Oh Shino!

På begäran av bästa, skånska E skag jag skriva ett inlägg om tilliten till livet. Väldigt meckigt ord för övrigt, man tror att man skrivit l för många gånger även om man inte har det.
Nåväl, till ämnet.

Att lita på livet är förmodligen det mest befriande och dumdristiga man kan göra. Djupt ner i botten av själen så vet man att det löser sig. Att livet har en osannolik förmåga att ordna upp sig för det mesta. Ändå springer man runt och optimerar omständigheter. Optimerar möjligheten att träffa en partner att dela livet med, yngla av sig med och hålla ensamheten på stången tillsammans med. Man ordnar till så att ens yrkesval passar arbetsmarknaden, att man får ett jobb och kan försörja sig. Måhända har man inga större förväntningar, ett litet hus och en thailandsemester varje år.
Så man ojar när finanskrisen står för dörren, placerar om sina fonder och hoppas, hoppas, hoppas att man kan ha kvar huset. Jag förstår det. Har man något att förlora är det lätt att knyta knutar med magen. Särskilt om man har barn. Om man har ansvar för en annan människa.

Fast när allt kommer omkring blir livet aldrig som du optimerat för ändå. Du kanske förlorar jobbet, den där partnern träffar en annan partner och du har inte råd att åka till Thailand. Det gör ingenting, det spelar absolut ingen roll.
För känslorna sitter i huvudet. Om du optimerar för lycka utan att definiera vad lycka skulle vara kan det gå bra, har jag märkt. För även om mitt liv inte ser ut som jag skulle önska, vore det inkorrekt att påstå att jag inte är lycklig när allt kommer omkring. Visst tycker jag om att gnälla och klaga och vilja ha mer och tycka synd om mig själv. Skulle jag på allvar inte kunna rycka på axlarna åt saker hade jag legat under täcket hela dagen. Istället bakar jag knäckebröd, kokar kola och gör storkok.

Långt och spretigt. Hoppas du blev nöjd, E.