Rastlöshet.

Upp, upp och iväg. Inte ner, ner och kvar.

Med regelbundna mellanrum börjar det krypa i benen på mig. Blicken får allt svårare att fokusera och problem som brukade analyseras ett par, tre gånger rycks det på axlarna åt. Problemen rundas istället och lämnas åt sitt öde. Det är den välbekanta rastlösheten som kommit för att hälsa på. Stort som smått genomsyras av den. Frågar om vad det egentligen ska bli av mig pareras och faller i glömska bakom mig.

Jag behöver inte bli något. Jag är, och det räcker.
Vid den här tiden strävar jag efter att förändra mitt tankesätt, inte värdera mig själv utifrån vad jag gjort utan utifrån vad jag är. Och jag är ganska mycket, som jag vet att även du är. Prestationer är väl bra men det är inte prestationer som avgör min älskvärdhet. Det är när jag ler mot någon som har en skitdag, eller när jag skrattar högt och hjärtligt. Eller när jag rycker på axlarna och kryper ihop framför en halvdålig film istället för att ta tag i mina studier.

Sådant funderar jag på en söndagförmiddag, vad gör du?



Första resultatet av bildgoogling på rastlösheten. Jag har varit i Falun, jag kan se kopplingen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0