Oh Shino!

Jag har inte många kommentarer till dagen idag. Sammanfattas med enkelhet till; jobb. Bara jobb, bara jobb, bara massor utav jobb.
Imorgon blir det mera jobb.
Jag älskar't.

För övrigt har jag funderat på att byta karriär. Tror ni jag skulle göra mig som civilingenjör?

Jag utlovade ju autentiska bilder av pralinmaket. Det här är alltså delar av resultatet. Eftersom jag uppenbarligen inte ha osannlik tur med tempereringen av de mörka pralinerna väljer jag att utesluta de från bilden. Man kan se skuggan av dessa till vänster i bild, skuggan är det visserligen inget fel på. Men i övrigt. Fast goda är de, smaken förändras inte nämnvärt. Ni förtjänar ju dock det bästa.
Pralinen är en chaipralin. Smakar ljuvligt, med en tämligen framträdande smak av chaite. Den vita chokladen gör den också lite sötare än de varianter som gjorts i mörk choklad. Den mörka bygger en lite mer robust och fyllig smak. Beroende på vilket humör man är på alltså. Jaja, nästa gång ryktas det om rospraliner. Eller om det bara var en enkel tryffel, vad tror ni?

Min kära vän Mallan påpekar att bokomslaget i det här inlägget inte har en helt korrekt titel. Dessutom påpekar hon att det är ogenomtänkt att inte korrläsa bokomslag. Jag vidhåller att det inte är mitt jobb att korrläsa mina bildgooglingar, jag redovisar bara resultatet. Vidare går det i linje med det faktum att jag publicerade en bild på en magnetröntgen för djur när jag själv skulle röntgas. Det var, for your information, inte en sådan jag röntgades i. Min var avsedd för nötkreatur.

Inte för att det egentligen hör till nämnda inlägg. Men nu ser jag kopplingen. Tack Mallan. Efter en tid hade jag hur som helst tänkt skapa en kortare lista över mina bästa bildgooglingar, i bemärkelsen vilka som jag tycker är roligast. Nu har jag ju redan nämnt två av dem men jag vill även slå ett slag för den här. Det är fortfarande hysteriskt roligt att muslimer i burkini badar på nudiststränder.

idag tog jag ledigt från den fysiska aktiviteten på morgonen. Mest för att jag har träningsvärk och tänkte dessutom att en sovmorgon har jag nog gjort mig förtjänt av. Det var mysigt. För jag var liksom inte tillräckligt trött för att inte gå upp utan kunde i lugn och ro ligga och dra mig. Dessutom drömmer jag ofta fint om jag får dra mig, i den där dvalan mellan sömn och vakenhet.

Pralinerna är numera förseglade. Resultatet blev bra, så till vida att man inte bör vända upp och ner och se på botten. Jag följer inte mina egna råd och hade därför inte tillräckligt med choklad. Så kan det gå, men fina är de. Ska försöka ta någon bild på dem som bevis. Om nu någon tror att jag hittar på.

Jag har ett nytt beroende. Tuggummi. Stimorol jordgubb/lime fusion. De enda tuggummin (mig veterligen) som går att blåsa bra bubblor med trots att de införskaffas i påse. Annars brukar påstuggummin ofta vara vuxentuggummi, alltså värdelöst att blåsa bubblor med. Egentligen borde jag köpa en massa hubbabubba, för bubblornas skull.

Ett par tips till dig som funderar på att göra praliner hemma.

- Köp alltid mer choklad än vad det står i receptet. ALLTID.
- Avsätt alltid dubbelt så mycket tid som du tror att det går åt.
- Följ receptet.
- Om du inte har alla eller tillräckligt mycket ingredienser, vänta med att maka praliner tills du har det.
- Det går bara att temperera korrekt utan termometer om du har osannolik tur.
- Skrapa formarna INNAN de har stelnat.
- Under inga omständigheter bör du städa före du börjar maka praliner. Dubbelarbete har aldrig gynnat någon.

Lycka till!

