Oh Shino!

En bisarr dag. Jag tänkte jag skulle promenera till arbetet. Det gjorde jag.
Vid ett stoppljus gick jag över vägen. Chauffören i den ena bilen som stod och väntade rullade ner rutan när jag började gå över. Han sa;
- Ursäkta, han är inte helt frisk.
Det tyckte jag var märkligt. Jag förstod inte vad han menade så jag svarade inte utan gick bara över.
När de sedan fick köra hängde en kille ur bakfönstret och skrek;
- Ryssjävel!
Han följde upp med diverse okvädningsord varpå jag fortsatte spatsera under mitt paraply. Perplex är bara förnamnet.
Jag hade röda skor, röd sjal och en röd ryggsäck.
Då är man en ryssjävel.
Bisarrt.

Helgen tillbringade jag hos mina godaste vänner Mal the pal och Ömma modern. Under frukosten i lördags vände sig Mal the pal mot mig och frågade med den mest seriösa röst hon kunde uppbåda;
- Hur går det med kärleken?
Jag suckade men fann mig snabbt;
- Bra, vi ska gifta oss i november.
Ömma modern undrade vem jag skulle gifta mig med.
- Bra, vi ska gifta oss i november.
Sedan talade vi inte mer om det. Dessvärre kom jag inte ihåg alla andra alternativ jag hade att välja på.
Men jag skulle börjat prata om Gud. Alltid Gud när man inte vet vad man ska säga.

Jag kollar missade samtal på hemtelefonen. Den som jag sagt upp eftersom det ändå bara är telefonförsäljare som ringer på den. Av samma anledning svarar jag också när det är ett nummer jag känner igen.
Hur som helst.
Efter nästan en vecka i Stockholm har jag två missade samtal. Ett anonymt och ett med samma riktnummer som mitt.
Jag kollar alltså vem i min stad som ringt mig.

Det är ett företag som säljer jaktvapen.

Hur i helvete ska man tolka det här?

Det är något behagligt över måndagmorgnar trots allt. En ständig nystart, ett tillfälle att förnya sig själv kanske. Eller skita i det.

Dock känns det inte helt hundra att morgonpasset kör karaoke på morgonen. Över huvud taget borde karaoke vara begränsat till krogar med billig öl. Och inget ska sjungas förrän samtliga fått ett par, tre öl/drinkar/glas vin under västen. För mig har karaoke mycket att göra med överskattade Idol. Jag mår fysiskt dåligt. Om jag inte just för tillfället är på skadeglatt humör. Då kan jag vältra mig i andra människors misslyckande, vilket inte är en fördelaktig egenskap det erkänner jag.
Nej till karaoke.
Ja till måndagmorgon.

Och jag tar tag i mina studier.

Sitter i den mest orangea tvåa i Årsta jag någonsin varit i. Visserligen har jag inte varit i någon annan två i Årsta, men inget kan vara såhär orange.

I den här lägenheten får jag sova på två bäddmadrasser, till skillnad från förut då jag fick sova på en. Det känns lyxigt, som att vara på spa.

Världens bästa Anna kommer besök och kvällen förvandlas till en orgie av mat vi brukade äta. Och mat vi borde ha ätit när vi delade lägenhet.
Jag = pondus
Anna = Ett bottenlöst svart hå(l)
Jag förstår inte hur så mycket mat får plats i hennes lilla kropp. Och att hon alltid har plats för en pralin till.
Fascinerande.

Det var en fin kväll. Jag hade roligt.
Och som jag städade efteråt.

För övrigt tycker jag att det är fascinerande hur vuxna människor beter sig i grupp. En liten fundering bara.

...börjar den officiella uppladdningen inför helgens bravader. Var tidigare i festlokalen och ordnade till med musiken. Värdparet hade gjort väldigt fint, jag tycker särskilt om lösdekorationerna på borden. Goda L visar sannerligen upp sin kreativa sida.
För övrigt har jag piggnat till, kanske mest beroende på ett överkonsumerande av kaffe, men jag tror att jag ska hålla hela kvällen.
Ett enda missberäknande har gjorts idag. Det var efter jag installerat datorn i festlokalen. Gick ner på stan för att inhandla det sista till outfiten. Klumpigt nog hade jag inte plånboken med mig.

----

Så långt hann jag skriva innan min personliga stylist Svetlana kom. Nu är jag heeeet. Liggvänlig så att säga.
Efter en och en halvtimme är jag hetare än någonsin.
Hur som helst kommer fashionbloggen upp första imorgon. Jag har inte tid, naglar och läppar är kvar. Sedan ska jag på fest.

Ha en bra kväll!

För övrigt tänkte jag ge brudparet något unikt. De ska få en inslagen present men jag författade även två dikter i deras ära.




