Oh Shino!

Första resultatet av bildgoogling på hittepåbröd. En medelhavskung. Ungefär så ser Pippis pappa ut på 2000-talet.

Konsumtionsångesten är bortstädad! Känns otroligt skönt. Dessutom fick jag den smått briljanta idén att dra ut den STORA ryggsäcken från längst in under sängen. Eftersom den ska användas om en vecka. Och gissa om jag är glad att jag hade dammsugaren inom lämpligt avstånd. Hade jag varit dammallergiker hade jag varit död nu.

Som många av er vet kan jag få humorsryck emellanåt. Då det bakas och donas och så vidare. Nu är ett sådant tillfälle. Vid närmare eftertanke kan det också röra sig om ett konstant tillstånd. Men jag väljer att hålla fast vid att det är tillfälligt. Ett hittepåbröd är i ugnen och ett står och jäser. När jag skriver hittepåbröd menar jag hittepåbröd i bemärkelsen att jag inte vet om det ens finns ett recept. Jag tror inte det. Och med hittepåbröd menar jag ett bröd jag inte har en aning om hur det smakar. Fast jag vet vad som är i. Det känns tryggt.

Vissa dagar räcker det med att man säger att det är semester. Så känns det som semester. Man äter frukost tillsammans med semesterservett. Man skrattar högt och språkar om ditten och datten.
På det hela taget känns livet fint.

För det är något särskilt med att inte vakna ensam, med att inte sitta själv vid frukostbordet och vid att höra någon annans skratt. Även om jag för all del trivs med att bo själv kan det verkligen pigga upp att inte alltid sällskapa med sig själv. För ärligt talat, jag är inte världens bästa sällskap alla gånger.

Idag har jag hunnit göra en konsumtionsmiss. Jag tänkte ta det lite lugnt med konsumtionen för jag känner hur det skenar iväg. Hur min vill-ha-ådra börjar pulsera och vill göra massvis med investeringar. Det är det här med skor, jag är vansinnigt svag för skor. Inte på Carrie Bradshaw-viset med Manolo Blahnik och flera tusen för ett par sandaletter. Utan mer av typen streetsko. I skrivande stund äger jag fyra par vans och tre par converse. När jag vaknade i morse ägde jag bara två par converse men hittade ett par fantastiska tofflor. Inget dyrt köp, men tillräckligt för att jag skulle ha skuldkänslor jag steg ut ur butiken. För det var inte fråga om ett behov, utan om en vilja. Jag ville ha dem.



36:e resultatet av bildgoogling på sova borta. Ungefär så såg jag ut. Bortsett från att det var i minsta raringens 80-säng. Det gällde att lägga sig bekvämt på första försöket.


PS. För att straffa mig själv måste jag diska, städa, tvätta idag. Det kan jag ha. DS.

Det är så fint med raringar. Äldsta raringen fyllde sex år idag och jag firade honom såklart med paket. En box med inte mindre än tio stycken datorspel! Han blev glad och spelade direkt. Ni vet glad på det där viset man bara blir när man fyller sex år, när ögonen lyser av glädje och förnöjdsamhet över att det är ens alldeles egna födelsedag. Och stoltheten när han visade upp sina andra paket. Inlines (och en enorm hög med skydd) och en otroligt häftigt  bilbana. Med Kraken från Pirates of the Carribean om någon minns.
Och mitt hjärta fylls med kärlek och värme.

Dessutom är minsta raringen charmtrollet nummer ett. Efter bara tre försök att lära henne det magiska ordet har hon fattat. Om hon nu säger snälla till mig gör jag vad som helst. Det fungerade även på hennes mamma varpå jag blinkade till raringen och sa "Att säga snälla öppnar dörrar". Minsta raringen hjälpte mig att slänga ihop lite hummus till deras fest. Hon var en stjärna på att safta ur en citron. Men hon tyckte det var lite surt.

Till råga på allt blir det utflykt med raringarna på måndag. Att strosa och hoppas i sängar på IKEA lär bli något av det bästa på hela sommaren. Men jag ska inte hoppas på för mycket, det hela bygger på att det goda humöret infinner sig samtidigt, annars har det potentialen att bli sommarens värsta. Eller nej, det har det inte. Jag får ju gå på IKEA!