Vilket skulle kunna vara ett bra argument för att jag inhandlar en ultraportabel bärbar dator för 3990 kronor. Bara för att jag vill, bara för att den är fin och att det skulle klä mig. Jag kan till och med tänka mig att gå emot alla principer och köpa en rosa. Bara för att det skulle vara roligt. Och för att jag vet att jag ändå kommer tröttna om två veckor och aldrig använda den mer. Sådan är jag.

Efter diskussion med bästa Anna insåg jag dock att min konsumtionsvilja grundade sig i ett sötsug. Jag tog en pralin istället.
Helt botad är jag inte, men det är dags att ändra tankesätt. Införa nygamla principer att förlita sig på när spontaniteten är som störst. Alltså, hädanefter måste jag vänta en dag att köpa det jag tänkt handla om det inte rör sig om behovsvaror såsom mat. Mat och matlådor är undantaget. Tänk om, tänk rätt!

Man skulle kunna tro att jag älskar att köpa matlådor. Något annat kan inte förklara varför jag gör det varje månad.
Och varför jag måste komplettera i mitten av månaden.
Det verkar som att jag strör de omkring mig.

Så om du behöver matlådor, följ efter mig nån timme så har du säkert mer än du behöver.

Det kanske är på tiden att jag tar hand om mig själv. Lyssnar lite inåt och stryker lite tigerbalsam på alltsammans. Det svider till, fast på ett skönt sätt. Som att riva av plåster eller smörja in en riktigt, riktigt torr hy. För det är väl ändå mitt liv det gäller?

Är det jag som ska ta ansvar för mitt liv? Att det ska bli som jag vill? Att jag ska må som jag vill?
Faktum är att jag tvivlar på det alldeles för mycket. På att jag ensam ska skapa det liv jag vill ha. Det behövs möjligen en balansgång mellan sig själv och socialt beroende. Eller snarare samspel, socialt samspel kontra vikten av att se om sitt eget hus. Jag kan lägga för mycket av min självbild på andra. Men det är vad jag har lärt mig, behöver jag lära om?

Bah, pseudodjupt och hittepå. Men lite meditation gör en gott.

Precis så sa hon. Hon misstänkte det eftersom jag hade min släpiga röst och suckade hela tiden. Jag frågade om det inte kunde vara för att jag pratade lågt eftersom barnen sov och att jag (likt min far) andades högt? Hon medgav att det kunde vara på det sättet.

För är det något jag är svag för är det hösten. Dessa dimmiga, råa, sköna höstmornar när kylan river i skinnet och man sveper sjalen om halsen. Om kvällarna när ljuset försvinner vid halv nio och redan vid nio är det kolsvart och man förbannar sig själv för att man inte tog med ljuset till cykeln. Då när man kan gå förbi någon på en halvmeters avstånd utan att ha någon aning om vem det är för. För man ser inte, man slipper se folk i ögonen och folk har kläder på sig. Framför allt uppskattar jag att folk har kläder på sig. Kanske inte mest av allt. Mest av allt känslan av att komma in från kylen, tända levande ljus och krypa ihop med en god bok i soffan.

Men för all del. En släng höstdepression kan jag nog leva med, tillsammans med släpig röst och högljudda andetag. Är det inte värre så...

Helgen ägnades åt chockladmak hos den alltid lika entusiastiska skånska E. Vi hade av någon outgrundlig anledning drabbats av hybris och fått får oss att då vi gjort det en gång inte behövde kolla på receptet. Det hade vi behövt.

I lördags var det kräftskiva. Jag sammanfattar min kväll med jäger, sarek och musik från 90-talet.

På söndagen, när pralinerna skulle färdigställas, mådde jag sådär. Skånska E gav mig resorb och sedan kändes livet mycket enklare.

Det är ju vad jag ska sysselsätta mig med (bland annat) under höstmånaderna. Tidigare hade jag någon idé om att skriva i ämnet "Hjälpmedelsdesign under 1970-talet och plastens betydelse för denna". Men jag har börjat tveka.
Framför allt eftersom jag mycket hellre vill uppsatsa i ämnet "Konst och kommersialism - kärlek, hat eller likgiltighet?". För att vara kortfattad, alltså undersöka om det finns konst med kommersiella intentioner och vad den i så fall ha för status i konstvärlden, bland allmänheten och hur i helvete man som konstnär annars försörjer sig. Eller något i den stilen.

