Oh Shino!

le bistro smakar skit. visst, det är kravmärkt och sånt gillar jag. men va fan... det smakar söt, äcklig smuts.¨
ecologica, jag säger då det.

pisano från uruguay är fint, men inte ekologiskt. välj ekologiskt framför gott, men inte le bistro. uaäh. fyllédricka.

Här sitter jag och bäljar i mig rödvin som vore det torsdagkväll och klubb på det lokala fotogalleriet. Men det är det inte.
Det är fredagkväll innan ledig helg. Jag har i vanlig ordning muttrar bort sex timmare på jobbet över att jag måste jobba på kvällen innan min lediga helg. Idag var jag sällsynt sur. Vilket på många sätt är befriande. Och fullständigt ointressant.

Fyllétorsdagar har jag dock tagit för vana att sent på natten göra banktransaktioner (det får jag inte för längre för E, inte på fyllan i varje fall) samt kommentera på denna bloggen. I afton tänkte jag undvika bägge två. I all enkelhet tror jag att det är lättare en fredag. För på fredagkvällar svarar folk på fyllésamtal.
Vill du ha ett från mig?
Vänligen lämna mobilnummer i kommentaren.
Jag kan hålla låda. Du behöver inte säga mer än hej, ja och nej.

Uruguayanskt vin. Valt ur barskåpet baserat på högst alkoholhalt.

Skulle jag ha vuxit upp? Aldrig!

Jag låg uppenbarligen helt däckad hela natten. Klockan elva tyckte min kropp att den fått nog med sömn. Elva!
Så länge har jag inte sovit sedan jag bodde på studentkorridor. Alltså när jag var tonåring. Men det är skönt.
Trots att man vaknar, kollar på klockan och sätter andan i halsen. Dessutom blir jag gravt förvirrad.

Ska jag äta frukost eller vänta en halvtimme och ta lunch?

Där har jag befunnit mig idag, därav inga inlägg. För jag har inte fått någon cocoaphone och har inte orkat sätta mig in i mobilbloggning från min nuvarande telefon. Det känns onödigt om jag ändå måste lära om inom någon vecka.

Jag åkte innan sju i morse. När jag kom till hemstationen igen 21.51 välkomnades jag av snöoväder och en buss som skulle gå hem trettio minuter senare. Alltså tog jag ett rationellt beslut och traskade hemåt. Mina lår antog den vackra kulören signalrött...

Hur som har jag även försökt (och troligen lyckats) övertala sötaste N att flytta in hos mig i tio veckor under våren. Hon ska bo i köket vilket jag tycker är exemplariskt. Jag tänker mig att jag ska ropa när jag stiger upp och efter en snabbdusch ska frukosten stå på bordet. Nybakta frallor, färskpressad juice och nybryggt kaffe. Visst har jag illusioner men det där är trots allt det minsta man kan begära. Hon får bo nästan gratis, då förväntar jag mig service.
Skämt åsido, det vore skönt om det var någon hemma när man kom hem nångång.

Jag tror att jag nämnt det här tidigare.

Men busschaufförer som inte kan gasa jämnt kan dra åt helvete.
Hej då, hälsa Satan!

Det grå vädret symboliserar vackert mitt sinne medan jag refererar en doktorsavhandling. Inte för att det egentligen är ointressant, grått väder är sällan det. Men det krävs lite extra för att plocka fram det glada humöret, för att hitta lusten. För all del tror jag inte att den här inlämningen kräver all min energi eller entusiasm. Men det skulle förenkla det hela.

Ibland vill man att någon ska lägga en hand i nacken på en, dra en nära sig och säga något i stil med; Jag tycker om dig ändå. Om man får tillåtelse att vara härligt egoistisk. För den som är intresserad är min storknacke väl anpassad för just det ändamålet. Och jag uppskattar placeringen av en varm handflata där.

Dags att sluta bloggfly.

Ett sådant hade jag och min chef idag.
Alltid vid sådana här tillfällen känns det lite uppstyrt och formellt. Som att vi inte diskuterat musik och relationsproblem dagen innan. Jag blir ofta förvånad när chefen plötsligt blir chef. Men jag rättar mig efter tillfället och uppträder belevat och artigt. I ungefär tio minuter, sedan blir jag som vanligt igen. Man kan vara seriös och samtidigt har roligt. Jag lovar.
Dessutom var vi rörande överens på alla punkter. Så vi småpratade mest och drack kaffe. Vill minnas att kafferepen hos bästa moster utfördes ungefär likadant på den tiden då det begav sig. Jag förklarade att jag såg slutet på min tid som anställd. Han nickade. Sedan pratade vi om eventuella datum för avslutandet innan han skakade på huvudet och sa, det är ju en bit kvar.
Jag nickade. Jag avslutade med att förtälja årets jultema. Han förstod inte riktigt storheten, men han såg att jag var entusiastisk.

