Oh Shino!

Småningom gick det över, spelandet. Jag lutar mig tillbaka och inser förnöjt att jag inte gjort någonting idag. Inte varit duktig. Inte städat eller donat eller planerat. Bara chillat, jag och min iPod. Vilket i sig kanske är en smula tragiskt. Men jag kan leva med det. Tragik är mitt nya svart.

Kvällen ser dessutom lovande ut. God mat och ett och annat glas rött. I all min ensamhet. Tragikomik mina vänner, tragikomik!

Det gör mig inte särskilt mycket, jag trivs rätt bra med mig själv. Min vänstra och min högra hjärnhalva brukar föra djupa samtal efter ett glas rött. Lite som att bikta sig för sig själv. Smidigt eftersom man inte behöver lita på att någon ska hålla sin tystnadsplikt. Skönt eftersom man även slipper bli hes.

Min hyresvärd åkte iväg idag varför jag gör mitt bästa att hämnas genom att trädgården i besittning. Jag tror inte att han kunde bry sig mindre, men det är bra för mig. Frisk luft och avkoppling under taket. I love skuggan!
Hur som haver har jag nått ett nytt bottenrekord i det här med att fördriva tid. På min ipod finns det tre spel. Två som är roliga och ett som är tråkigt. De två som är roliga har jag spelat i närmare fyra timmar.
En solig dag med grönt gräs och semesterstämmning.
Vad gör jag?
Sätter mig i skuggan och knapprar på min ipod. Borde skämmas egentligen.
Men det är sjukt roligt!

Gah! Jag bildgooglar ipodspel och inser att det finns en hemsida där jag kan ladda ner fler.
Nu vill jag inte blogga mer.

Jo, jag kanske i sig förstår det här med rundstavar. Praktiska saker man kan göra mycket utav. Vad jag däremot inte alls förstår är varför man använder sig av runstavar i varje, varje program? Kan han inte göra en rundstavspecial och sedan är det inte mer med det? Tittarna vill ha variation Ernst! Ge oss armeringsjärn och ryska ubåtspatroner fyllda med någon härlig potatissallad, golvlister och morotsjuice eller porslinsväggar och bombrecept. Vad som helst! Men strunta i rundstavarna ett tag.

I vilket fall är jag ledig idag. Sitter och surar lite eftersom min hyresvärd ska åka till bästkusten imorgon och jag ska vara hemma och jobba. Inte för att jag ville åka med honom, men det känns orättvis. Jag blir fjorton och vill skrika att han minsann inte älskar västkusten så som jag gör! Att han inte tillbringat flera av barndomens vackra somrar där!
Fast så kan man inte göra, för det är löjlgt och omoget. Dessutom är det inte hans fel att min semester är slut. Den bördan väljer jag att lägga på min chef.

För övrigt vill jag köpa en vespa. Tror ni inte det kan vara en bra idé?

Jag har just sett ett avsnitt av Sommar med Ernst och även om jag inte precis dragits med i ernstfebern måste jag säga att jag är mycket förtjust i just det här avsnittet. För han var i Bohuslän, som ni ju vet ligger på bästkusten. Och jag kan inte låta bli att längta upp, längta dit. Småländska skogar har inte på långa vägar samma raka väg in mitt hjärta som en karg klippa vid havet. Dessutom är folket sköna och de pratar på ett charmerande vis. På det där sättet mina öron är vana sedan barnsben.
I alla program Ernst gjort eller varit med i har han påvisat en nästan överjordisk förkärlek till rundstavar. I varje avsnitt drar han i någon sekvens fram en rundstav och snidar lite. Någon liten, käck lösning han har kommit på alldeles själv. Ett brickbord att köra ner i sanden, en och annan lampa och så vidare. Det är fascinerande hur någon kan bli besatt av något så pass vardagligt och tråkigt som en rundstav.
Sådant funderar jag på en tisdagkväll. Min tönt.