Alternativt en uppsats om en specifik konstnär, exempelvis Karin Mamma Andersson (hon är ju så i ropet nu för tiden), eftersom det skulle vara enkelt. Inte enkelt som i något som skriver sig själv, enkelt i bemärkelsen att det endast torde kräva litteraturstudier, något uställningsbesök samt ett eller annat mail. Visserligen kan det vara ungefär samma som krävs om jag väljer de andra ämnena, beroende på ambitiionsnivå. Bah, det spelar förvisso ingen roll. Allt jag vill ha är en godkänd uppsats så jag kan gå vidare i livet.

Det lär bli konst/kommersialism-ämnet ändå. Jag kan inte sluta fundera över det, det känns alltså inte alltför långsökt att satsa pengarna på det.

Mitt liv genomgår för tillfället en omvärderingsanalys. Vare litet fragment ska analyseras och värderas.
Efter utvärderingen väntar även förslag på fortsatt utveckling.

Jag hoppas det kommer gå åt rätt håll.

Japp, jag tänker ut ett eget recept och lagar till det. Sedan står det där på bordet. Och jag kan inte för mitt liv sätta tänderna i det. Måste vila mig i form. För det lär vara gott, men jag kan liksom inte riktigt förmå mig.

Kanske för att jag vet att det inte är något uttänkt recept utan en klassisk "det som finns i kylen/frysen-rätt". Och bara för det lurar min gärna mig att det kanske inte är gott. Fastän det bara är goda saker i. Och med ris! Jag älskar ju ris!

Förmodligen är det något annat som stör mig. Men det kan jag inte ta hänsyn till nu.

Lunch vid elva förresten? Behöver jag berätta att jag orkade upp tidigt i morse också?

En mycket god vän till mig fyller jämnt idag. Hon tycker inte om att fira och i år har jag tänkt att respektera det. Nej, det hade jag inte alls tänkt men på grund av min egen ogenomtänkthet (?) blir jag tvungen att respektera. Igår var jag nere på stan och inhandlade en present. Idiotiskt nog tog jag inte reda på vad presenten kostade innan jag tryckte ner kortet i terminalen. Det var bara att svälja och betala. Hur som helst spelar priset ingen roll för mig, jag valde paket efter vad jag tyckte var finast och inte efter prislappen. Alltså var jag till en början mycket nöjd över mitt köp.
Då diskuterade jag med en kollega gällande vad som är en rimlig penning att köpa present för. Hon ansåg det vara alldeles för dyrt, det där som jag köpt. Om jag köpt det till henne hade hon blivit arg. Min mycket goda vän har även ett ett visst humör som vida överstiger min kollegas. Ergo; om min kollega blir arg blir min mycket goda vän arg. Om min mycket goda vän blir arg, blir hon mycket argare än min kollega.
Kontenta: idag är det jag som går ner och byter.

För övrigt undrar jag vad det är som får mörka män att dras till mig? Jag har visserligen inga statistiska siffor på det här men på jobbet dras de till mig som flugor. Ofta med mer eller mindre begåvade raggningsrepliker. Låt mig informera om en sak, det är ingen idé att inleda med att jag är söt. Jag säger bara tack och rycker inombords på axlarna. Komplimanger gällande utseendet är överhuvudtaget onödigt, ser man inte bortom utseendet är jag inte intresserad i vilket fall. Och här kan ju en diskussion om huruvida man dömer folk efter utseendet eller inte bryta in. Det får man göra initialt om man vill, men det behöver man inte tala om för den man är intresserad av. Och om man jobbar i en affär bör man inte som kund fråga var personalen bor någonstans. Det blir inget svar på den frågan. Särskilt inte om man jobbar i den butik jag jobbar, då får man absolut inget svar på den frågan.

Igår kväll låg jag, inte helt otippat, i sängen och skulle sova. Mina tankar snurrar alltid lite extra precis innan man ska glida in i sömnen. Som att hjärnan inte vill gå in i dvala och sätter igång en massa saker för att slippa. Som en obstinat unge ungefär.
Hur som helst fick jag då den briljanta idén att gå upp klockan sex på morgonen för att ta en joggingtur. Eller för all del bara en promenad. Poängen var fysisk rörelse och det tidigt på morgonen. Alltså ställer jag om alarmet på klockan och slocknar därefter ganska fort.