Målen inför kommande (halv)år på jobbet;

Fokusera på rutinerna!


Det känns lagom. Ungefär vad jag mäktar med såhär i referera-avhandlings-tider.

Jag fick sova! Åtta timmar av befriande djupsömm. Eller nja, men åtminstone sex timmar djupsömn och två timmar roliga-drömmar-sömn. Bland annat hade jag sökt praktik på ett floristmuseum och skällt ut en kille för att han snott kedjan och bakdäcket på Astrid när de hela tiden låg i min handväska. Mycket ska man drömma innan hjärnan trillar ur.

Avhandlingen ligger och flinar mot mig. Så jag vänder bort ansiktet och gör mig redo att gå ner på stan.
Det har gått långt när det är roligare att köpa strumpor än att lära sig saker. Destruktiviteten har mig i ett järngrepp.
Eller idiotin med tanke på att jag bara skjuter upp problemet till imorgon. Hur var det han sjöng, den där boråsaren?
Imorgon är en annan dag...

Sent omsider kom en fantastisk kommentar in i röstning om huruvida jag ska göra praktik i hemstaden eller storstäderna;

Göteborg eller stockholm för att det är så djävla bra utmana sig själv och flytta från den säkra "zonen". Praktik i hemstaden för att staden behöver dig....

Och det är fint, en mycket vacker kommentar får man säga.
Nu, till min fråga. Hur kan en stad behöva mig?
Är jag så oumbärlig?
Det tror jag inte är möjligt.

Jaja.

Idag har jag för övrigt upplevt helvetet på jorden. Jag har rensat golvbrunnen på jobbet.

Nu är det slut på det roliga.

Jag har ingen tv.
Detta är ett faktum.

Det ringer ett för mig okänt nummer, på mobiltelefonen.
Jag svarar. (Önskar att det är någon information om min cocoaphone)
En bister man från Radiotjänst ringer.
Han berättar att det är skärpt tv-kontroll i mitt område.
Jaha.
Sedan frågar han om tv-licensen ska vara skriven på mig eller någon annan.
- Om jag hade haft nån hade den stått på mig.
- Hur ligger det till då?
- Vad menar du?
- Du sa om.
- Precis.
- Har du någon tv då?
- Nej. (En tanke om att mannen är en idiot far genom mitt huvud.)
Sedan börjar han fråga ut mig om jag har dator och tillgång till internet och bredbandstelefoni. Jag är tillmötesgående och svarar vänligt på alla frågor. Han avslutar;
- Då tycker jag du ska passa på att hämta en anmälningstalong när vi kommer förbi dig.
Sedan tillägger han bistert;
- Om situationen ändrar sig någon gång.

Faktum kvarstår.
Jag har ingen tv.
Det kan jag skriva och fortfarande hoppas på att bli kulturminister.

Ibland kan jag uppleva det som ett problem att min hjärna och mitt hjärta så sällan är synkroniserade.
För ofta förstår jag en sak rent intellektuellt och kan se logiken i en människas beteende. Men hjärtat hänger inte riktigt med. Det hänger lite lösare innanför revbenet trots att hjärnan panikartat försöker få det att förstå att det inte har med mig att göra. Jag kan höra; "Världen kretsar inte kring dig!"
Och hjärtat muttrar något; "Jag vet, men det gör ont..."
Hjärnan förstår inte riktigt det här med smärta, inte när den ter sig irrationell.

Jag gör såhär. Ikväll kryper jag ihop i en boll. Imorgon sträcker jag ut vingarna som en örn.
Är ni med på det, både hjärta och hjärna?

När jag är ledig från jobbet innebär det automatiskt att jag ska plugga den dagen. Eftersom jag inte orkar/vill ta mig till UB och använda det som arbetsplats sätter jag upp regler för mig själv.
Klockan nio börjar arbetsdagen, då ska du sitta framför datorn och ha ätit frukost.
Halv elva ska du dricka kaffe, kolla lite bloggar och pausa.
Ett är det lunch, en timme, det måste man unna sig.
Och sedan plugga på till stängning vid fyra.
Egentligen en kort arbetsdag om man jämför med ett betalt  jobb.
Så sitter jag här ändå klockan 9.12 och bloggar utan att ha ätit frukost.
Min självdestruktiva sida kommer propsa på att jag inte får äta utan plugga istället.
Så, ingen frukost för mig, bara hårt arbete.