Igår kväll förde jag en konversation med en för mig mycket särskild person och närmast anhörig. Samtalet var inte särdeles seriöst men lämnade mig ändå funderandes efteråt. Denna fundering mynnade senare ut i ett behov av att författa en brev. Handskrivet, av den typ som användes senast någon gång innan en skrivmaskin fanns i var mans hem.
Under förra året skrev jag mängder av dylika brev till samma person och jag vet att de uppskattades.
Att författa handskrivna brev tar betydligt mycket längre tid än att skicka iväg ett mail. Jag vill egentligen slå ett litet slag för det hanskrivna brevet, för det här med att ta tid på sig och göra något personligt. Helst av allt vill jag putsa upp mina kalligrafikunskaper och skriva vackra brev dagarna i ända. Eller i alla fall någon timme tills jag tröttnat på det.
Kanske skulle investera i lite finare papper och bättre pennor ändå? Något ska man göra när man inte jobbar.

Nej E, jag orkade inte heller höra av mig. Och det var tur för Emma. Så hon slapp köra och hämta oss och cyklar i någon avkrok.

Dagen är här idag, då när semestern tar slut och jag ska pallra mig till jobbet igen. Börjar klockan 14:00. Känns bra.
Precis som jag förutspått kan jag såhär på förmiddagen ta mig för saker jag inte gjorde när jag var drabbad av semester. Pennan i handen för att ge mig själv rättvisa. Det känns bra, poängfyllt om ni förstår.

Idag är absolut sista dagen på min semester. Det gör mig ingenting, jag har fått ut vad jag velat av min semester. Men nu sitter jag här i värmen och svettas samtidigt som jag undrar vad i hela friden jag ska göra med resten av den här dagen.
Rastlösheten har hälsat på, som vanligt när man går och väntar på något. Väntar på att semestern ska ta slut för att kroppen ska vakna upp ur semestertillstånd och jag kan börja ta itu med saker. Planera och förbereda.
Då kan man ju föreslå att jag ska göra det idag. Det går inte!
Semesterläge. Allt jag kan göra är lunka runt, titta på när tvätten torkar och panikvattna mina stackars tomatplantor.
Jag behöver inte göra något annat, alltså är jag oförmögen att göra något annat.
Borde exempelvis cykla iväg och hämta min kamera som två goda vänner lånat för ett alldeles särskilt tillfälle. Fast det är för varmt för det, jag skulle dö av vätskebrist efter halva vägen och sedan ligga uttorkad på en cykelväg i ett villaområde. Ett villaområde där cykelvägarna inte används eftersom de som bor där faktiskt har bil.
Och även om jag skulle kunna tänka mig en vecka semester till så känns det inte tillräckligt jobbigt för att bli inlagd på sjukhus för att slippa arbeta.
Dagar som denna kan jag, i smyg, önska att jag vore något utav en soldyrkare. Eller att jag åtminstone hade något att städa.

Äh, jag bildgooglar lite olika saker istället.

Jag lade aldrig om taket. Gick ut och dansade istället.
Sjöng även Singstar till klockan tre på natten.
En prestation värd att skrytas med.

Sommaren rasar på utanför fönstret och renoveringslystna grannar hamrar från klockan sju på morgonen. Möjligen utan större motiv än att ha en bedrift att tala om på jobbet efter semestern.

- Vad gjorde du i sommar då?
- Byggde en carport och sedan var det ju lika bra att lägga om taket. När man ändå höll på.
- Jaså?
- Japp, gjorde allt själv. Inga hantverkare, det är bättre för självkänslan.
- Okej.
- Allt skönt att få svettas lite, känna att man gör något ordentligt. Vad gjorde du då?
- Vi var i skärgården.
- Aha, renoverade båten eller?
- Nej.
- Stugan?
- Nej, ingenting. Vi bara var där.
- Jaha...

Då kan man stå där och vara nöjd med sig själv, om nu det känns bättre.

Värme medför onekligen också ett vemod. För jag vet att jag borde njuta av värmen, om några veckor eller kanske bara ett par dagar är den borta. Men jag tycker inte om det, min hjärna slutar fungera. Framför allt blir jag inte hungrig utan glömmer bort att äta. Inte så hälsosamt. Särskilt som det inte är något fel på törsten, den är kvar och den är stark.

Bah! Jag får väl lägga om taket då, lite fort, så att jag har något att berätta om på måndag.