06:00 ringde mycket riktigt klockan och jag stänger halvt om halvt vaken av den. Sedan stirrar jag ut i rummet. Just det ja, jag ska ut och röra på mig. Det lovade jag mig själv igår. En kvart går i valet och kvalet. Stiga upp och ge mig ut i morgonkylan eller ligga kvar i värmen och sova några timmar till. Inre hot om förlorad självkänsla om jag fortsatte sova fick mig att stiga upp. Av rädsla för återfall bäddade jag bums sängen, den är inte lika inbjudande med överkast på.

Morgonluften gjorde mig gott även om jag inte ens med mitt mest generösa omdöme kan kalla det joggingtur. Men en rask morgonpromoenad på en halvtimme gjorde susen. Jag blev piggare i kroppen även om jag sov lite för lite för att vara igång i skallen ännu, och nu är det ändå fyra timmar sedan jag gick upp. Imorgon blir det samma visa.

Jag kanske blir en hurtbulle nu. Inför träningen på torsdag har jag dessutom inhandlat en Rönisch-sportbh. Det ska tydligen vara ett etablerat (och dyrt) märke, säger de som vet. Jag kallar det röschnisch och köper på rea. Inte riktigt en hurtbulle än alltså...


PS. När jag börjar dilla om proteinersättning och kaloriförbränning här på bloggen så håna mig. Det skulle jag i så fall förtjäna. DS.

Sillen har varit här. Sillen är en god vän och en nästan outhärdligt god lyssnare. Det hjälpte, tack.

I övrigt kan jag rapportera att mina vuxenpoäng skjutit i höjden. Nästa måndag ska jag ha möte med en personlig bankman gällande min pension. Och mitt pensionssparande. Han förklarade fint på ett litet, litet papper hur pensionssparande fungerade. Det var fint, men jag höll på att börja skratta hela tiden. Så kan det gå.
Rapporterar hur det går, om jag har något att se fram emot eller inte när jag vet hur läget är gällande pensionen. Det är ett par år kvar, jag är inte orolig.

För övrigt lägger jag budgeten för hösten 2008. I samma anda som våren kan man säga.

Ett skepp kommer lastat?
Med vadå?
Höstbudget!

Upp, upp och iväg. Inte ner, ner och kvar.

Med regelbundna mellanrum börjar det krypa i benen på mig. Blicken får allt svårare att fokusera och problem som brukade analyseras ett par, tre gånger rycks det på axlarna åt. Problemen rundas istället och lämnas åt sitt öde. Det är den välbekanta rastlösheten som kommit för att hälsa på. Stort som smått genomsyras av den. Frågar om vad det egentligen ska bli av mig pareras och faller i glömska bakom mig.

Jag behöver inte bli något. Jag är, och det räcker.
Vid den här tiden strävar jag efter att förändra mitt tankesätt, inte värdera mig själv utifrån vad jag gjort utan utifrån vad jag är. Och jag är ganska mycket, som jag vet att även du är. Prestationer är väl bra men det är inte prestationer som avgör min älskvärdhet. Det är när jag ler mot någon som har en skitdag, eller när jag skrattar högt och hjärtligt. Eller när jag rycker på axlarna och kryper ihop framför en halvdålig film istället för att ta tag i mina studier.

Sådant funderar jag på en söndagförmiddag, vad gör du?

Det är exakt vad jag lyckats försätta mig i. Så går det när man helt enkelt rycker på axlarna åt saker som man inte orkar ta tag i.

Jag är min egen akilleshäl.

Jag lade en ansiktsmask igår, förvånansvärt skönt och behagligt. Sedan tvättar jag av sockernyllet, körde en toner och smorde in med någon kräm min kära mor gett mig. Den är för personer med torrt skinn. I morse tvättade jag återigen nyllet, blaskade av med toner och kladde på lite kräm. Det är omöjligt att jag har tort hud. För huden är numera lite fet och klibbig liksom. Det kan aldrig stämma, såhär ska det inte vara. Alltså får jag införskaffa (alternativt leta upp ur necessären kära modern prackade på mig sist) en kräm mot, tja, vi tester normal hud. Är jag fortfarande fet och klibbig har jag alltså fet hud. Och får leta reda på en ny kräm.