(Har du också inre dialoger med dig själv och i så fall; skrämmer det dig?)

Briljanta idéer hemsöker en oftast på fyllan. Ibland dyker de även upp i dagsljus, även om det är sällsynt.
Idag har jag drabbats av en briljant idé. En sådan man bara måste göra allvar av.
Å andra sidan är jag en person med mängder av idéer. Min idébank har tvingat mig att hyra magasin i stadens industriområde. Ett magasin som man skulle kunna ha en Boeing 747 i. Det blir många idéer.
Planen är att när det inte går in fler ska jag förverkliga dem, en och en, tills döden skiljer oss åt.
Hur gör ni med era idéer?

Mina föräldrar är inte snabba på att svara i telefon. Jag brukar säga "Hallå, blixten" när pappa äntligen svarar.
I afton lyssnade jag av mina röstmeddelanden på mobilen, gör inte det särskilt ofta annars. Jag är av naturen en sådan som ringer upp. Hur som helst har min far lämnat ett meddelande. Det lät exakt såhär;

"Hallå det är blixten här... Hallå? ... (till mamma i bakgrunden) Spelar hon något spel eller? Hon sa, Jag kan inte ta ditt samtal just nu sedan blev hon tyst... Hallå? Vad håller du på med? ... Det är inte roligt. ... (mamma säger något i bakgrunden.) Jaha." Klick.

Vad ska man säga?

Det kommer att bli mat över. Massor med mat.
Som vanligt. Jag är dålig på det där, med att beräkna.
Eller på att bjuda in rätt antal människor. Så kan det vara också.

Tjo!

Då står man käckt i köket igen. Knådar.
Knådar så det står härliga till.
Donar med fyllningen, nynnar till härlig, lugn pop och är plötsligt pigg.
Efter att ha gått flera dagar i ett uppfyllande vakuum av trötthet.
Märkligt, det här med hur man funkar.
Jag är en process.

Bästa idag var en kund som vill lämna tillbaka produkter utan kvitto.
Jag sa okej, det var oöppnat. Men han hade inte köpt dem hos oss.
Utan någon annanstans. Jag påpekade det.
Nehe, sa han. Sedan vände han och gick.

2 hårdkokta ägg och ett glas multivitamin.
Det måste väl vara GI?
Fast multivitaminen kanske innehåller kolhydrater?
Vilka bryderier.
Tur att jag skiter i GI.

Imorgon är det dags, förberedelserna börjar imorgon. Höstens stora middag.
Tio rätter, en fördrink och ett par flaskor vin.
Jag tror det blir fint.
Jag vet att maten blir god.
Visst önskar du också att du var bjuden?

När jag får sms spelas en liten melodi av Maia Hirasawa. You and me and everyone we know för den som är intresserad.
Hur som helst blir jag alldeles till mig varje gång jag hör det. För jag tror att det är ett sms från posten som talar om att jag har paket att hämta på OKQ8.
Och i det paketet finns min cocoaphone. Som jag krasst och kommersialistiskt längtar innerligt efter.
Även om jag vet att jag efter en vecka kommer muttra något om jävla kakaotelefon...
Jag litade på den käcka göteborgskan som sa att hon skulle skicka den på en gång. Det har gått en vecka.
Ett barn av postmodernismen (såsom jag) orkar inte vänta längre.
Och vem ska man ringa och hetsa? Kan ju knappast ringa till min telefonoperatör och hur vet man vem på nokia man vill prata med? Jag tänker mig att följande konversation skulle kunna uppstå;

- Välkommen till Nokia.
- Hej. Ni har lovat mig en cocoaphone men jag har inte fått någon.
- Nu förstår jag inte.
- Ni ringde och skulle ge mig en telefon. Jag sa att det bara var att skicka men det har ni alltså inte gjort.
- Jag vet inte vad det gäller, jag kopplar dig.

(Paus för mer eller mindre underhållande musack)

- Ah, det är Jeppe.
- Var är min cocoaphone?
- Ursäkta?
- Ni skulle skicka en telefon, jag vill veta var den är!
- Nu förstår jag inte.
- Det ringde en käck göteborgska och hon lovade att skicka en cocoaphone till mig.
- Vad hette hon?
- Irrelevant. Skicka min cocoaphone.
- Jo, men...
- Inga men! Hon lovade en cocoaphone, en ALLROUNDTELEFON!