Jag är inte vegetarian. Mest beror det på att jag senast jag bestämde mig för att vara vegetarian glömde bort det där när jag satt med en skabbig pizza på jobbet. Med kött på, vilket inte är så lämpligt om man är vegetarian.
Eftersom jag har haft besök har jag ätit mycket kött. För besökarna tycker om kött och gärna äter kött.
Jag tycker om kött ibland. Det har blivit för mycket kött på kort tid och därför tycker jag just nu att kött smakar blä. Och framför allt luktar kött väldigt, väldigt obehagligt. Man rapar köttdoft om man ätit grillat. Det är inte sällsamt och kittlar kräknerven något så (d)jävulskt. Dessutom hade jag ont i magen i morse, vilket visserligen kan vara psykologiskt men jag vet inte.
Jag vill i varje fall inte äta kött på ett tag.

Kött. Det är ändå ett roligt ord att säga. Kött. Kött.
Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske det förlorar sin mening och jag kan gå vidare i livet.
Kött.

Då har mor och far begåvat mitt hem med ett besök. Det är härligt att se att man har utvecklats som människa då man går omkring och muttrar om att ens föräldrar faktiskt får plocka undan sin skit. Skälla för att pappa inte fäller ner toalettringen vilket mamma lovar att han gör hemma. Plocka upp alla mammas små toppar och koftor hon strör omkring sig när hon byter om tre gånger varje dag.
Fast sedan spelar vi kort i köket och jag och pappa kommer på att mamma inte är så lång, vilket vi visserligen redan visste. Vi visste också att det är väldigt underhållande att skoja om men det var längesedan vi gjort det. Och mamma har även hon vuxit, inte på längden men som människa, för hon kan numera skoja med och tycka att det är ganska roligt att hon är kort.
Jag ska inte återge den fullständiga konversation utan jag låter er enbart förstå att min mor numera går under namnet Snärty Dvärg. (Man kan verkligen betvivla hur politiskt korrekta skämten var, men som sagt, hon har lärt sig att skratta åt det.)
För övrigt har det varit utflykternas och konsumtionens tid. Jag har blivit vuxen och köpt mig en och annan topp, något jag aldrig ägnat mig åt innan. T-shirtar har varit för bekväma. Om något år använder jag eventuellt inte t-shirt alls (!).
Och nu äntligen, efter ett års väntan, ska kokskåpsdörrarnas bleka mintgröna färg övermålas med mustig, svart griffelfärg.
Bild på resultat om det blir ett sådant.

Tioende resultatet av bildgoogling på päronen. Ungefär sådär ser de ut faktiskt, förutom mamma. Hon ser också ut så fast liten. Jätteliten. Som ett miniatyrpäron.

Jo, jag vet. 90-talet är väldigt i ropet nu för tiden.
Jag klickar lite förstrött på youtube och hittar tillbaka till pojkbanden. Alla dessa pojkar med så mycket smärta i ögonen under balladerna och ännu mera attityd i de lite 'häftigare' låtarna. Och jag blir varm inombords och samtidigt en smula vemodig.
Hur kan det ha gått nu? Vad gör egentligen Mark Owen nu för tiden? Kan Backstreet Boys verkligen komma tillbaka?
Samtidigt undrar jag vilken typ av musik som spelas på mellanstadiediskon nu för tiden?
Minns själv när man vallfärdade till skolans matsal som eftermiddagen/kvällen till ära hade fällt ner sina gardiner och satt upp ett antal diskolampor. Hade man riktig tur fanns också en spegelboll och om någon slagit på stort, en rökmaskin. Sedan satt man utmed väggen på de gamla stolarna och tittade lite. Till en början, innan det kommit igång.
Dansade försiktigt, höll sig på bekvämt avstånd från den man var kär i. Men inte för långt bort, då kanske man aldrig fick dansa. Vi drack flaskläsk när vi blivit för varma.
Minns ni danstävlingarna? Detta smått absurda inslag där någon av sexorna gick och bedömde yngre skolkamraters förmåga att dansa. Eller dansa och dansa, man rörde sig mest från höger till vänster. Kanske någon liten snurr om man ville visa sig på styva linan. Och vinnarna fick en cd-singel. Smaka på ordet, cd-singel.
Då var det ett tag sedan, vad vinner kidsen idag? En gratis nedladdning på nätet?
Någon med barn i lagom ålder som kan avslöja vad som händer bakom nerrullade matsalsgardiner nu för tiden?
Nåja, tillbaka till pojkbanden. Varje pojkband har en fantastisk uppbyggnad.
Alltid en eller möjligen två stjärnor. Ofta en av det lite mjukare slaget och en av det lite hårdare slaget.
Och sedan utfyllnadspojkarna. De som inte riktigt sjunger tillräckligt bra, som inte är riktigt tillräckligt snygga eller tuffa. Även de vars namn faller bort ur minnet.

