Regnet det bara öste ner.
Igår var en regnig dag, till och med mycket regnig. Jag skulle börja jobba klockan 14 och funderade på om jag inte skulle ta bussen. Men sedan kom jag ihåg att jag fått regnställ av min kära moder senast hon var på besök. Alltså skulle jag cykla.
Jag iklädde mig munderingen, drog åt huvan och gav mig ut i hällregnet. Cirka tre minuter ifrån min bostad insåg jag mitt misstag. Gummistövlarna.
Att cykla i ösregn bärandes ett par converse på fötterna var inte alldeles genomtänkt. Jag resonerade som så att om jag undvek vattenpölar skulle det nog gå hyfsat. Efter ytterligare två minuter spelade det absolut ingen roll huruvida jag undvek vattenpölarna eller inte. Mina tår badade ändå i friskt regnvatten.
Det fanns ingen tid att vända om, bara att cykla på. Efter att ha resignerat hade jag ordentligt roligt å andra sidan. Som när man var elva år ungefär. Jag cyklade i varje vattenpöl och skrattade högt. Både åt att det är roligt att cykla i vattenpölar och det faktum att jag kan framstå som en urbota idiot emellanåt.
På jobbet skrattade jag ännu mer. Särskilt när jag insåg att regnjackans kvalitet lämnade en del att önska och vänstra sidan av jobbtröjan var limmad på kroppen. Naturligtvis hade jag inget ombyte med mig och fick således arbeta i en tröja där jag med enkelhet fått plats med även två goda vänner utan att få andnöd.
Hur löst sig då skoproblemet? Jo, jag införskaffade nya. För på mitt jobb finns nästan allt. Sockar och ett par nya skor. Billiga, inte helt vackra, skor. Det är smällar man får ta.
Fast jag har å andra sidan aldrig skrattat så mycket på väg till jobbet.
Femte resultatet av bildgoogling på regnställ. Fast det är ju regnoveraller. En sådan skulle jag kanske ha, för att bättre på känslan av att vara elva år?
Jag iklädde mig munderingen, drog åt huvan och gav mig ut i hällregnet. Cirka tre minuter ifrån min bostad insåg jag mitt misstag. Gummistövlarna.
Att cykla i ösregn bärandes ett par converse på fötterna var inte alldeles genomtänkt. Jag resonerade som så att om jag undvek vattenpölar skulle det nog gå hyfsat. Efter ytterligare två minuter spelade det absolut ingen roll huruvida jag undvek vattenpölarna eller inte. Mina tår badade ändå i friskt regnvatten.
Det fanns ingen tid att vända om, bara att cykla på. Efter att ha resignerat hade jag ordentligt roligt å andra sidan. Som när man var elva år ungefär. Jag cyklade i varje vattenpöl och skrattade högt. Både åt att det är roligt att cykla i vattenpölar och det faktum att jag kan framstå som en urbota idiot emellanåt.
På jobbet skrattade jag ännu mer. Särskilt när jag insåg att regnjackans kvalitet lämnade en del att önska och vänstra sidan av jobbtröjan var limmad på kroppen. Naturligtvis hade jag inget ombyte med mig och fick således arbeta i en tröja där jag med enkelhet fått plats med även två goda vänner utan att få andnöd.
Hur löst sig då skoproblemet? Jo, jag införskaffade nya. För på mitt jobb finns nästan allt. Sockar och ett par nya skor. Billiga, inte helt vackra, skor. Det är smällar man får ta.
Fast jag har å andra sidan aldrig skrattat så mycket på väg till jobbet.
Femte resultatet av bildgoogling på regnställ. Fast det är ju regnoveraller. En sådan skulle jag kanske ha, för att bättre på känslan av att vara elva år?
Kommentarer
Trackback