Jag känner mig lite som Alice i underlandet. Verkligen.

Det är inte meningen att det här ska bli något slags spablogg. Just nu är jag bara gravt fascinerad av den uppsjö av produkter som finns men kanske framför allt älskar jag att ha mjuk, lagom fuktad hud. Man vill bara gå omkring och ta på sig själv hela tiden.

Inom kort ska jag gå på kombinerat 30-årskalas och bröllop. Jag ska bjuda till, jag tänker ha på mig en klänning samt leggings och måste således även springa runt med en liten handväska. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte legitimera att jag har en tygkasse. Även om jag skulle ta den lilla, gröna, fina. Inte för att jag utsätts för yttre press. Utan för att jag faktiskt vill, jag vill bjuda till. Jag vill låtsas (eller ve och fasa, vara) bekväm och tjusig.

Till saken hör att jag inte har några passande skor. Converse kanske inte riktigt funkar (eller gör det? om de matchar klänningen?) och trots att jag skulle skratta om jag kom i de rosa foppatofflorna från helvetet vet jag inte om det gör sig på eventuella bilder. Och det är i september varför jag inte kan ha de svarta, något finare vinterskorna. Det lär bli hett i så fall. Gympaskor är inte ens ett alternativ och flipflop känns också malplacerat. Klackskor kan ju vara ett alternativ, om jag nu vill bjuda till fullt så mycket. Vilket jag ställer mig avig till. Klänning, leggings och väska får räcka, någon måtta får det vara!
Hjälp mig gärna med förslag, i skor-som-passar-till-klänning-djungeln står jag handfallen.

Vidare blir jag girlie, girlie, girlie mest hela tiden. Igår var det duscholja, inpackning och någon slags acnekräm. (Nej, jag befann mig inte hemma hos mig, sådant finns inte här.) Och ikväll blir det troligen ansiktsmask och nagelvård. Jag vet inte vad som håller på att hända, men emellanåt kan jag tycka att det till och med är roligt. Om det är på mina villkor och när jag vill. Pluspoäng till mig blir det eftersom jag fick förklara för goda L hur man snyggast lägger på ögonskugga samt hur man gör smokey eyes. (Tack kära tyska bodyshopbrud!) Hon blev mäkta imponerad.

Fram och tillbaka hela tiden. Glad, ledsen, arg, besviken, trött.
Och sedan galet frustrerad över att jag humörsvänger. Sedan blir jag arg på grund av frustrationen och jag är igång igen. Även om jag inte kommer tillbaka till utgångsläget glad. Nu är det lyckligtvis inte så långt kvar på den här dagen så det finns ingen anledning att bli glad.

Sitter på jobbet och är forcerat trevlig mot kunder som inte förtjänar det. Skulle helst vilja sätta upp en vägg mellan mig och de så jag slapp se. Slapp tvinga mig själv att le när jag helst av allt hade velat gå hem och lägga mig under sängen.
Ingen fantastisk höst att se fram emot heller. Det enda som är bra är att det blir mörkare och ruskigare och mysigare. Men i övrigt finns ingen motivation till någonting. Inte ens det jag tycker är roligt. Det kan liksom vara.

Om ett par månader kommer det dock vända. Då fylls hoppets låga i mitt bröst igen när jag har något innerligt vackert att se fram emot, något som är nära nära då. Fast jag får inte skriva vad det är än, även om alla som känner mig vet vad jag talar om...

I min umgängeskrets finns det personer vars åsikt om mig spelar stor till mycket stor roll för min självbild. Egentligen borde jag väl rycka på axlarna åt vad andra tycker men när det är ens vänner är det svårt att inte påverkas. Det händer att jag vänder och vrider på mig och min personlighet för att uppnå uppskattning från dem. Fullständigt idiotiskt, eftersom det är mina vänner borde de älska mig som jag är (vilket de också gör) och strunta helt i mina prestationer. Jag tror att problemet ligger hos mig, den där ihållande känslan av att inte vara tillräckligt om man inte är till lags.
Jag kan längta något otroligt efter att inte behöva vara det. Att bara få vara lite i all sin enkelhet och att det ska vara nog.