Har just kommit hem från jobbet och väntar, en smula mör, på att de varma mackorna ska bli klara i ugnen.
Fötterna är lätt svullna och ögonlocken en smula ömma.

Kunderna var dock på betydligt bättre humör än i torsdags då de bara skakade uppgivet på huvudet om man svarade på deras fråga. Det behövde inte ens vara ett negativt svar. Det spelade ingen roll. Torsdags eftermiddagen och kvällen blev ju visserligen mycket behagliga, vilket väger upp.

Dagens observation på jobbet lyder som följer;
- Jag arbetar bäst när jag får sura och muttra ute på lagret. Då är jag galet effektiv.
- Jag är trevligast mot kunder en sisådär halvtimme innan stängning. Hur trevlig som helst. (Hade jag varit trevligare hade jag blivit spontant friad till varje kväll, så jag tänker inte låta det gå överstyr.)

En lite tråkig uppdatering, men något ska man göra med mackorna blir klara.

Fjärde resultatet av bildgoogling på slit och släp. Det här måste vara den mest obehagliga bild jag sett på länge. Mycket, mycket länge.

Sjätte resultatet av bildgoogling på goda vänners lag.

En av de viktigaste områdena i mitt liv är min många, goda vänner. Det är som att ha ett eget supportsystem som sätter in när saker och ting är lite kämpigt. För all del även när saker och ting inte alls är kämpiga. Förhoppningsvis är det fler än jag som har det på detta sätt.

Vad som kan fascinera mig är hur mitt initiala supportsystem exkluderar och väljer ut alternativa vänner för diskussion av specifika problem. Kanske är det inte min förtjänst alls. Vissa vänner pratar man om vissa saker med. En av mina goda vänner och jag hade under gårdagskvällen ytterligare ett av våra goda samtal. Vi är mycket för det här med att föra det goda samtalet. Det är viktigt att det görs. När samtalet är över, när man är tom och tyst, vilar det en känsla av välbehag i kroppen. Sådant ska inte underskattas. Det är precis det som kan göra skillnaden om ett par veckor när du kanske återigen tvivlar över något. När man kan dra sig till minnes den där kvällen då man diskuterade problemet, komma ihåg sina argument och (om allt vill sig väl) håller de än.

Det är vackert, det här med vänner.

För övrigt använde jag igår två av mina goda vänner för att pröva ett nytt recept. Succé. Jag upprepar, succé.

Det andra, av två, resultatet av bildgoogling på säljarsjälar. Min expedit såg inte riktigt ut såhär.

Tidigare i veckan var jag inne i en butik som saluför spel till de flesta konsoler. Nintendo Wii, PSP, Xbox, Pc och så vidare. Jag skulle köpa en present till en raring som fyller sex år imorgon. Han tycker om dinosaurier varför jag hade planerat att köpa ett dinosaurispel i lämplig förpackning. Det enda dinosauriespel som fanns i butiken såg skrämmande ut och var lämplig för personer från tolv år och uppåt. Nog för att han är mogen för sin ålder men han ska kunna sova om nätterna.
Då dök den charmante, snygge och trevlige expediten upp. Frågade om jag ville ha hjälp och var sådär genomtrevlig på ett så raffinerat sätt att jag till en början gick på det. Hur som helst förklarade jag min situation och han utropade;
- Jag vet precis vilket spel du ska köpa!
Därefter rusar han, i den lilla, lilla butiken, till en hylla och drar fram en LEGO-box. Han försäkrar mig om att min present kommer vara den bästa, tio spel i ett! Efter en kortare betänketid slår jag tiil. Möjligheten att briljera med bästa presenten översteg vida inköpets pris.
Vid kassan frågar han om jag vill ha det inslaget. Jag nickar för det vore smidigt. Även om jag är i en spelbutik gissar jag att en man med den höga servicenivån kan slå in en mycket lättinslagen låda.
Så fel man kan ha.
Visserligen är jag något av en inslagningsfacist. Men det här var under all kritik. Skarven hamnade på ovansidan av paketet och trots att han tillbringade många minuter med att vika in kanterna fick han inte till det. Dessutom bemödade han sig inte ens med en liten rosett. Fast å andra sidan fick jag ju nöjet att slå om det när jag kom hem.
Och jisses, vad fint det blev!

