Känslobarn.
Det är vad jag är trots allt, när allt kommer omkring, till syvende och sist; ett barn i en vuxen kropp.
Känslor och längtan som dyker upp i kroppen som det inte finns kraft att ta itu med. Tid finns, hela dagen har varit disponabel till känslotjafs men jag orkar inte. Eftersom jag vet att jag i slutändan inte kommer komma ihåg den här dagen i alla fall. Och jag undrar om det här med att gå till botten med känslor verkligen hjälper. Mina tidigare erfarenheter säger mig att det spelar mindre roll om jag gör en ansats. För när jag står där om en tid igen, tänker samma tankar och framkallar liknande känslor minns jag inte hur jag löst det förut. Eller minns möjligen men konstaterar att det uppenbarligen inte hjälp för att jag står här igen.
Jag tror det hela bygger på mitt ambivalenta förhållande till känslor. Endera dagen älskar jag känslor, går från ytterligheter till ytterligheter och fullkomligt älskar det. Det är ett bra sätt att känna sig levande; att pendla mellan tårar, ilska och upp-och-studsa-glädje. Vissa dagar är det den andra sidan av myntet som uppehåller mig. Attityden blir att känslor är ovidkommande för att lösa problem rationellt. Om jag vet att jag har handlat rätt spelar mina skuldkänslor ingen roll. De är resultat av min fantasi och bör därför inte beaktas.
Fram och tillbaka jämt och ständigt. Möjligen är mitt största behov att sätta mig ner och bestämma vilken sida av myntet jag ska välja.
Intuition eller tanke.
Lyssna på magen eller på huvudet.
Förnuft eller känsla.
Jag står rådvill. Fullständigt.
16:e resultatet av bildgoogling på rådvill. Bildgooglade känslobarn först men fick inte ett enda resultat. Tråkigt.
Känslor och längtan som dyker upp i kroppen som det inte finns kraft att ta itu med. Tid finns, hela dagen har varit disponabel till känslotjafs men jag orkar inte. Eftersom jag vet att jag i slutändan inte kommer komma ihåg den här dagen i alla fall. Och jag undrar om det här med att gå till botten med känslor verkligen hjälper. Mina tidigare erfarenheter säger mig att det spelar mindre roll om jag gör en ansats. För när jag står där om en tid igen, tänker samma tankar och framkallar liknande känslor minns jag inte hur jag löst det förut. Eller minns möjligen men konstaterar att det uppenbarligen inte hjälp för att jag står här igen.
Jag tror det hela bygger på mitt ambivalenta förhållande till känslor. Endera dagen älskar jag känslor, går från ytterligheter till ytterligheter och fullkomligt älskar det. Det är ett bra sätt att känna sig levande; att pendla mellan tårar, ilska och upp-och-studsa-glädje. Vissa dagar är det den andra sidan av myntet som uppehåller mig. Attityden blir att känslor är ovidkommande för att lösa problem rationellt. Om jag vet att jag har handlat rätt spelar mina skuldkänslor ingen roll. De är resultat av min fantasi och bör därför inte beaktas.
Fram och tillbaka jämt och ständigt. Möjligen är mitt största behov att sätta mig ner och bestämma vilken sida av myntet jag ska välja.
Intuition eller tanke.
Lyssna på magen eller på huvudet.
Förnuft eller känsla.
Jag står rådvill. Fullständigt.
16:e resultatet av bildgoogling på rådvill. Bildgooglade känslobarn först men fick inte ett enda resultat. Tråkigt.
Kommentarer
Postat av: Å
Du är inte ensam. Tro mig.
Trackback
