Oh Shino!

Jag förstår inte. Men dagen idag har varit ett enda gråtfärdigt ögonblick.
Under en fika med två goda vänner fick jag en paus från det.
Nu är det tillbaka. Det långa, långa ögonblicket.

Är det inte meningen att man ska vara utvilad efter helgen?

Jorå, livet är fint stundtals.
Som idag till exempel.

Inte för att jag har galet mycket att göra och måste arbeta. Utan för att få vara ifred. För att kunna sitta framför datorn och lyssna på den musiken jag vill utan att ta hänsyn till att någon har lust att se på tv. Att kunna grimasera och utstöta små ljud och suckar som det inte ställs några frågor på. Det har varit ljuvligt.
Det är ljuvligt.
Ensamtid är a och o för mitt mentala tillstånd.

Idag har jag märkt att jag känner mig allt mer och mer hemma här på jobbet/praktiken. Jag har börjat prata med mig själv framför datorn, något jag inte inledningsvis gjorde men annars gör mest hela tiden. Vidare har jag slagit mig lite lätt i huvudet med öppen hand, även det en syssla jag normalt bara gör när jag känner mig hemma. Dessutom har jag börjat avslöja mer och mer av mitt liv i övrigt, något som händer när jag tycker mig vara bekväm med människor.
Man kan nog säga att vi är vänner nu, jag och mina kollegor.



PS. Att jag behöver ensamtid innebär inte att mina hyresvärdar och finaste vänner inte är snälla och älskvärda. DS.

Tempot på livet är högt men njutningsfullt.

Till helgen kommer diverse söta släktingar, på lördag är det fest i lägenheten och jag ska hinna jobba en sväng innan festen. Atomklyvning funkar ju, kan man klyva oh shinosar? Bara för en kväll, jag lovar att sitta ihop på söndagen igen.
Om du har tips på hur man kan gå tillväga, hör av dig!

Helgen tillbringades i födelsestaden. Min biologiska moder har fyllt 60 år och det firades med pompa och ståt. Dessutom lite boule, allsång och pardans. Hennes syster höll ett tal så tårarna rann och min lilla, lilla mamma log från öra till öra. Härligt att se!

Det bästa var dock mina kusiner och RETROLARS. Ingen fest blir tråkig om retrolars är där med sina oneliners och välmenande upptåg. Bland annat hävdade han att han kunde bugga och visade tillsammans med sin fru. Dessutom trodde han inte att de i "Leende guldbruna ögon" sjöng "så blå kan de aldrig mera bli". Jag fick ringa min ömma moder med hoppet om att hon skulle sitta framför datorn för att verifiera att de faktiskt sjöng så. (Google är smidigt på det viset.) Det gjorde hon inte. Men hon kunde det ändå.
Retrolars blev bestört men hämtade sig och skrålade Lingonben istället.

Jodå, min släkt är ganska fin när de sätter den sidan till.

Dagen idag började med storstädning och slutade i bisarr surdegsfrensi. Däremellan var det shoppingrunda på stan med den ömmaste av mödrar. Min ömma moder är bra på att shoppa. Jag är inte särskilt bra på att shoppa. Om det är kläder som ska införskaffas vill säga.
Av nöd var jag dock tvungen att inköpa bysthållare. I gammal god tradition rev jag åt mig en b-kupa och begav mig mot kassan. Varpå den ömma modern skrek;
"Stopp och belägg!"
Sedan följde en lång predikan kring vikten av rätt bh-storlek. Hon insisterade att jag skulle uppsöka provhytten.
Jag vägrade! Men efter lite lirkan och en smula uppmuntran möttes vi halvvägs.
Jag köpte en med b-kupa och en med c-kupa utan att prova.

Såhär efteråt, när bh:arna är provade, kan jag motvilligt konstatera att min byst varit fånge i en b-kupa under alla dessa år!