Fjortonde resultatet av bildgooling på dåligt samvete. Kör inte över några grodor mer!

Jag vet inte hur ni känner, men jag kan ibland drabbas av omotiverat dåligt samvete. Inte för att jag har varit elak mot någon eller stulit något. Ingenting i den stilen, utan enbart för att jag inte gjort någonting.
Vissa dagar orkar jag liksom inte riktigt med att diska, städa, tvätta och alla andra hushållsbestyr som pockar på uppmärksamhet. En del dagar har jag inte heller någon lust att skicka iväg det där mailet eller ringa ett jobbigt telefonsamtal. Så jag struntar i det och spelar mer eller mindre prestigefulla spel på datorn en hel dag.
Det är sant. Jag satt i söndags hela dagen framför datorn, framför ett spel.
Framåt tre fick jag dåligt samvete och slängde i en tvätt. Som jag senare faktiskt hängde upp. Och där hänger den ännu.
För jag har inte ork att vika ihop och fylla garderoben.
Det finns ingen energi till att göra något som i mina ögon betraktas som nödvändigt och meningsfullt.

Jag tror att det rör sig om ett snart-har-du-semester-syndrom. Verkligen. Det kan inte vara något annat.
Elva dagar kvar. Elva dagar till 21 dagars ledighet. Då har jag tid att diska, städa, tvätta. Om jag är på det humöret, annars struntar jag i det. För då har jag semester.

På ett vindens infall (det blåser som bodde jag vid kusten alternativt i skåne) gick jag in till frisören på ett första besök sedan urminnes tider. Det resulterade i uppklippning samt lugg. Min frisör var nyutexaminerad och hennes största brist var plattångföring. Det är ett under att jag undkom osvedd. Hur som haver är jag nöjd med frisyren. Den kräver lite mer av mig än tidigare.

Arbetsinsats förr: Borsta håret och eventuellt sätta upp i tofs.
Arbetsinsats nu: Borsta håret fint, platta luggen och möjligen använda produkter för att förstärka naturligt självfall. Samt eventuellt sätta upp i tofs.

Ni förstår. The pressure is on!

I övrigt går livet sin gilla gång. Det är idag tolv dagar tills jag får semester.
Tolv dagar till Berlin. Tolv dagar till 21 dagars avkoppling, skönt häng med goda vänner och folköl.
Visserligen har jag knölat in lite jobb under semestern, men det är så lite att det knappast märks.

Inte mindre än sjätte resultatet av en bildgoogling på midsommarklassiker. Var det alltså runt midsommar det begav sig?

Det måste man ändå säga att vädret var. En riktig midsommarklassiker. Ömsom sol, ömsom ösregn. I like it!
Men lugnt var det i alla fall, en midsommarlunch på uteplatsen (under tak) med goda vänner och sprakande konversation. Dessutom underhållning genom en ridgeback som äter humlor.
Och det var allt. Senare på kvällen underhöll jag mig med fotboll innan jag gick och lade mig. Nöjd över att inte behöva vara bakfull dagen därpå, fast missnöjd eftersom jag skulle arbeta dagen därpå.

Igår var det helkväll hos lilla fröken sill och herr soffa. Vi konstaterade att efterrätter faktiskt gör sig bättre på stora vita fat och vidare insåg vi fördelarna med mms. Och att man kan tävla i "Vem som äter godast mat". Utan någon partiskhet kan jag avslöja att vi vann, rödbetsskal klår inte jordgubbsswiss i första taget.

Ingen lustig anekdot idag. Det enda roliga som hänt var att en kund sa "Ha det så jävligt då" med världens bredaste leende. Jag nickade avmätt och svarade "Detsamma". Jag log inte.

