Oh Shino!

Idag har jag börjat lägga höstens stora pussel. Till skillnad från när jag lade vårens stora pussel är jag inte alls särskilt engagerad eller motiverad. Jag skriver i lite i kalendern, ser vilka veckor som jag får bita ihop i och vilka jag kan ta det relativt lugnt. Men mest rycker jag på axlarna. Inställningen blir må hända inte långvarig fast det är galet skönt att ha en avslappnad attityd just nu.

Som jag tidigare har förtäljt är samtliga mina vänner som bor i samma stad som jag en del utav ett par. Vissa märks det på mer än andra, men ändock är de två. Två av dessa gifte sig nyligen och har två förtjusande barn. Det är roligt, att få vara en liten, ödmjuk del i den familjen. Lite i periferin som jag gillar.
Hur som helst, poängen var att eftersom ingen annan än jag är singel blir det inte mycket ut och ragga. Vilket kan vara lika bra då jag är notoriskt värdelös på att ragga. Mig blir man kär i efter en grillkväll med gemensamma vänner föreställer jag mig. Efter att jag charmat dig med snabba repliker och ett skarpt intellekt. Eller när du av ren medkänsla tar med mig hem när jag ligger berusad och gråtfärdig efter att ha förlorat en omgång kubb. Det är lite vilket som.
Jag vet inte varför jag har funderat på det, för jag är ändå inte särskilt sugen på att träffa någon. På att bli en del av ett par.
Helst av allt vill jag vara kvar här, lite i periferin.