Jag blir ännu lite varm och lutar mig tillbaka. Låter minnena komma. Minnen om den där silverklänningen jag hade på discot medan jag satt och kikade ut för att se om min första kärlek var på väg. Jag minns att jag till och med satt upp håret, som jag ju aldrig gör. Och silverklänningen. Undrar om den finns kvar? Måste fråga mamma när hon kommer, det är ett kulturhistoriskt dokument.

Ingen bildgoogling idag. Istället videotubing! Fast vissa med länkar tyvärr...

Backstreet Boys - All I have to give

New Kids on the Block - Step by step

Det var märkligt igår, när jag satt på tåget hemåt och neråt i landet. För jag kände mig färdig med semestern.
Det var klart.
På västkusten hade avslappning varit mera regel än undantaget och min förut ambitiösa själ hade gått i behaglig dvala. Ryckt på axlarna åt det faktum att jag var där för att arbeta. När luften fyllde mina lungor hade det en klart renande effekt.
Mycket på grund av den fantastiska plats jag befann mig på.
Mycket på grund av de fantastiska människor som omgav mig.
Mycket på grund av det fantastiska i mig som vågade lita på att inte prestera.
Jag är alltså klar. Och ändå finns inga måsten på en vecka.
Så jag fyller mina dagar, bjuder familj till mig och ska ge mig hän.
Det kan jag kosta på mig, min semester har ju redan gett mig det jag velat ha.

Kanske skulle man ta tag i det där man alltid tänkt göra.
Måla om dörrarna till kokskåpet till exempel. Tanken var att det skulle vara gjort innan jag flyttade in för ett år sedan.
Kanske sy lite tygkassar. Kanske lära mig att screentrycka.
Eller möjligen ta upp pennan där den ligger och göra mig själv lite rättvisa.
Det skulle vara något.
Men imorgon. Idag lägger jag fötterna på bordet och blundar.
Lite självgott, lite älskvärt och mycket, mycket förnöjsamt.


Första resultatet av bildgoogling på förnöjsamt. Jag vet inte jag, om det var sådär jag hade tänkt mig.

Så sitter man här på västkusten och har det sådär förnöjsamt som man hade hoppats på.
Några tips bara;

- Att dricka te ur bombilla är det bästa.
- Sköna människor är sköna människor.
- Gamla färdigheter sitter kvar i ryggmärgen.

Vuxna H är fjorton och pratar om att kärleken är som ett träd. You gotta love that!

Ikväll bär det av mot det svenska landets framsida. Västkusten - I love it!
Även om jag inte tekniskt sett kan räknas som västkustbo är det i alla fall rätt sida av landet och många ljumma sommarkvällar har tillbringats på en ljuvlig klippa med utsikt över ett riktigt hav. Ibland kan jag längta och tråna sådär som när man var liten och skulle fylla år påföljande dag. Velat känna havsbrisen förstöra frisyren och sältan i luften leta sig in i huden. Brännmärka en liten tillfälligt under ett par sommardagar. Under vistelsen i Stockholm satt vi en eftermiddag på Skinnskattebergs hårda klippor med en stark vind i ryggen. Jag blundade och tänkte att hade luften bara varit salt (inte helt smaklös av Östersjöns bräckta blask) hade jag kunnat låtsas att jag inte satt på fel sida.
Trots att staden jag ska till inte ligger precis granne med havet kommer jag att pressa min värd på en tur. Hon kan inte trotsa mig en halvtimme av havsluft och lycka ända ner i hårbotten.
Jag vet att jag ska dit på jobb, men också arbetare behöver vila. Och jag kan nog vara effektivare med havsluften i näsborrarna, med utsikt över det böljande blå (eller något annat som låter stulet ur en halvtaskig sommarklassiker med Tomas Ledin) och lätt kisande i solen.
Det bli semester med inslag av jobb. Inte på andra hållet.

