Konversationsförmågan.
Ibland träffar man på gamla bekanta. Inte nödvändigtvis före detta vänner där relationen runnit ut i sanden, utan bekanta som utanför sitt ursprungliga sammanhang är svåra att konversera med.
I sådana konversationer talar jag antingen för mycket eller för lite. Jag har ingen känsla för balans i en sådan konversation. Vanligen pratar jag på om det är någon som jag tänkt på någon gång, en person som jag egentligen skulle vilja vara godare vän med. Om det helt enkelt är en bekant från förr är jag fåordig men trevlig. Man nickar lite vänligt, frågar på om studier/jobb/familj och säger jaha, jaså? på rätt ställen. Det är lite krystat.
Har det gått ännu längre tid sedan man sågs känns det fint att det räcker med ett hej eller att nicka igenkännande. Då blir det lite för mycket att höra hur de har det. Jag borde ha flera sådana bekanta.
Första resultatet av bildgoogling på konversationsförmåga. Det ser lite stelt ut. Som det gärna blir om man ser likadana ut.
I sådana konversationer talar jag antingen för mycket eller för lite. Jag har ingen känsla för balans i en sådan konversation. Vanligen pratar jag på om det är någon som jag tänkt på någon gång, en person som jag egentligen skulle vilja vara godare vän med. Om det helt enkelt är en bekant från förr är jag fåordig men trevlig. Man nickar lite vänligt, frågar på om studier/jobb/familj och säger jaha, jaså? på rätt ställen. Det är lite krystat.
Har det gått ännu längre tid sedan man sågs känns det fint att det räcker med ett hej eller att nicka igenkännande. Då blir det lite för mycket att höra hur de har det. Jag borde ha flera sådana bekanta.
Första resultatet av bildgoogling på konversationsförmåga. Det ser lite stelt ut. Som det gärna blir om man ser likadana ut.
Kommentarer
Trackback