Telefonen ringer. Det är ett för mig okänt nummer. Men jag svarar. För jag är på gott humör.
Det piper i luren. Med jämna regelbundna mellanrum. Jag lägger på.
Fyra minuter senare ringer det igen. Samma nummer. Okej, nu måste de ha ordnat till det där pipandet, tänker jag.
Det piper i luren igen. Med jämna regelbundna mellanrum igen. Jag lägger på igen.
Och letar upp numret. Citybud i Kalmar.
Närmare bestämt deras fax. Alltså är det någon på Citybud i Kalmar som försöker faxa mig något.
Jag har ingen fax.
Jag ringer upp och får prata med Magnus.
Ungefär såhär var konversationen.
- Citybud i Kalmar, Magnus.
- Hej Magnus. Jag ville bara informera om att er fax har ringt upp mig två gånger nu. Ni har nog fel nummer.
- Eh... va?
- Det är någon hos er som försöker faxa mig. Jag har ingen fax. Ändå ringer er fax upp mig.
- (skrattandes) Jaha, oj, det ska vi försöka ordna...
- Ringer mest för er information. Nu vet du. Adjö.
- (fortfarande skrattandes) Hej då.

20:e resultatet av bildgoogling på fax. Det är korrekt.







Haha, nu ringer de igen. Men jag svarar inte. Det är fel nummer.
Kalmariter alltså...

Imorgon mellan 8.15 och 9.15 har min läkare telefontid. Jag är tydligen inbokad.
Men jag är skeptisk. Tänker inte sitta vid telefonen och vänta.
Han ska inte tro att hans tid är viktigare än min. Bara för att han är läkare.
Dessutom känns telefonsamtalet en smula irrelevant eftersom jag ändå ska få en remiss till neurologen.
Han ska väl kolla hur akut det är.
Jag anser det vara tillräckligt akut för att prioriteras under sommarmånaderna men inte tillräckligt akut för att göras på min semester. Punkt. Mer än så samt vilka veckor jag har semester behöver han inte veta.
Fast han är såklart doktor och måste prata, humma och tycka lite. För hans självkänslas skull.
Eller för min hälsa. Det är vilket som.
Bah!


39:e resultatet av bildgoogling på telefontid. Jag är förvirrad.










Jag älskar att min läkare har så många egenskaper som irriterar mig. I annat fall hade jag kanske behövt ta ställning till inför hur jag känner om tre ospecifika hjärnförändringar. Puh, jag slipper.

Nuuuuuuuuuuuuu, förstår jag.
Jag ska bli flata!



Klicka på bilden för att förstå...

15:e resultatet av bildgoogling på kompetensnivåer. Jag ska flytta norrut.

För ett par dagar sedan klev en äldre dam in i våran butik med en stor, blödande bula i pannan. Hon hade ramlat utanför och behövde hjälp att bli omplåstrad. Genom mina erfarenheter inom äldrevården blir jag tilldelad uppdraget.
Alltså lät jag henne slå sig ner, tvättade såret ordentligt och lät henne småprata i sin rara förvirring. Efter en kompress och lite tejp var hon good to go. Då berättar hon att hon slagit i armen. Jag ber henne röra på fingrarna.
Hon gör det lite fort samtidigt som hon grimaserande pratar vidare. Säger att det inte är så farligt.
- Du borde nog besöka en vårdcentral och kolla upp det där, sade jag.
Sedan letade jag rätt på en skärmmössa åt henne för att dölja bulan. Hon tackade för hjälpen och vi sade adjö.

Idag var hon inne på jobbet igen och berättade att läkaren som tagit emot henne på vårdcentralen hade berömt mig inte mindre än två gånger. Hon tyckte verkligen att jag skulle ta till mig för det rörde sig om en synnerligen butter läkare som aldrig sa någonting positivt om någon. Jag ryckte på axlarna. Tills hon nämnde hans namn och vilken vårdcentral det rörde sig om. Damen frågade om jag kände till honom?
- Nej, sa jag, men han ska ringa mig på onsdag.
Hon tyckte jag skulle säga att det var jag som plåstrat om henne. Jag lovade ingenting.

