Oh Shino!

Kids, kids, kids.
Jag är något av en sucker för kids. Särskilt galet roliga kids som förstår sig på saker som ironi och kan se det roliga i att jag slår dem i huvudet. Kidsen jag hängt med i helgen är sådana kids.
Förutom linbanebygge, bokläsning och äventyr i en regnblöt granskog har helgen innefattat en rafflande skattjakt och tokdans. Till min stora glädje tycker barnen numera om pop. Jag älskar't!
Vi tokdansade och delade ut kakpoäng när någon sa något smart eller gjorde något snällt. Pedagogiskt och hysteriskt roligt. Dock ska jag försöka att inte tråka ut er med hur fantastiska de där barnen är. Det roar ingen annan än mig själv i längden, jag är medveten om det.

Hur som helst blir det för en ensamboende kvinna i prima ålder till en början en smula ovant att vara en del av en familj. En familj med småbarn vilket, för den oinsatte, innebär att man aldrig får en lugn stund. För att gå på toa i fred får man smyga iväg. Och aldrig kan man slå sig ner och läsa en bok i lugn och ro utan att en fråga eller uppmaning till umgänge uppstår. Självklart vande jag mig ganska snabbt och kom in i familjegunget. Följden har blivit att i afton, när jag kom hem från jobbet, kände jag mig olidligt ensam. Det är tråkigt, tyst och trist. Bara jag och min dator. Ingen action, för att sammanfatta.
Det känns ensamt och på gränsen till meningslöst.
Fast jag vänjer mig säkert tillbaka om ett par dagar, ensamt är skönt och även om en helg är gemytlig skulle jag säkert tröttna något vansinnigt på det ständiga umgänget om det varit en längre period.

Jag får popdansa bort det!