Den ständiga utveckling kan vara roten till allt det onda. Att jag förväntar mig att jag hela tiden ska befinna mig i utveckling, gå framåt och från klarhet till klarhet. Jag längtar efter att få vara statisk. Isolera mig och strunta i att växa som människa och allt det där. Bara en liten stund, ett andningshål i experimentet att bli något slags vuxen. Det vore något.

Kids, kids, kids.
Jag är något av en sucker för kids. Särskilt galet roliga kids som förstår sig på saker som ironi och kan se det roliga i att jag slår dem i huvudet. Kidsen jag hängt med i helgen är sådana kids.
Förutom linbanebygge, bokläsning och äventyr i en regnblöt granskog har helgen innefattat en rafflande skattjakt och tokdans. Till min stora glädje tycker barnen numera om pop. Jag älskar't!
Vi tokdansade och delade ut kakpoäng när någon sa något smart eller gjorde något snällt. Pedagogiskt och hysteriskt roligt. Dock ska jag försöka att inte tråka ut er med hur fantastiska de där barnen är. Det roar ingen annan än mig själv i längden, jag är medveten om det.

Hur som helst blir det för en ensamboende kvinna i prima ålder till en början en smula ovant att vara en del av en familj. En familj med småbarn vilket, för den oinsatte, innebär att man aldrig får en lugn stund. För att gå på toa i fred får man smyga iväg. Och aldrig kan man slå sig ner och läsa en bok i lugn och ro utan att en fråga eller uppmaning till umgänge uppstår. Självklart vande jag mig ganska snabbt och kom in i familjegunget. Följden har blivit att i afton, när jag kom hem från jobbet, kände jag mig olidligt ensam. Det är tråkigt, tyst och trist. Bara jag och min dator. Ingen action, för att sammanfatta.
Det känns ensamt och på gränsen till meningslöst.
Fast jag vänjer mig säkert tillbaka om ett par dagar, ensamt är skönt och även om en helg är gemytlig skulle jag säkert tröttna något vansinnigt på det ständiga umgänget om det varit en längre period.

Jag får popdansa bort det!

Två goda vänner och jag hade besultat att gå och se den där Sex and the city-filmen som alla pratat om. Innan dess åt vi middag hos en av vännerna som var tvungen att gå och sminka sig. Man kunde tydligen inte gå på den här filmen utan att vara sminkad. Jag ryckte på axlarna.
Sedan gick de till attack. Puderattack och jag hade inte längre särskilt mycket att välja på. Hur som helst blev det bra.
Till skillnad från filmen. Världens längsta reklamfilm, vilket inte var chockerande utan väntat. Men att allt som var bra med tv-serien hade dragits ut och gjorts om till det sämre får mig att sucka. Och rycka på axlarna igen. Det finns inte annat att göra.

Till helgen blir det i alla fall roligt. Helhelg utan telefon och internet med de fantastiska raringarna.
Jag avslöjar allt på måndag.