Doktorn som inte kan slå i telefonkatalogen var imponerad av min omläggning.
Kompetensnivåer gott folk, kompetensnivåer.

29:e resultatet av bildgoogling på Sven-Ingvars. Vilken pose...

Ja, det blir ett inlägg om det där med att bli vuxen. Hur man inser det mer och mer för varje dag som går. Att man är vuxen. Och att man bara blir mer och mer vuxen.
Den här helgen har jag inlett med storhandling, städ och tvätt. För det ska göras även om det inte är överdrivet tomt i kylen, fastän man inte ser några dammråttor än och trots att det finns rena kläder i garderoben. Framförhållning är vuxet.
Sedan blev jag visserligen trött och sov någon timme mitt på dagen. Inte särskilt vuxet. Ni märker, jag samlar inte vuxenpoäng längre; jag samlar kiddopoäng.
Direkt när jag vaknade var jag tillbaka, storkok och disk. Ekonomiskt och smidigt, tänker jag varpå jag skäms.
Pensionen känns inte helt avlägsen. Jag ska börja spara, funderar jag och kommer på att jag redan gör det. Tusan också.
Hela dagen har förlöpt med soundtrack av Beatles. Jag tror inte jag behöver förklara. Ni förstår.
Det fattas bara att jag börjar tycka att det är lite svängigt med Sven-Ingvars ändå...

Säga vad man vill om svenska sjukvården, men några ljushuvuden är de då rakt inte.
Brevet som jag fick igår med resultat av min magnetröntgen innehöll raden; "Egentligen så hade jag velat tala med Dig per telefon men vi hade inget telefonnummer till Dig."
Nähe? Mitt namn, min adress och mitt personnummer men inget telefonnummer?
Även om bägge mina nummer fanns på patientkortet som jag lämnade fram när jag var på vårdcentralen och som jag såg att ni kopierade på något papper, har ni alltså inte mitt telefonnummer.
Okej, visst. Ni har inte mitt telefonnummer. Låt oss ta det för sanning.
Om det nu var angeläget hade du väl exempelvis kunnat titta i telefonkatalogen?
Eller kanske på eniro.se eller hitta.se?
Hur svårt hade det varit? Allvarligt? Om det nu var angeläget?
Vilket det uppenbarligen inte var.
Eller så är läkaren en idiot som varken kan slå i telefonkatalog eller vet vad internet är.
Det är galet frustrerande ska jag säga er.
I brevet ber de mig även höra av mig. Ett nummer, det där man ringer för att de ska ringa upp.
Sköterskan ringer upp och bokar in mig på en telefontid hos läkaren.
Och då är jag riktigt irriterad och onödigt otrevlig.
Det var han som ville prata med mig. Jag behöver inte prata, jag behöver en remiss till neurologen.
Bah!
70:e resultatet av bildgoogling på idioter göre sig icke besvär. Just nu vill jag har en träpåk och slå sönder varenda liten pumpa. Ilskan vet inga gränser...









PS. Det som sätter käppar i hjulet på ilskan är att man ändå vet att det egentligen är ett uttryck för något helt annat. Jag är ingen idiot. DS.

59:e resultatet av bildgoogling av sjunka in. Hej Hans!

Jag vet fortfarande inte om det har gjort det riktigt. Sjunkit in. Att jag har genikknölar. På riktigt. Det är ju sånt man skojar om. Chock. Att de fanns på riktigt.
Den svindlande tanken att det faktiskt inte existerar fysiska geniknölar skjuter jag åt sidan. Men min sidledstyrka gör allt annat än att imponera. Fast det är inte fullständigt fiasko heller. Det är ingenting. Svåra saker att sätta ord på. Därför lägger jag det åt sidan. För känslostormar och frågetecken kommer, var så säkra. Men jag behöver faktiskt inte gå ut och möta dem.

För övrigt, är jag ganska övertygad om att jag använt de och dem helt korrekt i ovanstående stycke. Kan någon ha vänligheten att verifiera detta?

