Oh Shino!

Men jag saknar mitt kreativa Re:hult!
De är fabulösa och jag sitter i en knökfull tunnelbanevagn.
Det är kanske tillfälligt, men kära nån vad de har presterat.

Stående ovationer ifrån mig och Globen!

Och jag kan konstatera att jag hatar tunnelbanan när det är mycket folk.
Störigt mycket folk.

Imorgon påbörjar jag min praktik. Det känns fint.
Men när jag sitter på tunnelbanan på morgonen kommer jag få attacknervositet i hjärtat.
Och sen, när jag träffat de, kommer det vara lugnt. Sådant är jag övertygad om.
Ibland blir jag tacksam att jag känner mig själv.

Kreativiteten flödar i det lilla och det känns tryggt. Inom kort kommer resultatet att publiceras med pompa och ståt.

And now for something completly different!
Igår var jag och ömmaste modern på Kenny begins. Vilket mästerverk!
Det var inte riktigt lika bra som serien men å andra sidan kan det vara svårt att klå. Att vi sedan avslutade kvällen med en kopp te, den ömma modern dricker mycket te, och kortspel förminskar inte tankarna att jag var ungefär elva igår.
Den ömma modern höll mig även i handen när det blev läskigt på bio. Yep, elva it is.

Jag hade föreställt mig att jag skulle skriva ett långt och insiktsfullt inlägg om att flytta till huvudstaden. Inte för evigt, men för en stund. Men ärligt talat, det känns inte riktigt mycket.
Visst, det går en tunnelbana utanför fönstret. Globen ligger som en golfbollsfond i horisonten och jag hittar inte överallt.
Ändå är jag inte wowad.
Förrän alldeles nyss då jag såg en rullande helvagn. Det var stort.
Det är det största som hänt sen jag kom hit.

Kanske borde jag ta mig för lite mer?

En bäddsoffa av god kvalité och en god natts sömn. Sånär som på när tidningen kom och skrämde livet ur mig. Men jag antar att det bara är att vänja sig.
Eller att Mallan sa; "ah, asså... men det är okej."
Jag svarade "Mm." och somnade om.
Idag minns hon inte vad hon syftade på. Det vet inte jag heller.

Men det skulle jag inte.
Jag skulle träffa de varmaste töserna på denna sidan ekvatorn.
Ingen framtidsångest längre.
Nutidsglädje istället.

Innan jag drar till huvudstaden för en tid. Det känns spännande. Som när man skulle gå till skolan för första gången. Och jag vet, det är inte som att jag aldrig varit i Stockholm förut. Men det är en ny fas i livet. Studentlivet leder mot sitt slut och jag ska gå vidare. Senaste året har bestått av att jobba, plugga, komma ihåg att äta på väg till ett styrelsemöte, hem och plugga och till sist ta en halvtimme och läsa något skönlitterärt. Fram till sommaren är det en praktik som gäller. Mot slutet av dagarna är jag ledig, åtminstone delvis. Vad ska jag ta mig till? Det är alldeles för mycket tid för tankar och de här känslorna som jag av någon outgrundlig anledning ska komma i kontakt med.
Ge mig jobb istället. Ge mig styrelseuppdrag. Jag får under inga omständigheter vara ensam med min hjärna. Tankarna blir så många. Och jag tänker på framtiden. På det faktum att jag inom kort måste kasta mig ut i det stora, läskiga och ångestfyllda livet...

LIVET!

Samtidigt är det viktigt att inte överdramatisera.

Jorå... Lite spänning i vardagen har ingen dött av.

För andra gången i år är det dags för opponering.
Jag vill sannerligen bara få det gjort och åka hem.

För övrigt funderade jag på det här med gynekologer.
Om man sedan träffar de på stan och man känner igen varandra så hälsar man. Det utgår jag ifrån att vanligt hyfs gäller även med gynekologer. Men vad tänker gynekologen när man ses? Får hon upp en bild på näthinnan av ens underliv? Är det så hon/han känner igen patienter?

