När man blir spontaneffektiv.
Jag kommer hem efter jobbet, gör den sedvanliga bloggkollen medan jag äter dygnsgammal bulgursallad och knäckebröd. Dricker ett glas iskallt vatten, inte för att jag nödvändigtvis måste ha iskallt vatten men det är vad man får ur kökskranen. Skulle helst vilja se en film men har inget jag inte redan sett och är för trött för upprepning.
Slösurfar oengagerat och öppnar min mail. Min handledare har mailat och egentligen har jag ingen lust även om jag är nyfiken. Försöker undvika att läsa det ett tag. Sedan måste jag öppna, tar ett djupt andetag och stålsätter mig för att orka läsa alla punkter med saker jag måste ändra på.
Det skriver hon inte. Eller jo, det gör hon. Fast inte direkt. Först av allt skriver hon;
Oj, vad långt du kommit!
Vidare en massa andra uppmuntrande ord varvat med konstruktiv kritik. Alla vänligheter gör det lättare att ta till sig uppmaningar till förbättringar och med brinnande iver sätter jag igång. Vid tio en måndagkväll. Samma måndag som startade i glädje för att snabbt förbytas till butterhet. Samma måndag då jag fått städa upp efter två kunder som saknade pengar på kortet. Samma måndag som jag fått förklara för en kund att jag inte kan växla hans centimeter höga bunt med hundralappar till tusenlappar eftersom vi inte har tusenlappar på lager. (Att förklara det för honom tog fem minuter och jag är fortfarande inte säker på att han till fullo förstod.) Att jag en sådan måndag kan formulera uppsats med en intensivitet och lycka som jag aldrig förr skådat är, i brist på bättre ord, ett mirakel.
Jag är nöjd med min handledare.
Femte resultatet av bildgoogling på nöjd handledare. Nu är det inte körkort jag tar i och för sig. Och jag hoppade inte högt med foten obehagligt nära min rygg. Men ja... typ så.
Slösurfar oengagerat och öppnar min mail. Min handledare har mailat och egentligen har jag ingen lust även om jag är nyfiken. Försöker undvika att läsa det ett tag. Sedan måste jag öppna, tar ett djupt andetag och stålsätter mig för att orka läsa alla punkter med saker jag måste ändra på.
Det skriver hon inte. Eller jo, det gör hon. Fast inte direkt. Först av allt skriver hon;
Oj, vad långt du kommit!
Vidare en massa andra uppmuntrande ord varvat med konstruktiv kritik. Alla vänligheter gör det lättare att ta till sig uppmaningar till förbättringar och med brinnande iver sätter jag igång. Vid tio en måndagkväll. Samma måndag som startade i glädje för att snabbt förbytas till butterhet. Samma måndag då jag fått städa upp efter två kunder som saknade pengar på kortet. Samma måndag som jag fått förklara för en kund att jag inte kan växla hans centimeter höga bunt med hundralappar till tusenlappar eftersom vi inte har tusenlappar på lager. (Att förklara det för honom tog fem minuter och jag är fortfarande inte säker på att han till fullo förstod.) Att jag en sådan måndag kan formulera uppsats med en intensivitet och lycka som jag aldrig förr skådat är, i brist på bättre ord, ett mirakel.
Jag är nöjd med min handledare.
Femte resultatet av bildgoogling på nöjd handledare. Nu är det inte körkort jag tar i och för sig. Och jag hoppade inte högt med foten obehagligt nära min rygg. Men ja... typ så.
Kommentarer
Postat av: Lina
AA! fint! så ska det se ut!
Jag är inte så nöjd med min handledare. Han ringde igår morse och sa att han mailat mig lite kommentarer, samt frågade efter min adress. Han skulle skicka uppsatsen med kommentarer i på posten... Vi ska lämna in imorgon... "Den kommer fram tisdag. Du kan sitta hela dagen med den, det hinner du!" Mm...
La du ut nåt på youtube eller?
Jag kommer inte att länka till din blogg det första jag gör varje inlägg haha! Storhetsvansinna mig hit o storhetsvansinna mig dit....
Trackback