Dagen till ära har jag och en vän cyklat runt till samtliga av stadens secondhandställen (möjligtvis krävdes här ett bindestreck men jag struntar i det). Det känns alltid fint, även om inköpen ofta bli begränsade.
Dock har min tallrikssamling uppdaterats en smula, bra och ha saker.

Jag började fundera över det här med skeonhand (som en bekant så vackert uttrycker det) och vintage. I ekotider är det mer inne än någonsin att fynda på skeonhand och det ska hittas designerprylar för en spottstyver. Jag tänker på allt det andra, allt det där som inte är några egentliga fynd. En gammal lumpartröja eller de där märkeslösa gympaskorna. Vad händer med dessa prylar? Om ingen förbarmar sig och tar dem till sitt hem? Förmodligen lastas det i en container och skickas till ett land i öst och svenskarna kan luta sig tillbaka och känna sig goda för att de skänkt lite lycka till en barnfamilj som inte har råd med gympaskor. Jag vet inte, men det känns kanske lite överdrivet? Som att det inte är där den goda gärningen ligger utan snarare i att inte konsumera så mycket. Att man borde göra mer, hjälpa till på ett mera handfast sätt. Göra lite egentlig nytta.

Visserligen får jag inse att det är väl bra om alla gör något åtminstone. Att man gör så gott man kan. Fast det låter bara som ett svepskäl. Ett hittepåskäl. Jag är villrådig, ska fundera vidare.













Andra resultatet av bildgoogling på begagnat. Jag förstår inte, en begagnad väg?

Sover, sover, sover. Det är vad jag gör.
Fastän jag inte tror på sovminus.
Fastän jag inte är så trött.
Fastän jag tycker det är jobbigt att vakna efter tio.
Ändå sover jag tills eftermiddagssolen knackar på.
Som en annan 17-åring.

En kortare rapport om tillvaron i Stockholm. Låt mig göra det i stolpform.

- Parkettgolv i närheten av Mariatorget är fina att sova på.
- Goda vänner är det kärleksfullt att återse.
- Det är mycket enklare att 'klubba' i Sthlm än där jag bor.
- Det är mycket enklare att hälla i sig öl på en uteservering en söndagkväll i Sthlm än där jag bor.
- Skansen gör sig bäst i regn och då särskilt Delsbogården.
- Takterasser är för härliga.

Mycket kort, odetaljerat och fåordigt. Det är också sådan jag känner mig. Efter en vecka med konstant sällskap, oavsett hur gott, känner jag mig behagligt asocial. På grund av detta svarar jag enstavigt på frågor och kryper ihop i soffan och läser.

Då var det dags att avslöja hur det verkligen var i den tyska huvudstaden. Som i Sverige fast skabbigare.
När vi åkte vilse på S-bahn och hamnade i Berlins östra förorter fick vi ett smakprov på hur tyska män kan bete sig. Vi blev inte helt begeistrade och bytte genast tåg in mot staden igen, efter att ha blivit muckade på av tyska män på tunnelbanan. Uppgivna funderade vi över om det var såhär det skulle vara? Skulle varje tysk man te sig som en besvikelse?
Desto närmare centrum vi kom, desto trevligare blev de. Kanske mer vana vid turister. Jag tror egentligen att det finns en sociologisk förklaring på det här men jag har annat att skriva om. Det hinner jag inte med, men påminn mig så kan jag dra min teori lite senare.

Dagarna passerade egentligen i sakta turistläge. Vi skrattade och tog kort på hus som såg viktiga ut. Inte för att vi orkade gå fram och kolla vad det var för hus. Det idkades 'lazy touristing' och vi planerade att googla huset senare. De flesta kort togs också med kameraremmen som fick bli vår maskot på resan. Så får det vara när man inte själv vill posera framför kameran.

Under vår vistelse blev jag även hardcoresminkad på ett tyskt body shop, fick för mig att jag måste vara lik en tysk kändis (varför skulle de annars stirra så?) och undvek att få en enda blåsa på fötterna. Jag tror det sista är det största som har hänt mig på storstadssemester.

Under resan ägnade vi oss också åt att räkna magväskor. Vi kom upp i tjugofem stycken, men vi befarar att det finns fler som cirkulerar. Vidare såg vi fyra tvättäkta hockeyfrillor. Inte av roadkillmodell som var populär i Sverige under början av 2000-talet, utan HOCKEYFRILLOR. Kanske är jag fördomsfull, men det kändes geniunt.