Gynkollen. Geeez, what a piece of cake.
Det där kan jag göra hela dagen.

----

Sista dagen på jobbet. Eller inte sista-sista men sista tills i juni. Det var sweet såklart.

Förbi finaste E efter att ha hört den där låten på radion på bussen. Var tvungen att sticka inom, säga hej och avslöja, om än inte hela, så åtminstone lite av mitt förflutna. Hon blev som på nålar, men respekterade att jag inte ville avslöja allt.
Vi fortsatte prata om känslor och att jag ska komma i kontakt med mina. Hon är mycket glad för detta och hejar på. Hejar, hejar, hejar och ger läxor. (Jag kommer fuska i Stockholm.)

Nu borde jag göra massor av saker inför seminariet imorgon. Men nej, jag går och lägger mig.

I 23 år har jag lyckats undvika gynstolen.
Om 55 minuter är 'the streak of intimate privacy' förbi.
Jag vet inte riktigt hur jag känner.

UPDATE:

It was nothin'.
Gez, det där kan jag göra varje dag.

Det verkar som om oddsen att jag stannar kvar här efter sommaren är små. Åtminstone om man får tro folk i min omgivning. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det startat en vadslagning. Närmast faktiskt flyttdatum vinner!

Jag ska väl inte ta ut något i förskott. Så jag gör inte det. Tio veckor i Stockholm, sedan tillbaka för sommaren och sedan... Ja, om du har någon aning så upplys mig gärna. För jag har inte en suck. Vad jag vet kan jag lika gärna sälja krokodilsoppa på någon turiststrand i Afrika.
Okej, det kanske är liiiite långsökt. Men något annat då.
Göteborg och folköl.
Eller Malmö och röka.
Eller Kiruna och renskav.
Eller Örebro.
It's as good as any other guess.

Men, som min kära Sally ständigt påminner mig om, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.

Dagens rosor:

• En till tanten som gav mig hittelön för sin guldring. Inte för att det var nödvändigt men en hundring sitter alltid fint två dagar innan löning.

• Till min handledare som tack vare två små tips såg till att jag fick balans i budgeten. Det är märkligt hur lycklig man blir av balans.

Dagens ris:

• Till den här störande huvudvärken som även sätter sig på ögat. Enough is enough, now drop it!

Som ni kanske minns hade jag ett gott självförtroende när jag påbörjade den här kursen.
När det gäller att förstå matematiska samband hävdar jag fortfarande gott självförtroende.
Vad gäller ekonomiska samband däremot... Geeez, was I kidding myself.
Nope. Det finns inte. Jag fattar inte varför det inte blir balans. Och utan balans, inte godkänt.
Mitt sista hopp är att inlämningsdatum flyttats fram och att min handledare vill ha vänligheten att säga vad jag gör för fel.
För nu är jag inte med, inte alls.

Dessutom känner jag ingen revisor som kan göra jobbet åt mig.
Vilket är synd.

Jag hade hört att det skulle vara dåligt men eftersom svtplay bara finns där och väntar på att användas var jag tvungen.
Grillat är en axelryckning. Första avsnittet med Per Morberg var som en lång gäspning. Jag orkade inte kolla klart.
Avsnittet som visades igår med Sanna Bråding är något bättre. Men jag blir förvånad över att den roligaste såhär långt är Malin Berghagen. Jag blir faktiskt rädd. Rädd för att jag tycker att Malin Berghagen är rolig. Det säger mer om min brist på humor än någonting annat.

Så får man skämmas idag igen.

Sedan tar jag mitt pick och pack och drar till Stockholm. Det känns mer snart än innan.
Lite som när det börjar brinna i knutarna. Men å andra sidan är det bara Stockholm.
Å andra sidan är det finaste Mallan och ömma modern som väntar. En utvecklande praktik och tio veckor av att veta vad man ska göra. Det ser jag fram emot.