Inga tecken på något allvarligt såsom en tumör eller liknande.
Men förändringar. Tre stycken.
Två på vänster sida och en på höger sida.
Dem är ospecifika och av den mindre sorten.
3 mm stora.
Inuti hjärnan.
Är det litet undrar jag?
Min kunskap om hjärnans anatomi är i och för sig begränsad.
Tre millimeter känns inte helt bekvämt.
Jag ska till en neurolog.
Längst ner står det att förändringarna helt kan sakna betydelse.
Det tror jag inte.
Jag tror det är mina geniknölar.

98:e resultatet av bildgoogling på geniknölar. Jag vet inte hur jag ska tolka...

Varje år ungefär den 15:e november drabbas jag av en mystisk sjukdom. Den ger glittersymptom, maniskt nynnande av uttjatade melodier och tindrande ögon. Jag blir julsjuk. Det liknar mest julhysteri med julpynt, julpyssel och julmys. Ungefär i slutet av augusti börjar jag längta för första gången. Ibland sker det ännu tidigare men det är som sagt i mitten av november jag tjuvstartar. Varje år skäms jag lite för att jag tjuvstartar men jag är som ett barn. Så förväntansfull att jag nästan spricker.

Jag är inget djur, även om jag kan ha vilselett några läsare. Det är det här som är det fina med bildgoogling. Man kan hitta lite vad som helst. Det såg inte ut sådär.
Det var en magnetröntgen avsedd för människor, i första hand.

Det gick bra. Eller tja, jag kräktes inte av nervositet idag i alla fall. Sköterskan var rolig. Jag gillar när de (obs!) småpratar käckt på vägen från väntrummet till undersökningsrummet. Om ditten och datten, vädret och studentfester. Framför allt om fotbolls-EM. Mycket fotbolls-EM blev det. Jag nickade och log, samtidigt som jag funderade på om det var läge att tala om att jag inte har nån tv framme. Det lät jag bero...

Mest läskigt med hela erfarenheten var ändå småstaden jag befann mig i. Hur jag än försökte förstod jag aldrig när jag var i centrum. Det kan ha varit det lilla torget med kiosken jag gick förbi. Eller så låg det på något annat ställe. Hur som helst var det läskigt så jag satt på busshållplatsen och läste DN. Kändes som om jag var en riktigt storstadsbo.

På tal om att jag inte har någon tv framme. Ungefär vartannat år blir jag fotbollstokig. Det sker i samband med större mästerskap såsom EM eller VM. Och eftersom jag inte har tv:n framme kan jag inte se den. Tänkte se matchen hos ett par goda vänner men på grund av missförstånd är inte det ett alternativ längre. Alltså måste jag plocka fram tv:n. Jag har plockat fram tv:n. Det var jobbigt.
Och det spelade uppenbarligen ingen roll eftersom min antennkabel inte ger några utslag. Det är myrornas krig på varje kanal. Alternativet är att se matchen på stadens stora torg. Men det är inget alternativ. Jag tror jag ska köpa en ny antenn. Jo, så får det bli.

Imorgon bitti stiger jag upp vansinnigt tidigt med syfte av bege mig till en världsmetropol (nåja...) utanför staden jag bor i för att hälsa på deras lasarett. Efter en bussresa på en timme ska jag fika och vara nervös i en timme innan jag släpps in för att påbörja processen.
Någon i vit rock kommer tala om för mig vad jag ska göra. Var jag ska byta om. För säkerhets skull kommer jag att ta med eget ombyte. För man kan inte lita på lasarett såhär efter strejkperioden. Om inte sjuksköterskorna varit där är det möjligt att ingen har kommit ihåg att beställa hem patientkläder. Eller vad man nu bör ha på sig.
Sedan vet jag inte vad som kommer hända.
Vad jag vet är att jag så småningom kommer utsättas för det här.

31:e resultat av bildgoogling på mrt hjärna.


Fråga inte var jag ska ligga. Jag vet inte. Imorgon vet jag. Och då kommer du få veta.


Men inte ser det trevligt ut.

