Oh Shino!

En kort.

Ensamsuper med min kära vän K. Även känd som ömma modern. Min trevliga kombo hade köpt ett par gigantiska, upplåsbara boxninghandskar. Med dem drack vi öl och posade. Ömma modern såg vid ett tillfälle ut som en elvaåring som fick vara uppe efter tolv. Det var fint.
Tills vi beslöt oss för att slåss. Vi satt mitt emot varandra med varsin boxningshandske och malde slag efter slag. Tills ömma modern fick den briljanta idén att använda benen. Framför allt hälen.
Hade jag varit man, hade jag varit impotent.

För ungefär ett halvår sedan, eller kanske ett år sedan, jag vet inte. Jag har förträngt det så jag har ingen aning om hur längesedan det var. I varje fall fick jag en inbjudan till gynekologisk cellprovskontroll. Eftersom jag är notoriskt livrädd för gynekologer har jag dragit mig för att boka tid. Försökt tre gånger men under dagar då de inte har öppet. Så har jag ryckt på axlarna och tänkt att nu kommer det ta en månad till innan jag får ihop modet.
Kamrater har tjatat lite på mig, förklarat hur viktigt det är.
- Jag veeeeeeeet, svarar jag.
Och nu är det alltså gjort.

Men frågan är om en inbjudan verkligen är rätt sätt? Det är fint och så men inbjudan? Tänk om man skulle få det i andra sammanhang, som när man planerat kejsarsnitt exempelvis.

"Välkommen att förlösa ditt barn den 30:e mars 2009! Vi ser mycket fram emot att du kommer."

Eller några mer tråkiga händelser som kemoterapi eller hjärtklaffsoperation?

Ungefär två gånger per år får jag en släng av hypokondri. Inte av det slaget att jag tror att jag har cancer, benskörhet eller någon sjukdom de larmar om i kvällstidningar. Jag är mycket konsekvent i min hypokondri.
Två gånger per år får jag för mig att jag är manodepressiv. Lånar någon bok på biblioteket, läser och kryssar för alla symptom jag anser mig ha. Sedan tittar jag, nickar och tänker "jo, det skulle förklara en del".
Jag tänker på det i tre-fyra dagar väldigt intensivt. Tills jag tänker den gamla tanken att man inte har en psykisk sjukdom om man tror sig ha den. Så jag rycker på axlarna och bestämmer att det är sådan jag är.

Jag är inte riktigt där än, i rycka-på-axlarna-stadiet, men det kommer.
Gissningsvis under fredag eller lördagen.

- Om bara några veckor åker jag till Stockholm för att göra praktik. Det ska bli utmanande, roligt och skönt. Miljöbyte är efterlängtat.

- Idag väcktes jag av ett sms som löd: "Äntligen förlovar Victoria sig!" Jag visste precis vilken Victoria det rörde sig om.

- Min uppsats klarade jag med bravur, toppbetyg. Jag ska grattisköpa en skjorta till mig själv.

- Jag är inte dum i huvudet.

Det kanske är dags att sluta blogga meningslösheter.

Jo, så kan det vara.

Det är lite så jag jobbar. Sally är numera min husgud. Ni vet vem jag menar va? Hon som gick genom Haga i Göteborg iklädd diverse olika skor. Som skulle gås in åt hennes pappas kunder. Skomakardottern som blivit bibliotikarie. Detta underverk av tunt hår och stora glasögon. Hon är för alltid fashion.

På högstadiet hade vi en lärare i spanska. Hennes initialer var BB. Hon var alltid klädd i enfärgad kjol, mönstrad topp och matchande handväska tillika skor. Givetvis var det olika färger varje dag. Dessutom hade hon lika stora glasögon som Sally. Vi var fjorton år. Fjorton år och små kräk kan jag erkänna. Jag minns inte exakt vad vi gjorde, men såhär i efterhand skäms jag grundligt för att jag inte gjorde något åt det. Det kan inte ha varit med lust i bröstet hon kom till klassrummet. Och där satt jag och höll käften. Förlåt, BB. Förlåt att jag inte kunde se din storhet förrän flera år senare. Hoppas du struntade i högstadieelever och gick vidare till några som kunde uppskatta dig.

Hur som. Jag säger som Sally;

"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke."

Nope, jag gasar.

Bekräftelsehorar. Igen.

Fan.



Jävla jippo-dag.

Ja, då var det fredag igen. Dags för smaskigheteer!