Det är en ljuvlig känsla att vakna av att solljuset letat sig in genom persiennen. Alltid när det är soligt minns jag alla söndagsförmiddagar hemma hos mina föräldrar. När jag åt frukost på den lilla trallen medan mamma och pappa drack sitt förmiddagskaffe. De vände alltid näsan mot solen. Tills pappa tyckte sig blev bländad och satte sig i skuggan. Under våren huttrade han men klagade aldrig på att det var kallt.
Och luften var frisk, det doftade alltid speciellt. Idag känner jag också den doften.

Oh, yes.

Det var jag och the darlings idag. Finaste minstingen klättrade upp i knät, nyduschad och i ljusgrön pyjamas. Så lutar hon sig tillbaka mot en som om det vore det mest naturliga i hela världen medan hon kollar på bolibompa. Hjärtat blir alldeles varmt och jag fokuserar på att sitta stilla stilla så hon inte ska flytta sig. Det gör hon inte, när hon tröttnat på tv:n börjar hon klättra på mig och skrattar. Sedan hämtar hon papper och penna och använder min mage som skrivbord. Hon vill lära sig skriva mitt namn. Jag skriver först och sedan skriver hon. Det är på pricken rätt. High-five och gurgelskratt.
Sedan måste vi leeeka. Jag leker högst halvhjärtat med barbiedockorna. Vi pärlar pärlor. Men hennes stora pärlor är borta och fastän vi letar förblir de borta. Naturligtvis blir hon skitsur och det är färdiglekt.
Men geez, vad fint det är att bli gurgelskrattad i örat på av en fyraåring.

För övrigt är hon på väg ur sin rosa period och jag är hjärtansglad.
Om ett halvår börjar jag pitcha helsvart.




(Och ja, jag stal med mig lappen där hon skrivit mitt namn. Jag försöker vara en god förebild men moral är det sannerligen inte min uppgift att lära ut.)

Jag fick nyss följande, strålande kommentar på min insats under arbetet.

"Jag kan känna att du var lite frisk på enterknappen där."




Har jag nämnt att jag hatar grupparbete?

Man vet att man kommer ha en effektiv dag när man tvättat innan klockan nio.
Min att-göra-lista:

- Färdigställa grupparbete i företagsekonomi.
- Servera en mättande lunch i husmans tecken.
- Hänga med världens bästa raringar.

That's about it. Nu när det är nedskrivet inser jag att det inte är någon överväldigande hög att plöja sig igenom.
Fan, jag som skulle imponera.

Det bästa med att dricka alkohol igen är inte att häva rödvin.
Det är inte att hinka öl på krogen.
Och det är inte att shotta Mintu i bästa E:s kök. (Även om det är bra nära.)

Nej, det absolut bästa är att ta en iskall folköl efter jobbet.

Ah, man!
Då var vi här igen.
Fem månader senare upprepar historien sig.
Why, oh why, kan jag inte skicka ett vykort och säga 'Adjö, och tack för fisken!'?
Istället pungar jag 300 spänn igen för något jag inte använder. Om böckerna åtminstone kunde handla om kungahuset så skulle jag kunna ge de till bästa E och få bästa-vän-poäng istället. Det hade varit värt 600 kronor om året.

Förmodligen är det här mitt undermedvetnas sätt att tacka nej till att bli vuxen. Så måste det vara, eller hur?

Men nu är våren här. På allvar och på riktigt. Vårjacka och promenade med bästa vän och bästa hund.
Det är något som kan få även den mest bittra att spricka upp i ett leende.

I perioder, som så mycket annat, drömmer jag ständigt och sammanhängande. Just i morse drömde jag om hur en av mina allra bästa vänner skinnade mig på pengar men ändå inte kunde förstå varför jag var så upprörd. Hon hade ju köpt choklad för pengarna!

Jag vet inte hur det här kommer påverka våran faktiska relation. Förhoppningsvis inte alls.