Inget resultat av en bildgoogling. En autentisk semesterbild med kameraremman och världsuret på Alexanderplatz.

Igår kväll landade vi och tog oss genom ett öde Arlanda in till stan. Natten har tillbringats på en bäddmadrass, på ett parkettgolv i en etta.

Ett långt och uttömmande inlägg angående berlinresan får låta vänta lite på sig. Men jag kan redan nu avslöja att projektet Magväskspotting föll väl ut. Resultatet var kanske inte chockerande med tanke på min förkunskap om tyskar men jag kunde inte riktigt lita på förutfattade meningar. Nu är de dock bekräftade.

Istället för att sitta och gäcka vid datorn väntar en härlig dag på Skansen. Mest ser jag fram emot att titta på min vän när hon arbetar. Jag hoppas hon har delsbodräkten på sig idag.

Femtonde resultatet av bildgoogling på svensk mark. Stabilt, som man brukar säga.

Klockan är 07.52 och jag ska strax traska ner till stationen med den nätta ryggsäcken.
Necessären är fortfarande sprängfylld men hela ryggsäcken fortfarande ganska luftig.

Jag har funderat över det här med nationellt mode nu på morgonkvisten. Enligt vissa uppgifter jag fått, har jag förstått att det i Tyskland inte anses nördigt eller fult att ha en magväska. Det är fullt normalt att ha sina tillhörigheter på magen i det germanska riket alltså. Personligen har jag inte mycket över för magväskor och jag är tämligen övertygad om att svenska folket håller med mig. Om man inte är min pappa förstås. För han har inhandlat en med anledning av en italienresa han, min mor, min farbror och faster ska göra tillsammans. Eftersom det är praktiskt och han äter viktig medicin.

Förgäves har jag likt en lättgenerad tonåring bönat och bett om att han ska lämna den hemma. Att han istället kan låta mor bära runt på hans medicin i handväskan. Det är ju ännu mer praktiskt för honom. Min pappa tycker att jag är löjlig.
Jag tror min pappa har rätt. Dock finns det något som sitter kvar i maggropen från den där tiden på högstadiet, när ens föräldrar aldrig kunde göra rätt och man helst inte åkte någonstans med dem. Visserligen har jag kommit över rätt mycket och just det här med magväskan tror jag snarare beror på att jag vill skydda min pappa. Han ska inte behöva bli utskrattad för att han har viktig medicin.

Å andra sidan kanske det är i Italien som i Tyskland. Att magväska är hett och otroligt rätt just nu. Då blir pappa ett modelejon. Jag vet inte vad som är värst.

Klockan är 07.58. Och jag åker på semester.

Fjärde resultatet av bildgoogling på magväska. Förhoppningsvis har han köpt en i någon färgglad kulör. Såsom svart.

Det är märkligt, det här med vänskap. Jag tror jag nämnt det förut.
Att vänner med själen på rätta stället kan vara det absolut bästa som finns.
Och vänskapsrelationer kan vara något av det mest varierande och fascinerande.
Lärorika, spännande, sprattlande, kittlande, bubblande, befriande och gapskrattande.
Där skrattet ligger precis bakom den darriga rösten och det tårfyllda ögonen.
Precis när man tror att man inte kan undvika tårar fylls halsen av gapskratt.
Då man inte vet vilket håll man ska vända sig åt möter man rätt vän som pekar vägen.

Jag har haft tur med mina vänner.

Ja, sannerligen.

Med allihopa.

Nu är jag fri. För en och en halv timme sedan blev jag fri. 21 dagar frihet. Semester.
Första nu-är-det-på-riktigt-semester. Första jag-kommer-få-betalt-för-att-sitta-och-dricka-öl-semester.
Det känns nåt så (d)jävulskt bra!

Chill med folköl och mat. Eftersom jag ska till Tyskland köpte jag bratwurst. Mot bättre vetande. För jag vet att jag inte tycker det är gott. Att det helt enkelt inte smakar bra, att jag är egentligen är en chorizo-tjej. Men vad gör man inte?
Och jag åt upp, för någon annan mat har jag inte. Mini-rut och te blir det till frukost imorgon. Det är allt.