Igår var en regnig dag, till och med mycket regnig. Jag skulle börja jobba klockan 14 och funderade på om jag inte skulle ta bussen. Men sedan kom jag ihåg att jag fått regnställ av min kära moder senast hon var på besök. Alltså skulle jag cykla.
Jag iklädde mig munderingen, drog åt huvan och gav mig ut i hällregnet. Cirka tre minuter ifrån min bostad insåg jag mitt misstag. Gummistövlarna.
Att cykla i ösregn bärandes ett par converse på fötterna var inte alldeles genomtänkt. Jag resonerade som så att om jag undvek vattenpölar skulle det nog gå hyfsat. Efter ytterligare två minuter spelade det absolut ingen roll huruvida jag undvek vattenpölarna eller inte. Mina tår badade ändå i friskt regnvatten.
Det fanns ingen tid att vända om, bara att cykla på. Efter att ha resignerat hade jag ordentligt roligt å andra sidan. Som när man var elva år ungefär. Jag cyklade i varje vattenpöl och skrattade högt. Både åt att det är roligt att cykla i vattenpölar och det faktum att jag kan framstå som en urbota idiot emellanåt.
På jobbet skrattade jag ännu mer. Särskilt när jag insåg att regnjackans kvalitet lämnade en del att önska och vänstra sidan av jobbtröjan var limmad på kroppen. Naturligtvis hade jag inget ombyte med mig och fick således arbeta i en tröja där jag med enkelhet fått plats med även två goda vänner utan att få andnöd.
Hur löst sig då skoproblemet? Jo, jag införskaffade nya. För på mitt jobb finns nästan allt. Sockar och ett par nya skor. Billiga, inte helt vackra, skor. Det är smällar man får ta.
Fast jag har å andra sidan aldrig skrattat så mycket på väg till jobbet.

En god vän till mig gav mig för någon vecka sedan ett par rosa foppatofflor. Jag avskyr rosa och känner ett djupt förakt för foppatofflor. De kan vara hur jävla fotriktiga de vill, något så burdust fult får man sannerligen leta efter.
Enda förmildrande omständigheten som finns för att ha foppatofflor på sig är att man har problematiska fötter. Jag har inte problematiska fötter, jag har vanliga svennefötter om än en smula breda. Ergo; Jag behöver inga foppatofflor. Och av fåfänga skäl behöver jag synnerligen inga rosa.

Min goda (?) vän passade på att överlämna "gåvan" medan vi åt middag med mina föräldrar varför jag av familjehövliga skäl inte kan slänga bort de genast. Hennes min när jag öppnade var oslagbar. Aldrig tidigare har jag sett en kvinna så utprägat nöjd över sin egen förträfflighet. Särskilt då jag insåg att jag inte kunde slänga "skorna" på grillen på en gång, utan att ens prova. I skenet av min moders strålande leende idkas jag att prova fotdonen. Tvingas också paradera ett par varv under vilka jag ger upp allt hopp om självkänsla den kvällen och spelar kubb som vore vi på en camping i mittsverige, i mina rosa foppatofflor. Jag kallar det förnedring.

Jag har fortfarande inte gjort mig av med dessa (d)jävulens påfund. De står i hallen. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra mig av med de. Det finns planer på en hemmagjord bomb, men det är inte miljövänligt. Någon typ av secondhand kan av miljömässiga skäl vara aktuellt men det skulle inte närmelsevis stilla mitt behov att ta ut hämnd på de, av rosa plast formade, "skorna".

Har ni några tips?

För övrigt ska skor vara snygga, inte bekväma.

Idag har jag börjat lägga höstens stora pussel. Till skillnad från när jag lade vårens stora pussel är jag inte alls särskilt engagerad eller motiverad. Jag skriver i lite i kalendern, ser vilka veckor som jag får bita ihop i och vilka jag kan ta det relativt lugnt. Men mest rycker jag på axlarna. Inställningen blir må hända inte långvarig fast det är galet skönt att ha en avslappnad attityd just nu.

Som jag tidigare har förtäljt är samtliga mina vänner som bor i samma stad som jag en del utav ett par. Vissa märks det på mer än andra, men ändock är de två. Två av dessa gifte sig nyligen och har två förtjusande barn. Det är roligt, att få vara en liten, ödmjuk del i den familjen. Lite i periferin som jag gillar.
Hur som helst, poängen var att eftersom ingen annan än jag är singel blir det inte mycket ut och ragga. Vilket kan vara lika bra då jag är notoriskt värdelös på att ragga. Mig blir man kär i efter en grillkväll med gemensamma vänner föreställer jag mig. Efter att jag charmat dig med snabba repliker och ett skarpt intellekt. Eller när du av ren medkänsla tar med mig hem när jag ligger berusad och gråtfärdig efter att ha förlorat en omgång kubb. Det är lite vilket som.
Jag vet inte varför jag har funderat på det, för jag är ändå inte särskilt sugen på att träffa någon. På att bli en del av ett par.
Helst av allt vill jag vara kvar här, lite i periferin.