UPDATE:
Jag hade startat ett pralinmakarföretag ett halvår tidigare. I sex månader hade jag inte kunnat ta ut lön, inte kunnat betala min hyra och endast ätit linser. Jag såg fram emot att betala min hyra och få äta potatismos (fråga mig inte varför). Men för alla pengar köptes choklad, ett köp som inte kunde ångras. Och Glady's förstod inte min ilska.

Jag drar mig för att öppna inboxen. Jag vet att det kommer vara fullt med måndagsmail som måste besvaras. Frågor som ska tas ställning till, uppgifter som ska göras och kanske någon konflikt att lsöa.
Det är måndag kväll, jag har jobbat och jag vill inte leka kontor.

Jag öppnade. 19 mail som måste besvaras, sju mail som kan vänta till imorgon.
Härligt, jag som ändå bara tänkte sova.

Mina raringar är numera fyra och sex år gamla. Så länge vi känt varandra har jag stått upp för popen i deras liv. Jag har sett det lite som mitt kall att förmedla denna underbara musik till de. Den låt jag sjungit och tokdansat mest till med de är Sanningsdan med Säkert. Jag minns inte hur många gånger vi lyssnat på den, eller hur många gånger jag sjungit den för de. Hur som gjorde jag för ett tag sedan ett poppotpurri på en skiva som familjen Raring har med sig lite varstans. Ofta är den i bilen men även hemma i vardagsrummet.
Sanningsdan finns självfallet med. Idag fick jag följande sms;

Hej! Vi lyssnar på skivan du gett oss och tänkte på dej. Barnen är helt säkra på att det är din röst på "Sanningsdan".

Jag kan knappt återge mina känslor. Det var ren och skär lycka och fodrade en tokdans i min salong.
Så fort jag tänker på det kan jag inte ungdå att dumflina lite.

Bästa raringar, ni anar inte hur lycklig ni gör mig.



(Fick även en bild mms:ad där den minsta raringen tokdansade. Förtjusande!)

Måndagmorgnar är ganska fina. Det sitter alltid en liten nystart i ryggen då, även om man har tokjobbat hela helgen.
Jag säger såhär;

Hej kalkyler! Hej budget! Nu äntligen ska ni bli av!

Jag tror att rubriken sammanfattar helgen ganska bra.
Arbete, arbete, fest. Gick hem tidigt från festen. Sov. Arbete, arbete, intensivt arbete. Åka hem.

Jorå, såatte... Spännande.

Tydligen är det förra, långa, seriösa inlägget fullt av språkmisshandel. Jag är de-och-dem-analfabet. Det har jag varit jämt.
Jag fick ett tips om att när de kunde bytas ut mot oss skulle det vara dem. Så det har jag kört på.

Det är fel har jag fått veta.

Säg gärna till när det blir fel.
Annars lär jag mig aldrig.

Jag läser en ledare i stadens lokaltidning. Skribenten har blivit kritiserad för en tidigare ledare där hon tycker att samtidskonsten mest består av "slentrianmässiga provokationer". I samma text skriver hon om det förlorade "hantverket". Med en grav förenkling av mig; Konstnärer kan ju inte mååååla längre, de ska bara hålla på att provocera och förändra samhället, usch.

Visst, det kanske inte är helt rättvist, det utger jag mig heller inte för att vara. I den senaste ledaren skriver hon om en tyst överenskommelse inom kulturvärlden att man inte ska värdera konsten. Hon menar att det tycker man är fult att göra, skribenten själv påstår att det är vad hon gör och måste göra. Varför får jag aldrig riktigt grepp om, men gissningvis har det något med att traditionen är viktig och historien inte får gå förlorad. (Nämnde jag att tidnigen är blå och kristen?)