Jag vet inte riktigt varför jag är trött idag. Möjligen har det att göra med att jag och ömma modern satt och snackade strunt tills klockan sent och att jag senare lyssnade på min ipod nån timme. Kanske.
Men mest troligt är att jag började för tidigt i morse. Hade jag börjat klockan tio hade det inte varit något problem. Jag får ta upp det med ledningen här, vid tillfälle.

Det gäller att nätverka har jag hört.

Network, network, worknet.

Det är kanske det jag borde sadla om till. Snickare eller målare.
För så fort jag får en skruvdragare i handen börjar jag att le och skruva ihop saker. Inte så noga vad det är jag skruvar ihop, bara jag får skruva. Och bandsågen är en ny kärlek. Särskilt som jag insett vikten av att ha huvudbonad på sig. Sågspån i hårbotten kan i och för sig vara charmigt, men jag vet inte om jag har vad som krävs för att klara det.

Oh Shino Snickare. Visst skulle du anlita mig?

Jag läser en lista här och funderar över vad jag skulle skriva på min egen high-five-lista.

Och jag kommer inte riktigt på något. För visst går saker bra och naturligtvis har jag gjort saker värda att ta upp på en sådan lista. Men jag är förbi allt det där som är bra. Det hände ju för mer än tre veckor sedan, sådant är historia i min värld.

Hur som hittar jag numera i Solna. Jag gillar Solna, men det betyder inte att jag håller på AIK.

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det känns som att det är lite för mycket nytt som pågår för att jag ska hinna reflektera och paketera det till bloggformat. De senaste inläggen har burit en tydlig twitterkaraktärer och dit vill jag inte.
Ska hämta lite energi över påsk och sedan göra succé. Eller något sådant.

Under mina två första veckor i huvudstaden har jag kommit till flera insikter. Den största och viktigaste har varit att jag sannerligen är urdålig på känslor. Med anledning av det anstränger jag mig för att känna och beakta dessa känslor. Hela processen tär på psyket. Ännu en ursäkta för dåliga blogginlägg. Men jag måste fokusera på det och på praktiken.

Jag blir rolig igen efter påsk. Tummis.

Nästa helg smäller det med turnering och fest.
Naturligtvis kommer jag att hålla ett tal. Eller nja. Inte egentligen, men jag kommer ställa mig upp och högläsa.

Ur mammas gamla dagbok.

Vad tror ni, succe?

Min konstnärlige ledare och jag har kommit överens om att jag ska uppdatera honom på det senaste inom popmusiken. Alltså från idag till för fem år sedan. Mina arbetsuppgifter kan vara de bästa som finns.

Under dagarna två har jag fått känslomässiga insikter som gett mig en så kallad aha-upplevelse.
Jag har insett att man bör tillåta sig själv att känna sina känslor, hur ovidkommande de än kan tyckas vara. Dessutom börjar jag inse att det kan vara idé att må skit när man mår skit. För då är det roligare att må bra när man mår bra.
Fortfarande har jag inte fått någon insikt om vikten av att prata om känslor, vi får se ifall jag kommer det.

Men det är utvecklande när man känner hur man utformar en mogen inställning till sina känslor.

Jag och bandsågen.

It's meant to be.

Nystartsdagar såsom måndagar är vackra dagar. Speciellt när solen skiner och resultatet av bakningen igår står på konferensbordet. Man blir ju lycklig!

Hur som. Påsken tillbringas i Solna, vilket känns mer exotiskt än Småland. Jag hoppas på folköl, fotboll och fri lunch. Men man kan aldrig veta säkert. Vill minnas att jag pitchade idén om igelkott när min värdinna och jag sågs förra veckan, dock tror jag inte att hon tände till på den idén riktigt. Vi får se, annars blir det traditionsenligt ägg med majonnäs.