Ungefär där tror jag att Jeppe på försäljningsavdelningen lägger på.
Så jag struntar i det.

Nu är det verkligen dags att växa upp en smula.
Baske mig.

När jag delade lägenhet med bästa A fick jag inte köpa någon neonren på rusta. Inte för att den var vacker, den var rolig och skulle ha varit ett inslag av las vegas-jul (det årets tema) i vår lägenhet. Hon satte ner foten.
Bästa A satte inte ner foten ofta, men när hon gjorde det, gjorde hon det ordentligt.
I afton slog jag en signal till henne, för att höra om det var okej att dricka lite rödvin (det var det!).
Samtalet bröts. Jag trodde hennes batteri dog, hon trodde att mitt dog. Eftersom jag gissar att hon ringer upp när hon fixar det ringer jag inte tillbaka. Hon skickar ett sms.

Psst, jag drack julmust igår... Säg det inte till nån!

Naturligtvis inte A, naturligtvis inte...

Idag är det 69 dagar kvar till julafton.

Förlåt, jag hade inte tänkt att över huvud taget beröra julen här på bloggen. Men innerst inne visste jag att jag inte skulle kunna hålla tillbaka. Symptomen har visat sig tidigt i år. Och värre blir det. Förlåt, verkligen. Jag vet att jag inte borde.

Jag cyklar till min föreläsning istället. Och nynnar på mössens julafton...

...struntar jag fullständigt i. Pratar i telefon istället.

Brygger mig en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och tittar upp på min nya taklampa.

Slår på Vivaldi och tänker att;
- Jo, jag har det rätt fint ändå.


Beslut måste dock ändå fattas.
Bestäm över mitt liv! Rösta här.

Eftersom jag är villrådig och inte vill bli vuxen tänker jag låta er bloggläsare avgöra min framtid.
Våren för med sig stora beslut som måste tas redan nu, dels på grund av logistiska skäl men även av rent känslomässiga. Och framför allt för att det kan vara på tiden att jag (NI!) tar ett beslut om mitt fortsatta leverne.

Alternativen är som följer;

1. Göra praktik i staden där jag bor, något som kanske kan leda till en fast anställning senare. Samt läsa upp mina poäng på A-nivå.
2. Göra praktik i Stockholm/Göteborg/Malmö, skaffa kontakter där och senare även ett jobb.
3. Inte göra någon praktik alls, fortsätta på kladdjobbet och läsa upp mina poäng på A-nivå.
4. Inte göra någon praktik alls, starta ett företag och inget mer.

Skriv i kommentarsfältet viilket alternativ du tycker jag ska välja. Om du väljer alternativ 2, specifiera orten.

Väl mött,
Oh Shino

Mitt jobb har både för- och nackdelar. Exempelvis kräver det inte särskilt mycket hjärnverksamhet. Vilket är skönt.
Tyvärr innefattar mitt arbete en hel del kladd, vissa dagar. Som när saker går snett för mig, saker läcker ut på golvet.
Flaskor attackerar och, om ni av en händelse inte kan räkna ut det, det är inte särskilt trevligt att få coca cola i ansiktet. Det blir ett jävla kladd. Men den absolut värsta saken man kan göra på mitt jobb, något jag inte visste förrän idag, är att räkna styckglass som inte längre är djupfryst.
Det är något (d)jävulskt kladdigt.
Kexen i en sandwich är inte kex. Det är ungefär som mjuk pepparkaka. Reagerar precis som mjuk pepparkaka gör när den blandas med smält vaniljglass. Och det känns exakt så obehagligt som ni tänker er när man tar en och pappret inte håller och huden möter glassröran.

Lyckligtvis är jag på sällsynt glatt humör idag. Redan vid lunch insåg jag att jag är en fantastisk människa, vanligtvis fattar jag inte det förrän framåt tidiga kvällen.

I fredags var jag inte katten, jag höll mig på mattan.
Igår däremot är en helt annan historia. Efter arbetet tar jag mig hem till den goda vännen med killen från Uruguay och katten från helvetet. Katten har vid tidigare besök mest struntat i mig och det var följdaktligen inte helt långsökt att jag räknade med att han skulle göra det även igår kväll.
Vi sitter och samtalar i soffan då jag hör ett krafsande, klor-i-någon-typ-av-material-ljud. Dessutom var ljudet otäckt nära. Så jag vänder mig om och då dyker katten upp. Spidermanklättrande på soffarmen.
Av förvåning och förskräckelse rygger jag tillbaka. Vilket med facit i hand var helt rätt sak att göra eftersom katten hugger blodtörstigt efter mig men får lyckligtvis bara tag på delar av min t-shirt. Tydligen var han bara hungrig.
Men ärligt talat, han måste ju se skillnad på mig och en burk kattmat?