Hur som. Kultur är värderad. Alltid, jämt och ständigt och av alla oavsett kontext. Om vi bortser från de uppenbara problemen med att förklara kultur som en konsumtionsvara som vilken annan, konstaterar man med enkelhet att det dagligen värderas. Det är exempelvis dyrare att gå på Dramaten än att se en fri teatergrupp. Anna Odell är ett bra exempel. Hennes aktion har väckt bestörtning lite varstans och det ifrågasätts om det är konst eller inte, en värderingsfråga. Odell går på Konstfack. Konstfack är den plats där ledande konstnärlig utbildning genomförs i Sverige.

Ja, det är konst.

Hade Odell varit en autodidakt utan tidigare erfarenhet hade hon avfärdats som psykiskt sjuk och förmodligen aldrig kommit ut från den anstalt hon "lurat" in sig på. Och om det är konst har det ett värde.
Vad man sedan tycker om aktionen i sig är snarare en smakfråga, men det har ingenting med värdet att göra. Jag, till exempel, tycker inte om musikaler. Det innebär dock inte att jag helst skulle se att musikaltraditionen dog. Min smak ska inte avgöra en kulturyttrings öde, även om jag väljer att inte ta del av det. Människor väljer och väljer bort vilken sorts kultur de konsumerar hela tiden. Det får man leva med, men den bortvalda kulturen har då inte per automatik ett lägre värde.

Jag är så vuxen.

I perioder.

Just det! Jag kan om jag vill. Effektiviteten kommer och hälsar på igen.
Nu ska vi riva av det här projektet så att vi kan gå vidare i livet.

Jag gör kalkyler, budgeterar och sliter mitt hår över omkostnader.
Vad gör ni?

Jag är trött på denna förkylning. Visserligen är det bättre idag, igår låg jag för döden. Inte för att jag blir särskilt ynklig när jag är sjuk i vanliga fall men nu var ju bästa A här och då får man mjölka medlidande så gott man kan. Att samla på sig, som en buffert.
Men ärligt talat vad drygt det är när ögonen rinner, näsan är diskret snorig och det svåra med att svälja inte är själva sväljandet, nej nej, utan den svidande smärta som håller i tills man nödgas svälja igen.
För att lösa problemet har jag slutat att svälja. Jo, det blir nog jobbigt att vara på jobbet med en spottkopp bredvid. Och nej, jag tror inte att vi får så många återkommande kunder. Det kan jag leva med.
Jag har ändå bara åtta arbetsdagar kvar tills tio veckor lycksalig frånvaro.

Jag tror att svaret på facebookfrågan är ja. Om man känner mig och har en hyfsad sinnesnärvaro skäms man.

Någon på facebook har svarat på huruvida de skäms för mig eller inte.
Gissningsvis har denna någon svarat ja men jag orkar inte ta reda på varken vem eller svaret.

I'm better off not knowing.

Fröken Lina skickade mig en utmaning. Och jag är ju in den som är den.

1. Vilken är den största runda byggnad du varit inne i?
Ja. Menar du utvändigt eller invändigt? Säkert någon kyrka....

2. Kan du stava till shifonié?
Chiffonjé. Det är inte lönt att krångla till.

3. Vilken är din favoritbok just nu?
För tillfället ligger Vårströmmar av Ivan Turgenev tydligast i minnet.

4. Hur många bloggar läser du dagligen?
Fyra, fem, sex. En del blir mer sporadiskt, nångång i veckan.

5. Vilken låt skulle du kunna sälja din bror/syster för att få ha skrivit?
Om jag inte redan sålt min bror för en bärbar dator skulle det ha varit I was definitely made for these days med Hello Saferide. Jag hade inte ens behövt skriva hela låten. Bara raden; I won't commit to you but I'll hold you when you cry.
Det hade räckt.

6. Vad har du emot Lyxunge?
Inget, jag vet inte vem det är.

7. Säg en kändis du gärna skulle bada bastu med!
Jag vill inte bada bastu oavsett hur många kändisar som svettas därinne.

