Oh Shino!

Ni vet lukten på morgonen nu för tiden? Det luktar friskt, är lite kyligt i luften och man önskar plötsligt att man var på väg till skolan istället för till jobbet.
Att man hade en ryggsäck med nyinköpta block och pennor istället för matlådor och fullklottrade kalendrar. När ens största problem var hur man skulle hinna med både matteläxan (så mamma blev nöjd) och leka med kompisarna innan läggdags. Istället för att oroa sig över ekonomi eller hur man egentligen ska säga när man försöker vara ärlig.

Låt oss konstatera att idag inte är min bästa dag.
Men hösten visar upp sig från sin finaste sida.
Idag får det räcka.

Att vara en god husmor innefattar bland annat;

* Att alltid ha något gott i frysen att bjuda på vid oväntat besök

* Att se till att badrummet ständigt håller för granskning

* Att rena ytor faktiskt är rena

* Att diskhon inte över överfull med tre dagar gammal disk

* Att vara snygg när man städar

* Att sprudla och vara på solskenshumör

* Att rensa filtret på torktumlaren efter sig

* Att hålla god min i besvärliga situationer

För tillfället klarar jag två av åtta. Inget bra facit, nope.

Från och med idag är jag ensam i min lägenhet. Den allra tjusigaste, finaste och inspirerande av damer lämnade mig för man och hund. Anledningen är fullt acceptabel men det innebär inte att jag tycker att det är trevligt.
Förvisso är det skönt att tv:n inte står på. Å andra sidan kommer ingen hem med en påse från välkänd hobbybutik och ett stort leende på läpparna. Det är heller ingen som hittar en bild på ett, låt oss kalla det hårsmycke, och säger att det ska vara vår inspiration. Följaktligen är det ingen som peppar och får mig tycka det är kul att pyssla med tyll, pärlor och silvertråd på golvet.
Men nog om det. Jag tror att berörda förstår poängen. Tomt och tråkigt, men ordningsamt. (Om ingen förstod poängen.)

I min jakt på hethet och hälsosamhet har jag och ömma modern utforskat nackareservatet. Tråkigt nog ville min stegräknare inte helt fungera utan jag fick höfta lite. Men det blev lagom långt. Lite längre än vad som är nödvändigt. Vilket bådar gott inför en söndag med gott samvete.
Söndagar är härmed min internationella vilodag. Då får jag max gå 6000 steg. Absolut max! Om du ser mig promenera en söndag och misstänker att jag överträder mitt maxantal uppmanar jag dig att vänligt men bestämt golva mig. Ty kroppen behöver även vila.
Tack på förhand.

Jag har funderat ett tag på att låta mitt liv cirkulera kring en stegräknare. Att jag fullständigt ska nörda in mig på att gå ett visst antal steg varje dag. Men anledning av detta har jag inhandlat en sådan.
Och idag är första dag jag har den från morgon till kväll. För att få en idé om hur mycket som är standard under en dag. Därefter kommer jag lägga upp en ny strategi och öka takten veckovis. Nåja, det är planen i varje fall.
Som ett hälsofreak kan man säga. Frukost med havrekli, fruktstund och det då va.

All in, säger jag. Vad tror ni? Succé eller misslyckad sufflé?

Kvällens planer är måhända inte stortslagna men väl roliga. Jag laddar med gamla trogna bitar på stereon, som alltid lyckas få mig pepp och på gott humör. Jo, det är pop jag lyssnar på. Vad trodde du?
I övrigt har jag varit på äventyr i Nacka kommun, utan att gå vilse en enda gång och med en säker återkomst. Många bäckar små som man brukar säga. Trots att det är fredag kan ni inte räkna med någon blötare utgång.
Morgondagen är fylld av viktiga jobbmöten och återseenden som kräver ett strålande leende och en icke-alkoholdränkt andedräkt. Nja... Eller åtminstone en andedräkt som doftar start av mint från tuggummi. Alltid något.