Vad gäller min necessär har jag, efter vissa påtryckningar, beslutat mig för att prioritera bort små, söta reseförpackningar. Bland annat ansiktskrämen (min älskade kräm!) kommer att lämnas hemma. För att jag ska ha något att se fram emot. För att jag ska kunna packa med mig den när jag ska ner på stan. Då känns det som om jag är i en främmande stad, utelämnad till mitt eget lokalsinne och utrustad med ansiktskräm. Vilket äventyr det kommer att bli...

Datorn spelar All you need is love och jag ler som en liten fjanta. Men ikväll kan ingenting gå fel. Ikväll kan inga negativa känslor sätta käppar i hjulet. Jag tror jag ska dansa runt lite och vara lycklig. Det kan jag kosta på mig, nu när det är semester igen!

Emellanåt spårar jag ur. Som ikväll. Jag håller på att packa lite inför resan till Berlin på måndag. Har gjort en bekväm liten lista. Rullar ihop kläder, bockar av och blir lite förväntansfull.
Till slut börjar jag packa necessären.
Det hela spårar ur.
Jag fullkomligen älskar små reseförpackningar. Sötare förpackningar får man leta efter. Söta saker är jag vansinnigt förtjust i.
Nulägesrapporten lyder; Det går precis att stänga necessären. Preciiiis.

Värre blir det. Jag lovar.

Det kanske finns någon tysk som blir glad av svensk sunlotion. Om jag nu har mindre plats på vägen hem än vägen ner. Då ska jag ge bort min necessär till någon liten stackare. Säga gezuntheit och går därifrån.



31:e resultatet av bildgoogling på ur spår. Ungefär sådär ser jag ut när jag får den briljanta idén att jag måste ha med mig ansiktskräm till Berlin. Jag som aldrig, och jag menar verkligen aldrig, använder ansiktskräm annars. Den där tyska luften ni vet...











PS. Det är inte lönt du påpekar mina bristande tyskakunskaper. Jag har inga. DS.

Det är vad jag är trots allt, när allt kommer omkring, till syvende och sist; ett barn i en vuxen kropp.

Känslor och längtan som dyker upp i kroppen som det inte finns kraft att ta itu med. Tid finns, hela dagen har varit disponabel till känslotjafs men jag orkar inte. Eftersom jag vet att jag i slutändan inte kommer komma ihåg den här dagen i alla fall. Och jag undrar om det här med att gå till botten med känslor verkligen hjälper. Mina tidigare erfarenheter säger mig att det spelar mindre roll om jag gör en ansats. För när jag står där om en tid igen, tänker samma tankar och framkallar liknande känslor minns jag inte hur jag löst det förut. Eller minns möjligen men konstaterar att det uppenbarligen inte hjälp för att jag står här igen.

Jag tror det hela bygger på mitt ambivalenta förhållande till känslor. Endera dagen älskar jag känslor, går från ytterligheter till ytterligheter och fullkomligt älskar det. Det är ett bra sätt att känna sig levande; att pendla mellan tårar, ilska och upp-och-studsa-glädje. Vissa dagar är det den andra sidan av myntet som uppehåller mig. Attityden blir att känslor är ovidkommande för att lösa problem rationellt. Om jag vet att jag har handlat rätt spelar mina skuldkänslor ingen roll. De är resultat av min fantasi och bör därför inte beaktas.
Fram och tillbaka jämt och ständigt. Möjligen är mitt största behov att sätta mig ner och bestämma vilken sida av myntet jag ska välja.

Intuition eller tanke.
Lyssna på magen eller på huvudet.
Förnuft eller känsla.

Jag står rådvill. Fullständigt.

med det fina vädret, eller snarare semesterperioden, försvann de aktiva bloggarna. jag är av någon outgrundlig anledning en av dem. fastän jag inte ligger och steker orkar jag inte dra igång datorn. det alstrar värme. som sprider sig till mig. och för mycket värme kan inte vara hälsosamt. alltså bloggar jag inte.

på måndag börjar min semester. faaaantastiskt. två arbetsdagar kvar.
hela  helgen ska jag jobba. eller vara på jobbet i varje fall. mer än så kommer jag inte engagera mig. jag är i semesterläge. ingenting berör mig, jag är faktiskt inte där nästa vecka.

njae... om man skulle ta en sommaröl kanske.

(ingen bildgoogling, jag tar semester.)