Oh Shino!

Ikväll bär det av mot det svenska landets framsida. Västkusten - I love it!
Även om jag inte tekniskt sett kan räknas som västkustbo är det i alla fall rätt sida av landet och många ljumma sommarkvällar har tillbringats på en ljuvlig klippa med utsikt över ett riktigt hav. Ibland kan jag längta och tråna sådär som när man var liten och skulle fylla år påföljande dag. Velat känna havsbrisen förstöra frisyren och sältan i luften leta sig in i huden. Brännmärka en liten tillfälligt under ett par sommardagar. Under vistelsen i Stockholm satt vi en eftermiddag på Skinnskattebergs hårda klippor med en stark vind i ryggen. Jag blundade och tänkte att hade luften bara varit salt (inte helt smaklös av Östersjöns bräckta blask) hade jag kunnat låtsas att jag inte satt på fel sida.
Trots att staden jag ska till inte ligger precis granne med havet kommer jag att pressa min värd på en tur. Hon kan inte trotsa mig en halvtimme av havsluft och lycka ända ner i hårbotten.
Jag vet att jag ska dit på jobb, men också arbetare behöver vila. Och jag kan nog vara effektivare med havsluften i näsborrarna, med utsikt över det böljande blå (eller något annat som låter stulet ur en halvtaskig sommarklassiker med Tomas Ledin) och lätt kisande i solen.
Det bli semester med inslag av jobb. Inte på andra hållet.