Aldrig mera alkohol med högre procenthalt än 14%.
14 eftersom jag då kan ta mig ett glas vin om jag vill.
Men romansen mellan mig och starksprit är slut.
Definitivt.


Ingen bildgoogling.
Jag förtjänar det inte.

Jag vet, tre inlägg på en förmiddag. Jag borde lägga ner. Spara på detta inlägget till imorgon då jag kanska har torka.
Men jag kan inte. Det är fysiskt omöjligt för mig att inte publicera. Jag måste, måste, måste!


Foto av: Sanna Sjöswärd

I en artikel på aftonbladet.se kan man läsa om den fantastiska burkinin som ska göra sommaren för alla muslimska kvinnor som inte kan bada på allmänna badplatser annars. Eller i varje fall inte utan att hoppa i med kläderna på. Det är säkert en jättebra idé, skönt även för kvinnor som inte är helt sugna på varken bikini eller baddräkt. Right on, kör på säger jag.
Det är inte det roliga. Absolut inte.
Om du studerat bilden vet du vad jag menar.
Då har du sett humorn.
Då vet du varför jag inte kunde låta bli att lägga upp den.
Om du inte sett.
Titta lite till på bilden.
På detaljerna.
Ge det en stund.
Det kommer.












Ja! Mannen är naken!

Igår cyklade jag till jobbet. Inget extravagant med det. Problemet med det fina vädret (förutom den uppenbara värmen) är att människor tycker att det är trevligt att spankulera omkring utomhus. Solen och värmen ger ett lyckorus som får vissa personer att helt tappat takt och ton. I vissa fall även självbevarelsedriften.
Jag är ute och cyklar. Den kombinerade gång- och cykelvägen är bred, till och med bilar kan teoretiskt sätt köra på den. Alltså finns det ingen anledning att ens risken att cykla ihjäl någon ska kunna uppstå.
Framför mig, gående i motsatt färdriktning, ser jag en kvinna i 40-45 årsåldern med tillhörande kompis/pojkvän/make. Mannen går längst ut på sin vänstra sida och utgör således ingen risk.
Denna kvinna som uppenbarligen tillbringat för mycket tid i solen vilket jag kan konstatera av hennes bruna, skrynkliga hud, utgör sannerligen en risk. Hon verkar sakna verklighetsuppfattning och rör sig riktningslöst mot mitten av vägen. Jag anar oråd och saktar in, inser att hennes beteende är oberäkneligt. När jag saktat ner ser jag en lucka till vänster om henne och så att säga go for it. Det går bra.
När jag är förbi hör jag henne skrika;
- Cykla in så jävla fort!
Lite snett över axeln väser jag;
- Gå inte så jävla långsamt...


Denna fantastiska bild är det fjärde (!) resultatet av en bildgoogling av cykla inte så jävla fort.
Jag älskar bildgoogling.

Dagen idag är en späckad dag. Med mina mått mätt. Vilket å andra sidan kan bero på att jag alltid anser mig ha sjukt mycket att göra när jag går igenom dagen på morgonen. Det brukar dock visa sig att jag har mycket mer tid för chill än vad som först beräknats.
Visserligen är inte det här tänkt riktigt som en dagboksblogg men ni får ha överseende. Det blir inte ett det-här-har-jag-gjort-idag-inlägg utan ett det-här-ska-jag-göra-idag-inlägg.

Förra veckan var jag en smula på kanelen och förde ett samtal med en god vän tillika kursare till mig. Eftersom hon aldrig blivit bjuden på middag utav mig och jag (ganska så frikostigt) skrutit om min fenomenala matlagning slängde jag ur mig att hon skulle få middag innan hon flyttade för sommaren. Korkat, kan jag konstatera. Givetvis förtjänar hon en middag, det är inte det. Men då jag är utmanande och aldrig riktigt nöjd kan jag inte plocka fram ett säkert gammalt kort ur rockärmen utan satsar på nytt och fantastiskt. Därför har jag förberett en surdeg för att göra kantarell-, champinjon och guyérefyllda, franska piroger med en tomat-, lök- och avokadosallad toppad med nötter och färska örter. Ingen middag är komplett utan efterrätt. Här väljer jag ändå en klassiker som jag i och för sig aldrig har gjort själv, tiramisú. Vi får se hur det går, om pirogerna blir fräscha och spröda och ifall tiramisún inte förvandlas till kräm.

