Tröttsamt.
Jag läser en ledare i stadens lokaltidning. Skribenten har blivit kritiserad för en tidigare ledare där hon tycker att samtidskonsten mest består av "slentrianmässiga provokationer". I samma text skriver hon om det förlorade "hantverket". Med en grav förenkling av mig; Konstnärer kan ju inte mååååla längre, de ska bara hålla på att provocera och förändra samhället, usch.
Visst, det kanske inte är helt rättvist, det utger jag mig heller inte för att vara. I den senaste ledaren skriver hon om en tyst överenskommelse inom kulturvärlden att man inte ska värdera konsten. Hon menar att det tycker man är fult att göra, skribenten själv påstår att det är vad hon gör och måste göra. Varför får jag aldrig riktigt grepp om, men gissningvis har det något med att traditionen är viktig och historien inte får gå förlorad. (Nämnde jag att tidnigen är blå och kristen?)
Hur som. Kultur är värderad. Alltid, jämt och ständigt och av alla oavsett kontext. Om vi bortser från de uppenbara problemen med att förklara kultur som en konsumtionsvara som vilken annan, konstaterar man med enkelhet att det dagligen värderas. Det är exempelvis dyrare att gå på Dramaten än att se en fri teatergrupp. Anna Odell är ett bra exempel. Hennes aktion har väckt bestörtning lite varstans och det ifrågasätts om det är konst eller inte, en värderingsfråga. Odell går på Konstfack. Konstfack är den plats där ledande konstnärlig utbildning genomförs i Sverige.
Ja, det är konst.
Hade Odell varit en autodidakt utan tidigare erfarenhet hade hon avfärdats som psykiskt sjuk och förmodligen aldrig kommit ut från den anstalt hon "lurat" in sig på. Och om det är konst har det ett värde.
Vad man sedan tycker om aktionen i sig är snarare en smakfråga, men det har ingenting med värdet att göra. Jag, till exempel, tycker inte om musikaler. Det innebär dock inte att jag helst skulle se att musikaltraditionen dog. Min smak ska inte avgöra en kulturyttrings öde, även om jag väljer att inte ta del av det. Människor väljer och väljer bort vilken sorts kultur de konsumerar hela tiden. Det får man leva med, men den bortvalda kulturen har då inte per automatik ett lägre värde.
Visst, det kanske inte är helt rättvist, det utger jag mig heller inte för att vara. I den senaste ledaren skriver hon om en tyst överenskommelse inom kulturvärlden att man inte ska värdera konsten. Hon menar att det tycker man är fult att göra, skribenten själv påstår att det är vad hon gör och måste göra. Varför får jag aldrig riktigt grepp om, men gissningvis har det något med att traditionen är viktig och historien inte får gå förlorad. (Nämnde jag att tidnigen är blå och kristen?)
Hur som. Kultur är värderad. Alltid, jämt och ständigt och av alla oavsett kontext. Om vi bortser från de uppenbara problemen med att förklara kultur som en konsumtionsvara som vilken annan, konstaterar man med enkelhet att det dagligen värderas. Det är exempelvis dyrare att gå på Dramaten än att se en fri teatergrupp. Anna Odell är ett bra exempel. Hennes aktion har väckt bestörtning lite varstans och det ifrågasätts om det är konst eller inte, en värderingsfråga. Odell går på Konstfack. Konstfack är den plats där ledande konstnärlig utbildning genomförs i Sverige.
Ja, det är konst.
Hade Odell varit en autodidakt utan tidigare erfarenhet hade hon avfärdats som psykiskt sjuk och förmodligen aldrig kommit ut från den anstalt hon "lurat" in sig på. Och om det är konst har det ett värde.
Vad man sedan tycker om aktionen i sig är snarare en smakfråga, men det har ingenting med värdet att göra. Jag, till exempel, tycker inte om musikaler. Det innebär dock inte att jag helst skulle se att musikaltraditionen dog. Min smak ska inte avgöra en kulturyttrings öde, även om jag väljer att inte ta del av det. Människor väljer och väljer bort vilken sorts kultur de konsumerar hela tiden. Det får man leva med, men den bortvalda kulturen har då inte per automatik ett lägre värde.
Kommentarer
Trackback
