Oh Shino!

Som jag nämnt så kanske civilingenjör är något att satsa på ändå. Man kan tydligen jobba med lite vad som helst och dessutom tjäna bra med pengar. Pengar är egentligen inte det viktigaste för mig, även om jag har en viss prylmani kan jag för det mesta hålla den i schakt. Framför allt tror jag att det handlar om en vilja att inte behöva tänka så mycket. Inte för att man slipper tänka när man är civilingenjör, men om jag börjar lägga större vikt vid pengar blir livet enkelspårigt och gravt förenklat. Jag tänker såhär;
- Om jag bankar in i skallen att jag blir lycklig av konsumtion måste jag se till att ha råd att konsumera.
- Om jag kan köpa mig lycklig ska jag göra det.
Det finns någon slags logik mitt i det. Problemet är, och har alltid varit, att jag är notoriskt rastlös och skulle tröttna på att sätta min tilit till pengar och söka nya vägar inom kort. Att bli civilingenjör är inget som görs i en handvändning, ergo kommer jag hinna tröttnat redan efter en halv termin.
Min tankar går då till den andra extremen. Jag skiter i pengar och börjar leva av inget. Snålare, lugnare och förhoppningsvis mer harmoniskt. Då är frågan om jag hittar lyckan i anti-konsumtion. Att jag blir lycklig av att inte äga någonting. Det är såklart mycket möjjligt att jag blir det.
Summan av resonemanget bör bli att jag borde prova bägge delar. Först av allt sälja ut allting jag äger och leva under existensminimum. Skriva någon typ av manifest och regelverk för vad det är rimligt att jag lever på, vad jag får köpa, hur jag ska bo och så vidare. Med avsikt att ha så lite kapital som möjligt.
Efter låt oss säga ett år vänder vi på steken och jag börjar jobba mycket, tjänar pengar och vräker mig med ägodelar och fina middagar. När jag gjort det ett år tar jag ett beslut om när jag egentligen var lyckigast. Sedan kör jag på det.
Vad tror ni?