Idag ser jag fördelarna med att bara dricka öl. Mår inte tok så dåligt som man gör efter rödvinsfylla.
På gmail finns en ny funktion, ett alkolås för när man ska maila mellan 22 och 04. Jag borde skaffa ett sådant till min telefon.
Inte för att jag ringde någon som kunde inneburit katastrof men ändå.
Eller nej, förresten. Den enda som svarade var mallan och hon had it coming.
Dessutom lade jag ju på nästan på en gång.

I afton önskas min närvaro på en vindrickarkväll. Jag kommer. Men med folköl och tidig hemgång.
Ikväll är det jag som är tanten på festen. Inte den som stannar till sist och häver öl som vore det sockerdricka.
Inte den som håller låda. Inte den som inte håller sig på mattan.
Där håller jag mig ikväll, på mattan.

alkhol är, enligt utsago, inte hälsosamt. ändå kan jag inte sluta förtära.
jag skäms inte, skam finns inte i min kropp.
om jag inte samtidigt behöver städa. då städar jag bort skammen.
men ärligt talat?
kan inte någon ringa och säga att allt kommer bli bra?
det skulle vara så mycket enklare....


så jävla mycket enklare....

jag har verkligen inget intressant och säga.
mer än att man inte bör fylléblogga.
jag ringer någon jag känner istället.
någon som är i tyskland, på en buss, hon och hennes medresnärer kommer hata mig.
jag ringer mallan istället. (tog mig fem minuter att skriva det där.
skit i mallan, hon ska upp om tre tmmar.
jag dricker öl och låtsas att min egen röst är den enda som räknas.


ps. ibland vill man prata med rapport inifrån, hon är klok, synd bara/bra bara att man inte har hennes nummer. ds.

Det är något särskilt med göteorgskor. Särskilt sådana som ringer upp och frågar om de ska skicka en ny mobiltelefon på posten. Ungefär såhär gick konversationen;

- Vill du ha en ny mobiltelefon?
- Jo, det vill jag. Men mitt abonnemang går ut först i december.
- Det är lugnt, vi skickar den nu och förlänger ditt abonnemang. Du får alltså i praktiken en mobil. Hur mycket ringer du för?
- Runt en femhundring i månaden.
- Då kan jag höja din månadskostnad så får du en bättre telefon.
- Det låter rimligt.
- Är det något särskilt du vill ha? En bra kamera? Mp3-spelare i telefonen?
- Nja, inget speciellt.
- Du vill ha en allroundtelefon?
- Jag älskar saker som är allround!
- Jag skickar Nokia n78 till dig. Den har 3.2 megapixel kamera och GPS.
- Fantastiskt, GPS är häftigt.
- Eller hur?
- Vilken färg skickar du?
- Cocoabrown.
- Jag ääälskar kakao.

Tja, det kanske inte är ordagrant men ungefärligt. Dessutom var hon trevlig.
Dock kan jag inte låta bli att känna att det här med telefonförsäljare och jag inte är en god kombination. Trots att jag vill ha en ny mobil och det är häftigt med GPS. Men jag ska ge mig hän till den konsumtionsglädje jag känner.
Tack göteborgska!

Idag har jag funderat lite över det här med personkemi. Om den finns och vad det i så fall innebär.
Det finns en person i min närhet som jag inte tål. Alls.
Jag måste anstränga mig för att vara trevlig.
Anledningen till att jag ogillar personen är inte att denna/denne är dum i huvudet, elak eller otrevlig.
Det måste vara personligheten. Personkemin.
Personen i fråga har dock inte lagt märke till att kemin inte stämmer.
Jag möter blicken och ser inte en tillstymmelse till insikt om att vi inte funkar ihop.
Så jag biter mig i tungan. Man kan inte skälla ut folk för att de är som de är.
My momma thaught me better then that.

Om man nu spinner vidare på det där (vilket jag självfallet gjort) kan man fundera på hur många personer som inte tycker om mig. Alls. Och inte för att jag är dum i huvudet, elak eller otrevlig. Utan för att jag är jag.
Och hur många av gånger har det gått mig helt förbi?