Genom ett rent tombula har jag valt ut en kväll fårn min ungdoms glada dagar. Eller nja, det var ungefär fyra år sedan, men ändå. På den här tiden bodde jag på en studentkorridor. Tretton rum in alles. De flesta var utbytesstudenter men vi var fyra svenskar som höll fortet. Vilket var mycket, vi kalldes för svennekorridoren.

Hur som bodde det ett gäng tyskar i samma korridor. En tyskas föräldrar skulle åka upp och jag beställde naturligtvis ett par backar öl. När jag fått min öl beslutade jag att min bästa korridorsvän och jag skulle provsmaka. Jag gissar att det var en vardag, säkert en tisdag. Så vi satt på hans rum, provsmakade öl efter öl och surfade på youtube. Sådär som man gör när man egentligen är uttråkad.

Vid halv fem-snåret stod fönstret på vid gavel, det var senvår, och vi kom på den briljanta idén att köra allsång. Vilken låt det var minns jag inte men säkert någon hårdrocksklassiker. Min korridorvän hade nämligen på den tiden hårdrockslångt hår. I rummet bredvid bodde en fransos. Fransosen var (givetvis!) en charmör av rang och hade avnjutit kvällen i sällskap av en blond svenska. Fönstret i hans rum var också öppet.

De väcktes av vår skönsång men fransosen ansåg det inte passande att gå ut och skälla på oss. Inte för att vi inte förtjänade det, men tydligen lämnar man inte en kvinna naken i sin säng. Dagen efter, när det två älskande tagit adjö, kom han fram till oss. Han stirrade surt och sade med sin fina, franska brytning;
- Don't EVER do that again.




Och nej, jag skäms inte. Fransosen hade flickvän i Frankrike.

För tillfället läser jag en kurs i marknadsföring och organisation. Som en delexamination ska vi skriva ett papper på fem sidor utifrån tre texter som vår lektor har skrivit. Dessa ska sedan sättas i relation till kurslitteraturen och sedan reflekteras till.

Jag tror inte att jag kommer klara den här uppgiften.
Varför, undrar ni?
Låt mig punkta upp;

- Lektorn presenterar sina egna texter som examinationslitteratur. Skulle det inte finnas någon annan som skrivit texter i ämnet, undrar jag?

- Marknadsföring och management är till hälften hittepå, till hälften grundat på empiri. Tro mig, jag är mycket för det här med hittepå. Men det här är för flummigt till och med för mig.

- Organisation är kul. Lagom flummigt. Men jag får inte skriva bara om organisation.

- Min lektor har åsikter som gör att jag eldar upp mig. Till bristningsgränsen. När jag läste den första av hennes texter var jag tvungen att avbryta för att skrika ut min frustration. Det tog sex timmar att läsa tio sidor.

Å andra sidan.
Jag har tagit varenda poäng jag varit registrerad på utan omtentor. Något borde jag rimligtvis kunna strunta i?

Jag tror att jag tackar nej, det kan vara ett steg i rätt riktning. Ibland är det nödvändigt att avskärma sig och fokusera. Det är vad jag gör nu. Prioriterar det som ger mest för mig. Något annat vore korkat, inte sant?

Så tack, men nej tack.

När ett liv tas tillbaka innan det blivit verkligt givet, finns det några ord som hjälper?

Finns det någon handling som kan lindra smärtan?

Framåt maj ska jag till götet för att fira av fina vänners födelsedagar. Jag ska bo hos bästa A. Hon har en fantastisk bäddsoffa som jag vill tjinga. Mitt argument för att få tjinga är som följer;

- Du vet väl vem som skulle gråta mest om du dog precis nu?

Jag tog en promenad för att köpa nikotin.



När jag kom hem tog jag slut.

Då ska vi se. Jag tänkte berätta lite om svunna tider, långt svunna tider. Den där dagen som är så viktig när man är sjutton år men som när man befinner sig på andra sidan mest ter sig som en axelryckning. Givetvis är det min artonårsdag jag syftar på.
Eftersom mina föräldrar helt och fullt litade på mig när det begav sig hade jag lyckats övertyga de om att jag borde få ha en fest utan att de var hemma. Jag vill minnas att jag resonerade och argumenterade ett tag och till slut köpte de konceptet.