På måndag börjar jag jobba lite grann. Det ska bli skönt. Dels för att ha något att göra, men framför allt för att befästa den fantastiska idén att flytta hit. För det var det ju, en fantastisk idé.

Numera bor jag i Stockholm. I en lägenhet med gigantisk balkong och med dagis som grannar. Dessutom har jag fått lite ströjobb och ett mission till hösten. It's the return of Malle & Mallan! Ja, det är sant. Planer har smitts, kontrakt ska lusläsas och projektbeskrivning ska författas. Man kan säga att vi är på gång. Den här hösten kommer bli legendarisk. Men framför allt ska det drickas folköl framför tv:n, rödvinsdjupsamtalas och rumpor ska skakas på diverse dansgolv. (Så snart jag fått tillräckligt med jobb att finansiera ett löst leverne.) Kort sagt kastade jag mig rakt ut i storstaden och den tog emot mig med öppna armar. Föreställer jag mig i varje fall, vilket kan vara lite tidigt att uttala sig om när man bott här i något mer än 24 timmar. Hur som, jag är positiv. Fråga inte mig varför det inte är några styckeindelningar i den här texten. Jag gjorde så många som fem men publiceringsverktyget tar bort.

Jodå, så att.

Klockan är inte ens nio än och jag går och lägger mig.
Orkar inte mer nu, sömn är det enda jag har lust med.

Hemtjänsten ska precis stoppa om mig.

I oktober 2007 gjorde jag punsch. Det hade jag kanske kommit ihåg om någon frågat specifikt om jag gjort punsch någongång. Annars hade jag inte gjort det. Om det inte vore för att jag längst in i garderoben hittade sju flaskor egenhändigt gjord punsch.
Nu gjorde jag inte spriten själv. Och inte heller smaken eller så. Men jag blandade ihop, buteljerade, gjorde etiketter och glömde fullständigt bort. Men jag minns att det smakade mycket arrak och lite sprit.
När mina föräldrar var här fick de en flaska för besväret. Jag sa som det var, mycket arrak - lite sprit. Min pappa sa att man alltid kan toppa med lite vodka. Och sedan höhöskrattade han tills han hostade.
Mamma log nervöst och sa att etiketten var fin.

Mitt liv är lite fattigare denna veckan. Kokskåpet är utplockat så när som på skärbrädor, två knivar och en korkskruv. Jag äter min frukost, lunch och min middag ur en kvarglömd matlåda med suspekta fläckar.

Och jag dricker kaffe ur min hyresvärds kaffekoppar. Normalt bälgar jag kaffe ur kaffemuggar. Istället får jag springa och ordna påtår ungefär var tredje klunk. Det är inte långt och inte fysiskt påfrestande. Men den mentala påfrestning, jag kan inte ens beskriva den...

Det är märkligt att det inte spelar någon roll hur många gånger man har flyttat. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till sig själv att det får vara slut på alla onödiga prylar. Det spelar ingen roll att man lovar sig själv att röja ordentligt nästa gång.

Nästa gång man ska flytta står man ändå där och säger att åtta banankartonger räcker. Att jag faktiskt redan packat ner rätt mycket. Och två timmar senare är banankartongerna slut men ändå är det ett förråd som står opackat och halva köket rinner över av våffeljärn och vispar.

FRÅGA: Måste man vara avliden för att sälja sitt hem som dödsbo?

Då jag inom kort ska flytta tvingas jag gå igenom mina tillhörigheter, slänga det som inte längre ska användas och snillrikt packa det som ska sparas. Därefter ska det packas efter två olika kriterier.