I afton slipper jag i alla fall laga mat. Det är trivselkväll med teaterföreningen i vilkens styrelse jag blev invald tidigare i våras. Jag är yngst, med god mariginal. Vår ordförande är runt sjuttio, sedan är det fallande skala ner till ungefär 35 år. Sedan är det jag. Enligt rykten brukar det vara frågesport som sätts ihop av ordföranden. Jag tror jag kommer torska, ordentligt.


Det trettonde resultatet av en bildgoogling av späcka. Fast jag tycker det är fantastiskt hur uppfinningsrika de är uppe i norr. Jag hade gärna hoppat på den där studsmatttan.

Fick en kommentar som mycket finkänsligt påpekade min bristande förmåga att avgöra när det ska vara 'de' och när det ska vara 'dem'. Och då kom skammen tillbaka.
Hela mitt liv har jag haft högsta betyg i ämnet svenska. Hela mitt liv har jag varit dålig, för att inte säga totalt obehörig, på att avgöra när det ska vara 'de' och när det ska vara 'dem'. Nyligen fick jag förklarat för mig att när man skriver 'dem' ska man utan grammatiska problem kunna byta ut det mot 'oss'. Om det inte går ska det vara 'de'.
Och jag anstränger mig. Försöker verkligen att bättra mig. För det är inte okej.
Det är lite som att skriva jävla med d.
Jag ska vara mer noggrann i fortsättningen. Och prova med 'vi' och 'oss' innan jag publicerar.
Jag lovar.


Det 51:e resultatet av en bildgoogling av 'de och dem'. Enligt utsago är detta småländska kroppkakor. Jag har aldrig ätit dem (gör jag rätt?) men jag blir inte särskilt sugen nu heller...
 

Så säger dem. Alla som man pratar med när man nämner att det är varmt som fan.
Som att jag klagar till och börja med. Det är ju snarare ett konstaterande.
Det är sitt eget agg mot värmeböljan de applicerar på mig.
Som att det skulle skulle spela någon roll om jag klagade.
För om jag gör det blir högtrycket sårat och drar till Upplands Väsby istället.
Som att inte de själva tänker att det är varmt som fan.
Men eftersom man inte ska klaga kniper de käft och förtränger sina känslor.
Hm, det låter hälsosamt. Istället går oredan i deras inre ut över nära och kära.
Som de spyr galla över. Stackars barn.

Hur som helst, det är varmt som fan. Och jag tycker inte om det. Min maxtemperatur (och jag menar verkligen max) är tjugofem grader. Det strecket passerades ungefär kvart över sju i morse.
Alltså måste jag vända på dygnet om det håller i sig.

49:e resultatet av bildgoogling av varmt som fan. Och det ser så fint ut...

36:e resultatet av en bildgoogling på måndagmorgon. Känns fint på något sätt, lite dekadent förvisso, men fint.

Det är en fin måndagmorgon, en god natts sömn ligger bakom mig och den nästsista inlämningsuppgiften ligger framför mig. Jag drar ut på frukosten och satsar på mockakaffe och kiwi vid tiosnåret. Först en sida inlämningsuppgift, det gäller att sätta upp mål för sig själv.

Helgen tillbringades med hela min biologiska familj. Vi har inte träffats allihopa i föräldrarhemmet sedan julen 2006. Det var alltså på tiden. Och det var också precis som vanligt, variationerna för vårat umgänge är små. Tryggt kanske eller tråkigt. Fast de är fina, när de är på det humöret.

I min hemstad finns det sjukt goda tekakor som man kan köpa. Det finns inte i min nuvarande stad. Jag hittar bara Skogaholmsvariant med prickar på. Det är inte alls samma sak. Men i helgen gick jag äta riktiga tekakor och det var en lycklig tid. Tekakorna var mycket goda.