Jodå. Här sitter man med nio veckor kvar om det som känns tryggt och fint, i en stad som inte är ens egen. Kanske är det bristen på ett eget hem som gör att jag inte riktigt lyckas uppbåda någon entusiasm. Möjligen är jag lika lättpåverkad av vädret som alla andra, för igår hade jag inga problem med känslorna.
Idag skulle jag helst ligga i bästa E's soffa och se en eller två säsonger av ANTM, göra Tyra-moves och skratta. Fast det går inte. Så jag bakar istället och väntar på att få sällskap.

Mest är jag väl överanalytisk och har svårt att slappna av. Det är svårt att sluta tänka när jag inte har lust med något.

När jag jobbade extra och pluggade hade begreppet afterwork ingen verklig betydelse för mig. Mest tänkte jag att det var trettioplusare som drack öl med sina kollegor efter jobbet och dagen därpå hade mycket svårt att ta sig upp.
Efter en vecka i huvudstaden har jag insett storheten i afterwork. Det kan vara det bästa påfund som någonsin gjorts!
Man träffas mellan halv sex och sju, kanske äter man en bit mat men framför allt tar man en öl. Eller drink, eller glas vin beroende på smak och finess. Sedan snackar man skit oavbrutet i tre timmar innan man åker hem.
Man är i säng innan elva och har en anekdot eller flera i bagaget.

Afterworken är det nya svarta.

När man inte jobbat på kontor förut har man en förvrängd uppfattning om dresscoden. Jag hade förväntat mig kavaj åtminstone, möjligen kostym och klackar med kjol för herrarna. Men så är det inte här. Vilket givetvis kan bero på att det är en teater, kulturmänniskor har naturligt en slappare attityd till prestige såsom klädsel.
Ändå har jag känt att jag saknade det lite, att få klä upp mig, en syssla som jag av vana är dålig på.
Så jag har infört Fancy friday! Det är bara obligatoriskt för mig och oss emellan är det inte så jävla fancy. Jag har på mig en skjortliknande överdel istället för t-shirt och bär de heta jeansen istället för de mer bekväma. That's about it.
Och läderjackan idag, utan mössa.

Vi får se om någon märker det....

Ett fantastiskt gäng skådespelare från Kurdistan har dykt upp här på teatern. Ett fåtal pratar mycket lite engelska, merparten talar ingen engelska alls. Det är ett mycket givande och lärorikt sätt att kommunicera.

Salam har jag lärt mig.

Jag har upptäckt att jag undviker att ta kontakt med mina känslor här i Stockholm, på något vis känns det onödigt.
Kanske eftersom jag just spelar på bortaplan ett tag nu eller kan det bero på att min känslocoach är 40 mil bort. Och om jag nu ska känna något om det; det känns fint. Eller inte fint, men som vanligt.

Det är skönt med lite fasta rutiner.

Det är inte helt hundra att vara på företagsjobb i gul t-shirt med uggletryck med ett styck fettfläck på magen samtidigt som man känner en svag doft av lax omkring sig.

Jag kände mig inte representativ.

När jag loggade in tänkte jag skriva något snärtigt om att allt jag behöver är ett trådlöst nätverk, ett eluttag och en stol så är jag hemma. Det känns inte intressant.

Kanske skulle jag berätta något spännande om praktiken, men det känns inte rimligt heller. Eller någon hemlighet om mina nya kombos? Njae, det är fullständigt ointressant. Och jag tror att jag har mjölkat Globen på allt jag kan nu.
Sammanfattningsvis borde jag inte skriva något inlägg alls.
Nej, verkligen inte.

Jag skiter i det.

En av de finaste småfiskar jag känner är Sillen. Hon är extraordinär på många sätt men det jag särskilt vill lyfta fram är hennes sätt att säga scones. Skånns, säger hon som om det vore det mest naturliga i världen.
Det är det bästa, att hon säger det med en säkerhet i rösten.

Denna morgon har den ömma modern bakat scones till frukost, att avnjutas med Efter tio med Malou. Dock stängde vi av, det var inte särskilt roligt.