1. Saker som ska med mig.

2. Saker som mina föräldrar ska passa.

I kategori nummer två finns även underkategorier;

2.1 Saker som ska förvaras.

2.2 Saker som mina föräldrar vill njuta av medan de förvarar dem.

Den mest spännande kategorin är givetvis 2.2 eftersom den kommer att vara ett prov på hur väl jag känner mina föräldrar. TIll exempel packas så kallad rysch-pysch (lanternor, prydnadskossor och ljuslyktor) ner här då min fader har en låg toleransnivå för sådana inköp från min mors sida. Men nu kan min mor hävda att de faktiskt är mina och således enbart tillfällighetsförvaras och därför bör vårdas med ömhet (alltså stå framme och användas).

Å andra sida kan min far njuta av god litteratur såsom "Antikens historier" av Alf Henriksson. För honom, helt nya böcker. Nya böcker som det varit köpstopp på under två års tid då han, enligt min mor, köper och köper men aldrig läser.

Med dessa argument försöker jag också hävda för mina föräldrar att det är en win-winsituation för dem. Att det inte bara är jag som sparar in dyra magasineringskostnader utan ger de ett högre kulturellt kapital. (Visserligen kan man protestera mot rysch-pyschet men jag har god smak, oftast. Även om den väderkvarnsformade lampan hävdar motsatsen.)

Men att packa efter fyra kategorier utan att ha skaffat adekvat packutrustning är krångligt. Och om man samtidigt ska städa och få lägenheten att se hyfsad ut inför en visning blir det ännu krångligare. Jag misströstar inte.

Alldeles nyss lade grannfrun i porschehuset ner en silverfärgad moccamaster (avancerad kaffebryggare) i sin silverfärgade cab-porsche. Var har den goda smaken tagit vägen?

Jag hittade en gammal mina-vänner-bok.
Från den tiden då jag bodde i korridor med en massa utbytesstudenter. En av sakerna man ska fylla i är det bästa/roligaste minnet man har av personen som äger boken. Förvånansvärt många bär spår av alkohol. Av dessa är ungefär 70 procent i stil med följande;

"To see your face when you get beer."

Och ja, det stämmer faktiskt ännu.

...så har jag planerat det här;

Stockholm i helgen. Den innefattade bland annat;

- Spontanfest och bad med nya och gamla vänner.
- Långt tålamod på shoppingrunda med vän som letade klänning. (Jag var glad nästan hela tiden)
- Partybehå och förfest.
- Mera fest under broar, låna toalett på korvkiosk, dansa lite mera.
- Springa på högstadiekompis och innerligt tycka om det.
- Bakisskeda med världens absoluta finaste människor.
- Sitta i kök, vardagsfilosofera och smida storslagna planer.

Love it.

I min personlighet finns ett starkt drag av otålighet. Emellanåt har jag dessutom en ängels tålamod men det var inte motsägelserna i min personlighet detta inlägg skulle handla om.

Eftersom jag var tjänstledig i våras har jag inte haft någon inkomst fram tills imorgon. Därför är jag spänd över att få min lönespecifikation idag. Min arbetsgivare har inte samma bank som jag och kontot lyser tomt istället för att hinta om en framtida insättning. Tack då, för att företag kör old school lönespecifikation på posten. Om bara posten ville komma någon gång. Jag står i fönstret och spanar, längtar och trånar.

Beskedet i det kuvertet avgör hur roligt jag kan ha i stockholm under helgen.
Beskedet i det kuvertet avgör om jag måste teminera mitt nikotionbehov.
Beskedet i det kuvertet avgör hur många dagar jag måste leva som eremit. (På grund av nikotinabstinens och allmän tjurighet till följd av det.)

Men pengar är inte viktigt för mig. Det finns större värden.
Pengar är inte viktigt.
Inte alls.

