Oh Shino!

Säg vad man vill om familj, men ibland blir man så innerligt trött på dem.

Jag åker bort för avkoppling över helgen. Eller inte eftersom det vankas mer fysiskt arbete än någon gång den här veckan. Men å andra sidan slipper jag laga mat, det kan alltså vara värt det.
Min cykel och jag har ett komplicerat, nära förhållande. På sistone har hon gnällt över att hon tvingats ha cykelkorg på sig. Hon hävdar att hon känner sig gammal och att andra cyklar i hennes egen ålder mobbar henne.
Det där med mobbingen bryr jag mig inte om, min cykel är starkare än att hon bryr sig om vad andra cyklar tycker. Men gnället gör mig tokig! Därför tog jag igår en galen cykeltur utan korg. Min cykel kom upp i astronomiska hastigheter och jag är benägen att medhålla henne om att korgen gör henne lite segare, lite äldre. (Därmed inte sagt att äldre människor är segare. Eller jo, men det beror på hur man ser det...)
I vilket fall som helst var det strålande väder när jag ven fram med solglasögon och ipoden på lagom trafiksäker nivå. (Jo, jag kanske också är gammal och seg.)
Jag stannade till hos min andra familj och drack kaffe. Samt lekte med både yngsta och äldsta barnet.
När jag cyklade hemme blödde mitt öra. Det kan ha att göra med en högljudd visklek. Men jag vet inte.


108:e resultatet av bildgoogling på 'iväg över helgen.

Trevlig helg!

Idag blev jag klar med något som följt mig under ett par veckor. En stillsam avkoppling spred sig i kroppen och jag log lite förnöjt mest hela tiden. Eftersom jag tillbringat mången timme framför datorn tänkte jag bryta detta mönster och ta mig ut i solen. Alltså började jag skola ut mina tomatplantor.
Igår hade tydligen min present till mig själv varit och hälsat på men inte fått tag på mig. Därför trodde jag att presenten skulle dyka upp imorgon. Men medan jag satt på knä vid trädgårdslandet och rensade ogräs såg jag en brun man i ögonvrån. Jag reste mig upp och konstaterade att den bruna mannen var ett faktum. Han frågade om jag är den jag är.
- Ja, fast en smutsig sådan, svarade jag.
Skrev under och blev sedan stående med min present i hand. Inom loppet av en millisekund genomgick jag en inre kris.
Lägga presenten åt sidan och vara utomhus med trädgården?
Strunta i trädgården och gå in till datorn?
Och nu sitter jag här. Det kallas konsumtionsfeber och materiell lycka.
Det är fult och går snart över.
Men min ipod nano är nog det finaste jag sett. Som inte lever då alltså.

Bilden är det 35:e resultatet av en bildgoogling på "bruna män". Logiken är slående, inte sant?

Bilden är det 44:e resultatet av en bildgoogling på "Den vite mannen". Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det.

Till saken;
En god vän till mig ska lämna sin sambo sedan ett antal år tillbaka. Hon tycker inte att de har något gemensamt vilket tidigare in var ett problem men som nu visat sig krångligt. Enligt vad jag förstått håller han med i sak men tycker inte att det är ett problem. "Dem har det ju bra som dem har det." Vilket innebär att de gått från älskare till vänner. Alltså gör hon slut och ska till helgen flytta ifrån honom. Dem är fortfarande vänner även om han är besviken. Hon har dåligt samvete eftersom det är hon som lämnar honom.
Min goda vän är adopterad från Indien och killen är uppvuxen i en medelstor svensk stad men har tyska rötter.
Det dåliga samvetet är helt obefogat. Om man genom en kortare historisk överblick samlar all skuld i världen är det han, den vite mannen, som bör ha dåligt samvete. Hon ger igen för mycket gammal ost helt enkelt. Och en otroligt stor ost dessutom.
Man måste tro på den postkoloniala kampen och konceptet kollektiv skuld! Vem? Jag frågar; Vem? Vem i hela friden skulle annars göra det?

Något utav det bästa som finns är personer med för mycket fritid. Personer med för mycket fritid använder nästan uteslutande denna till någonting roligt som kan komma till glädje både för andra personer med för mycket fritid och personer som inte har så mycket fritid alls.
Gå in här så förstår ni vad jag menar.
Om man dessutom söker på "Rube Goldberg" hittar man en massa andra, liknande klipp. Mer eller mindre lyckade. Men ändå! Har du tråkigt på jobbet kan du med lätthet surfa bort en timme i varje fall. Förutsatt att du har stängt kontor och tillgång till dator alltså...
Och om ni är fler som har tråkigt på jobbet föreslår jag att ni försöker er på att bräcka det här.

Bilden i sig har ingenting med inlägget att göra. Men det är 30:e resultatet som dyker upp om man bildgooglar kärleken. Spännande!

Hur som helst. Vissa personer man träffar ställer ibland frågan "Hur går det med kärleken?" lite sådär apropå nyfiket och vänligt. Jag är fullständigt övertygad om att det görs i ren välmening i de flesta fall. Men samtidigt, hur roligt är det att höra? Eller jo, det är ganska roligt...
Särskilt om det är människor man är god vän med. Eftersom jag naturligtvis inte skulle berätta för dem om jag träffat någon.
En vän och jag diskuterade frågan och hon påpekade att folk frågar sådana dem känner lite grann men inte har så mycket att prata om med lite som en artig utfyllnad i ett samtal. Och då spelar det inte så stor roll. Vidare utbytte vi tänkbara svar på frågan.
Fyra alternativ följer nedan.

1. Fantastiskt! Jag ska gifta mig i november, höstbröllop tänkte vi!
2. Tack, bra. (Dock kommer alltid, alltid en följdfråga på detta svaret.)
3. Obefintligt, skjut mig genast.
4. Fråga din pojkvän.

Nästa gång kommer jag svara alternativ tre och se hur det går. Jag hinner nog pröva allihopa innan jag dör. Det ska bli spännande. Ger rapport om hur det går.

En kanin som väger 550 kilo har dumpats i en å. Förutom ett skadat öra och lite skrapsår är han okej. Men han ska ligga kvar i plurret över helgen. Kanske hoppas dem att han ska gro?
I varje fall är det fint på något sätt att konst fortfarande kan skapa aktion. Även om kommunalråden blev ledsna över tilltaget och oroades över stöld. Stöld är givetvis inget som ska uppmuntras. Inte skadegörelse heller.
Men det är roligt och fint att någon över huvud taget gjort sig besväret att frakta ett halvt ton kanin och puttat i sjön.
Helst av allt skulle jag vilja att de ansvariga filmat det hela och förklarat sitt syfte. För att sedan lägga ut det på youtube. Då skulle jag bli lite kär tror jag. Kanske skriva ett kärleksbrev och ge oanständiga förslag. Jag vet inte. Jag tycker om det.
Eller så har Mate Hunting (verkets namn) hoppat iväg för att hitta kärleken. Kanske hade han otur och blev förälskad i en player. En player som så småningom tröttnat och kastat honom i ån. Eller så fanns det ingen ån innan herr Mate Hunting lade sig där och grät en å. Det är fint, det är versionen jag kommer hålla på. (Även om jag vet att ån runnit där långt innan Mate Huntings matte Marie Lindberg de Geer ens var påtänkt.)


Foto hittat på flickr, taget av webjoy.