Jag blir nästan generad när jag tänker på det, att jag inte kan känna av folk bättre. Det ska jag öva på.
För ärligt talat, om personkemin inte finns där behöver man inte umgås mer än nödvändigt.
För jag har träningsvärk i käken efter allt hopbitande.

I ungefär två år nu (det är galet lång tid) har jag varit medlem i en pocketklubb. Jag blev medlem på den tiden då jag hade svårt att tacka nej till telefonförsäljare. På den tiden jag led av social missanpassning alltså.
Hur som helst måste man skicka ett vykort till det här företaget för att säga upp sin prenumeration. Intentionen har funnits flera gånger, men det har aldrig blivit av.
Och varje gång (en gång i halvåret) jag får en faktura muttrar jag samma harang. Betalar skiten och skriver upp adresen så att jag kan skicka det där satans vykortet.
Gör jag det?
Naturligtvis inte.
Jag glömmer bort det och börjar muttra så fort nästa faktura kommer....

"Att vara du är en process."
Så sa fantastiska E till mig i lördags. Hon vidarutvecklade senare och förklarade att det även var en process att vara vän med mig. Nu är ju jag ett fan av processer så jag väljer att ta det som en komplimang.
Trots att det lika gärna kunde varit en kärleksfull förolämpning.

Rent generellt bör nog alla vara processer. Utvecklig och Inveckling. Uppåt och neråt.
Processen kan närmast liknas vid ett garnnystan. Ett enormt garnnystan.

Jag är nöjd över att jag lärt mig slätsticka.

Spontan hänger jag med en vän på stan. Sedan drar vi hem till henne och fikar, det är trevligt. Mysigt och fullkomligt behagligt. Hennes sambo kommer hem, han har köpt nya skor. Vi fikar lite till, småpratar och har det alltmänt myyyyysigt.
Sedan kommer han på den briljanta idén (apropå att vi pratade om dokumentärfilmer om hur man gör porrfilm) att vi ska se ett klipp som har med ålar att göra. Först garvar jag, tänker att det kan ju inte vara på riktigt och sätter mig till rätta i soffan.
Det var på riktigt. Fullkomligt på riktigt.
Jag tänker inte återge i detalj vad som hände.
Men jag äter aldrig mer fisk och mjölk i kombination.
Och jag lovar att aldrig i hela mitt liv äta ål.
Efteråt var jag tvungen att gå hem. Jag behövde frisk luft.

Det är det som gäller. Hello Saferides nya på repeat tills jag tröttnat.
Tills jag inte orkar mer. Tills jag får nog av pop. (Not gonna happen darling!)

Jag tänker skolka från skolan idag. Kan man skolka om man inte har föreläsning?
Och kan man verkligen skolka när man läser på universitet?
Jag vet inte jag, men det är sol så jag skiter i det här.
Ner på stan och dricka kaffe istället.

Sedan ett långt inlägg om något som känns viktigt. För det har varit mycket skit på den här bloggen nu? Har det inte det?
När jag ser tillbaka kan jag för all del se kvalitén i Neråttjack och Ryssjävel.
Men i övrigt, att ni inte har skällt på mig är för mig ett mysterium.

Skulle länka till inläggen jag nämnde, men Neråttjack höll inte alls måttet. Det enda någorlunda jag kunnat producera är alltså Ryssjävel och min insats vad ju minimal i den situationen.

Det har gått i ett idag.
Jag har ingen kommentar på det.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Sikta mot stjärnorna, landa på magen (månen).
Hybris, nemesis, katharsis.

Jantelagen är så stark, så stark.

Men det är svårt att vara uppåt när ens misslyckanden hånler en rakt upp i ansiktet.
När ens sämsta egenskap genomsyrar varje tanke.
Som att andas dåligt självförtroende.

Skönt att det finns röster som kan smeka över det vidriga. Som kan få en att andas lite friskluft istället. Som kan få en att orka gå någonstans där det finns vänner. Där det finns hopp.
Jag dricker kaffe och laddar inför att injiceras med kreativitet istället för slentrian.
Kärlek istället för likgiltighet.
Glädje istället för bedövande apati.

Eller något liknande misstänker jag att jag hällde i mina powerbars från igår. För sånt här bra humör är inget jag är bortskämd med varje dag. Sprudlande glad om än en smula trött på föreläsningen.
Käck på jobbet. Det var en ny känsla.
Min chef kallade mig för pilimarisk.
Är det bra?
Och främlingar pratar med mig som vore vi ute tillsammans i helgen.
Jag gillar't!
Så länge ingen kallar mig för ryssjävel...