Min älskade tant tillika moster är i stan för att spela boule i Svenska Mästerskapen. Givetvis kastade jag mig på Astrid (min cykel för nytillkomna läsare) och trampade till andra sidan stan för att heja på henne. Jag visste nog inte riktigt vad jag hade väntat mig men synen som slog mig när jag kom fram var bedövande.
Så många pensionärer på en grusplan har jag aldrig sett. Hade det inte varit för ett fascinerande välfungerande sekretariat med ytterst trevlig personal hade jag aldrig hittat min moster. Men det gjorde jag och hon blev glad att se mig.
Hennes och Lasses matcher gick sådär, för att inte säga dåligt. Förlust men siffrorna visade att det inte var total förudmjukelse. Ändå satt hon och tjurade medan vi drack kaffe. Jag var på mitt bästa trevlig-och-skojfrisk-och-charmerande-humör och, enligt mitt tycke, gjorde jag succé hos tantens boulevänner. Bland annat förklarade jag hur man tog sig till Systembolaget, vilket var mycket uppskattat.

Imorgon ska jag heja på henne igen, när hon spelar singeln. Och då kommer jag förhoppningsvis ha ett långt och insiktsfullt inlägg om boulespelare att knappra ner.

Jag jobbar 20 av helgens 48 timmar. Mellan varven varvar jag ner med folköl och dålig film.
Sedan tittar jag i almanackan och den är klottrad fram tills om fem veckor. Därefter är det blankt. Vit bakgrund och svarta linjer där jag ska fylla i vad jag ska göra med mina dagar.

Har du ett jobb till övers?
Mina kompetensområden är framför allt kultur, projektledning och textproduktion.
Jag är också bra på att sälja lök men det är inget jag egentligen vill satsa på.
Kan tänka mig i stort sett vad som helst, jag är flexibel även gällande arbetsort.
Dock helst storstadsområden eller finaste Småland.

Svar till; "Man kanske bör styra upp framtiden."

Sitter på en linneklädd finsoffa i en av de stora villorna utanför Göteborg tillsammans med Laila och lyssnar till tonårspojkssång till Kent. Huset är fullt av trägolv, fria ytor och dammsugare som dammsuger själva. När man är här behöver man inte gå till videobutiken för att hyra en film, man trycker lite på fjärrkontrollen bara. Inte heller sover man på charmerande madrass i ett datarum utan man sover i gästrummet, med blommiga lakan och stort tidningsutbud.
Om kvällarna blir man bjuden på kvarterskrogen, dricker rödvin och får ett paket av vilken glass man vill till filmen. (Jag tog Cookie Dough) Sedan pratar man om viktiga saker och andra saker som inte är särskilt viktiga alls, fast underhållande.
Sedan tar man sovmorgon, stiger upp till frukost med morgontidning och färskpressad apelsinjuice.
Jag upplever det surrealistiskt och lyxigt. Som på hotell fast hemma. Däremot tror jag att det är basalt att jag inte vänjer mig. Denna livsstil ligger inte inom min ekonomiska sfär. Men det är galet trevligt att hälsa på!

En annan sak som var galet trevlig var att sova på charmerande madrass i ett grönt datarum i Göteborg. Mest trevligt vara alla fina vänner, gamla som nya. Allra, allra trevligast var såklart lilla Anna. Det är hon alltid. Imorgon ska vi gå på stan och göra av med pengar jag inte har. It's gonna be sweet.

Vi kan kalla det sommaruppehåll.

Men det finns annan trevlig läsning. Ny del varje tisdag!
bashmywords.blogspot.com

Åter i juli/augusti nångång...

Öppet brev till verkligheten.

Hej!

Förlåt att jag inte hört av mig på så länge. Det har varit lite andra saker emellan. Men det är inget vi behöver hänga upp oss på, eller hur? Vi stryker ett streck och går vidare.

Vi ses snart, du och jag. I september skulle jag tro, eventuellt kommer jag inte förrän i oktober. Fast inget är bestämt än.
Jag tänkte jag skulle be dig om en sak. En liten tjänst bara, ingen stor grej.

Kan du vara lite snäll mot mig inledningsvis?
Det skulle betyda jättemycket.

Tack på förhand.
/Oh Shino