Oh Shino!

Vi konverserar och är trevliga, nästan artiga mot varandra. Även om det lugnar att höra din röst blir det tungt. För det ligger något där, mitt emellan. Som dimman när den föll igår. Dämpande, kall och ändå omfamnande. Jag kände vemod, visste inte hur jag ska förhålla mig. Inga tårar, inget hulkande (där är vi inte än). Det var tungt, betryckande.

Men dimman lättar alltid. Idag är det strålande sol.