Mina vänner dök upp och det dracks. På den tiden åt man aldrig tillsammans utan man drack mest. I vilket fall var huset fullt men det var inte riktigt den typ av tonårsfylla ni kanske sitter och hoppas på. Jag fyller år i december och alla klasskompisar hade redan hunnit bli arton, vissa av de över tjugo. Och hur som, när man är över sjutton har man generellt sett redan haft sin första fylla. Efter tolv nångång, när födelsedagen tekniskt sett var över, befann jag mig i köket.

Jag stod vid diskbänken, min sumokamrat (mer om det i annat inlägg) satt vid köksbordet och klassens polack åt ostbågar ur soppskål med gaffel. (Tydligen har det att göra med att man luktar illa om fingrarna efter man ätit ostbågar.) Polacken springer vidare för att visa upp sitt geniala påfund och jag vänder mig om, gissningsvis mot disken. (Jag vet, vuxen redan vid arton.)

Ungefär samtidigt hör jag ett välbekant läte, ett läte som kännetecknar när något som gått ner måste komma upp. Jag stelnar till, vet inte hur jag ska förklara för mamma varför det luktar spya i köket. När jag vänder mig om sitter min sumokamrat som förut. Enda skillnaden är att den djupa tallriken som tidigare var tom nu fyllts av... magsäckssoppa. Hon hällde ut och diskade som att ingenting hade hänt.

Jag är fortfarande fascinerad över att inte en droppe hamnade utanför tallriken.

Lite sex men mycket fylla, för att sammanfatta.

Trevlig helg!

Under vissa perioder av ens liv kommer optimisten som nordanvinden och slår omkull en. Hela veckan har, såhär långt, varit ett rus av tokdansande. Jag tror det håller i sig, ty jag är ledig i helgen.
Dessvärre vet jag inte hur mycket jag ska diskutera det av rädsla för att jinxa det. Men, som man säger, det är hopp om att!

Framför allt uppskattar jag det lyckorus som uppstår när man tokdansar till någon mer eller mindre nämnbar melodi från sin dator. Man är hyfsat säker på att grannen inte står i just det fönstret där man kan se in. Därför tar man ut svängarna, kanske gör ett försök att efterhärma ett move någon betydligt mer kompetent dansare gjort någon gång. Och precis innan, under och efteråt vet man att det inte är lika snyggt. Att man inte spänner musklerna på samma sätt.
Men det spelar ingen roll. Dansen är för ens egen skull. För att man kan ta ut svängarna när ingen tittar.
För att leva ut.

Sådär som man gör en riktigt bra utekväll i fina, positiva vänners sällskap. Gärna med ett antal drinkar/öl/vinglas under västen. Det hör till om man ska göra det offentligt. Fast det är det bästa, public humiliation. Särskilt när man innerligt skiter i vad andra tycker...

"Jag hatar tisdagar. Det har gått två dagar och ändå är det bara början av veckan..."

Vissa tisdagar blir dock hur bra som helst. Jag tokdansar allena i lägenheten och njuter.

Mina grannar, eller ett par av dem, har ett stort vitt hus på andra sidan gatan. Jag brukar kalla det porschehuset på grund av den silverfärgade leksaksbilen som står parkerad där. Och jämte den en större stadsjeep av samma kulör.
För ett par dagar sedan monterade två hantverkare en ny ytterdörr. Jag vet inte riktigt hur de tänkte när den valde den. Det kan vara den mest misslyckade matchningen jag sett. Fast å andra sidan ser dörren riktigt dyr ut, vilket kan ha varit det basala vid dörrinköpet. Jaja, jag bor inte där.

Det är märkligt med tycke och smak. I vissa formeringar vet liktänkandet och tyckandet inga gränser medan man i vissa kretsar inte kan bestämma om potatisen ska mosas eller inte. Och jag kan bli lite provocerad. Som vanligt.

Det absolut sista på uppsatsen ska göras klart idag. Egentligen ska jag bara sätta underrubriker i mitt källavsnitt.
Sedan kan jag lägga det hela bakom mig.

Imorgon är det första delexaminationen på ekonomikursen. Jag har koll, det kommer att gå bra. Det värsta är att entligt utsago kommer vi jobba två och två, paren indelas av lektorn. Eftersom jag i vissa bemärkelser är ett kräk och således har en tendens att dömma ut vissa människor till idioter, befarar jag att jag kommer paras hos med en idiot. Vilket kan vara positivt, ty jag får chans att öva mitt tålamod och min tolerans. Jag ska läsa kapitlet i frågan från Dalai Lamas bok i kväll. En uppfräschning av minnet kan vara på sin plats...