Ja, för er som väntat er en blöt historia om misslyckade raggningsförsök, uppkastning på stadens gator och en mindre ärofylld däckning i duschen nödgas jag göra er besvikna.
Trots att det gått 66 dagar blev det en städad, om än förfriskad historia. Jag hade väldigt roligt. Rundade av med en skvätt av sentimentalitet till någon som had it coming. Tja, det var väl ungefär det. Fint ska det va!

Idag ska ägnas åt umgänge med bästa A. Vi ska botanisera i stadens möjligheter. Eller ja, mest åka runt i bil och skrika till Håkan Hellström. I den mån jag kan skrika. Om du har mitt nummer, ring mig! Du kommer tro att du pratar med en tolvåring i målbrottet. Det underhåller vem som helst.

Det är vad som pågår just nu. Gladys är nervös inför fondant så den får jag ta hand om medan hon pulveriserar mörk choklad. Asima glider runt och undrar vad som händer. Hon tycker inte heller att jag dansar tillräckligt bra för att dansa med mig. Jag är below-her-standards. Det gör ingenting.

För ikväll ska alkoholen återigen rinna i mina ådror. Jag botaniserade i den ekologiska ölen och tog en newcastle på toppen. Det är ju så gott! Ah... Det känns inte helt hälsosamt att längta till den grad jag gör.
Men å andra sidan, jag har aldrig hävdat att jag är fri från symptom.

Gladys ropade just att det kokade varpå jag rusade ut i köket.
- Lurad, sa hon och såg omåttligt nöjd ut. Det var väl roligt?
- Jo, sa jag, det kanske roligaste du har sagt idag.

Personkemi är a och o.

Lördagen den sjunde mars blir en spännande dag av många anledningar. Dels eftersom Glady's Ganache äntligen ska ta upp verksamheten, dels för att Glady's födelsedag ska firas med buller och bång och dels då världens bästa ex-kombo med tillhörande sambo hälsar på!
Att jag dessutom ska börja dricka alkohol igen efter 66 dagar som nykter förbättrar oddsen för en underhållande afton.

Jag säger då det.

Jag vet inte vad ni tycker men jag piggas alltid upp av att bråka lite med Fru Ordförande.

Det var rätt längesen jag slängde på en skiva med Håkan. Jag ville lyssna på något gammalt och vackert. Så sitter man här och fånler medan kroppen upplever sommarkänslor. Det är svårt att lyssna på Håkan när det snöar ute.
Idag är det visserligen grått men gatorna är bar asfalt. Och man tänker på sommarasfalt som bränner under fötterna när man springer över det. Man tänker på grönt gräs mellan tårna, långa sommarkvällar i trädgården och skrattande vänner i ljumna sommarnätter.
Kom ihåg var ni läste det först, det blir sommar i år igen.

Min ömma moder rådde mig att resa väldigt lätt till Stockholm. Jag skulle bara plocka med det nödvändigaste, egentligen bara kläder. Det skulle aldrig falla mig in att trotsa min ömma moder. I varje fall inte om det rådde platsbrist i väskan.
För att komma runt problemet och åtminstone kunna ta med tre av mina bästa kokböcker, fyra romaner och ett antal manus har jag inhandlat vacumpåsar. De ska vara otroliga, enligt utsago.
Jag tänkte provpacka nu, för att se om jag behöver köpa fler...

Jag borde kanske plocka med min datorskärm med? Den är ju så fin.... Gör de så stora vacumpåsar?

Jag känner mig oberäknelig idag. Det är oroväckande för jag vet aldrig vad som kommer hända.
Nope, ingen aning.

Jag tycker faktiskt att Marlena Ernmans bidrag till årets Melodifestival, La Voix, är fantastiskt.
Så fantastiskt att jag tittar på det på youtube. Så fantastiskt att jag funderar på att hetsrösta.
Fastän den enda behållningen i Melodifestivalen annars är Petra Mede. Men henne kan man ju inte rösta på.