Oh Shino!

Idag har jag funderat lite över det här med personkemi. Om den finns och vad det i så fall innebär.
Det finns en person i min närhet som jag inte tål. Alls.
Jag måste anstränga mig för att vara trevlig.
Anledningen till att jag ogillar personen är inte att denna/denne är dum i huvudet, elak eller otrevlig.
Det måste vara personligheten. Personkemin.
Personen i fråga har dock inte lagt märke till att kemin inte stämmer.
Jag möter blicken och ser inte en tillstymmelse till insikt om att vi inte funkar ihop.
Så jag biter mig i tungan. Man kan inte skälla ut folk för att de är som de är.
My momma thaught me better then that.

Om man nu spinner vidare på det där (vilket jag självfallet gjort) kan man fundera på hur många personer som inte tycker om mig. Alls. Och inte för att jag är dum i huvudet, elak eller otrevlig. Utan för att jag är jag.
Och hur många av gånger har det gått mig helt förbi?

Jag blir nästan generad när jag tänker på det, att jag inte kan känna av folk bättre. Det ska jag öva på.
För ärligt talat, om personkemin inte finns där behöver man inte umgås mer än nödvändigt.
För jag har träningsvärk i käken efter allt hopbitande.