Bland vardagströtta timmar vilar något större
En kraft inlåst i väntan på den rätta tiden
Sekunden att släppas lös
Genomströmma allt i dess väg
Den där kärleken som väcker avund
Otåligheten utmärker den
Sipprar igenom förklädd till små dolkar
Hårt slungade mot sitt mål
Skär små hål i den älskades härdade hud
Sår som läker i samma sekund kärleken blir fri


Extremer
Ord som passivitet och slentrian har för er ingen innebörd
Halvmesyrer och gråzoner har ni aldrig upplevt
Ni älskar med hela själen, hela kroppen och hela känsloregistret
Brännande, skrikande, rasande utbrott
Varma, ömma och passionerade smekningar
Extremer
Kärlek på självönskad kollisionskurs
Inget är på låtsas
Inget är hittepå
Ni lever som vore varje känsla den sista
Fullt ut
Med varandra som skyddsnät
Ni är avundsvärda
Världens vackraste extremer

Vågar man hoppas på glädjetårar?

Idag är den stora dagen för mycket. Framför allt ska fashionbloggen sjösättas med en Dagens.
Sedan är det ju bröllopsfesten också, men jag är gravt tung i huvudet, i kroppen. Jag kan liksom inte komma igång riktigt.
Förhoppningsvis är det bara en lång startsträcka och inget bestående. Det kan krävas lite tokdans för att komma i form.

Ni vet, en del dagar är sådana. När man egentligen mest vill gå omkring hemma och skräpa. Det är ett fint uttryck, att gå omkring och skräpa. Sådant gillar jag.

Vaknar kallsvettig. Täcket ligger utspritt över golvet och kuddarna syns inte till. Jag andas tungt och ser mig omkring, vill försäkra mig om att jag är hemma. Att jag är mig själv, fortfarande. Jag famlar efter vattenglaset på nattduksbordet, munnen är torr. Rummet är mörkt, jag känner igen konturerna. Lugnet kryper sig sakta på och jag slappnar.

Det är tur att jag inte drömmer om mitt bröllop varje natt.

Jag är mycket för det här med saker som svider på huden. Bland annat brukar jag vänta med att smörja mina ben under vinterhalvåret. Sådär länge att ytan mest liknar en öken, så fnasigt torr. Sedan applicerar jag en mycket bra hudsalva och det svider skönt av återfuktning. En stark hatkärlek men framför allt njutning. Hur märkligt det än låter.

Eftersom det alltid tar en stund innan benen torkar ut funderar jag på om det finns någon kemikalie som kan ge samma effekt? Tanken har slagit mig att stryka huden med salpetersyra men om jag inte minns fel från kemilektionerna i högstadiet är det frätande snarare än svidande. Även om det säkert gör ont det också. I want the right kind of pain.

Träffade Goda L och Pappa C igår, de besökte mitt arbete i jakt på drinkmixar. I vilket fall framkom att jag (naturligtvis, såhär gör jag ju alltid!) haussat det här med att go fashion till på lördag något å det grövsta. Gästernas förväntningar har höjts eftersom jag har en fabless för att sväva ut och bre på med syfte att göra historien bättre. Så, nu måste jag alltså go sjuuuukt fashion på lördag. Lyckligtvis har jag ett ess i min rockärm. Det är dags att hala fram det.

För övrigt frågar jag mig om det är någon mer som lyckats spräcka en tånagel på mitten medan ni dammsugit?

Ibland träffar man på gamla bekanta. Inte nödvändigtvis före detta vänner där relationen runnit ut i sanden, utan bekanta som utanför sitt ursprungliga sammanhang är svåra att konversera med.
I sådana konversationer talar jag antingen för mycket eller för lite. Jag har ingen känsla för balans i en sådan konversation. Vanligen pratar jag på om det är någon som jag tänkt på någon gång, en person som jag egentligen skulle vilja vara godare vän med. Om det helt enkelt är en bekant från förr är jag fåordig men trevlig. Man nickar lite vänligt, frågar på om studier/jobb/familj och säger jaha, jaså? på rätt ställen. Det är lite krystat.
Har det gått ännu längre tid sedan man sågs känns det fint att det räcker med ett hej eller att nicka igenkännande. Då blir det lite för mycket att höra hur de har det. Jag borde ha flera sådana bekanta.

Som ett litet smakprov.

Idag var jag och hämtade mina nya byxor, köpte online som det brukar heta. Även om man vet sin storlek kan det vara lite si och så med passformen när man väl får dem. Jag har varit med om det förut, och att byta storlek eller få pengarna tillbaka är ett satans jälva krångel vid distansköp så jag brukar vanligtvis gilla läget.
Den här gången gillar jag inte läget, jag älskar't!
För byxorna satt som man brukar säga som en smäck. Och t-shirten var inte fy skam den heller, bra passform även om dess fashionpotential kräver en hel del accessoarer. Men basplagg kan man aldrig få nog av...
I vilket fall behövde byxorna sys upp och jag passade även på att sy upp de där byxorna som ska skyla mina ben inför bröllopsfesten på lördag. En god vän hade hjälpt mig att nåla för att det skulle bli rätt. Samma goda vän var inte här idag när jag skulle lägga upp jeansen. Jeansen mätte jag alltså själv och sydde sedan upp exakt lika mycket. Resultatet blev att vänsterbenbyxan är lite för lång. Och den högra alldeles lagom.
Lördagsbyxorna syddes däremot indivduellt och är precis så långa som de ska vara.
Är det vanligt att ha olika långa ben?

Njae, om jag skulle ordna till bylinen till nya fashionbloggen. Kommer på lördag om allt går enligt planerna.

Enligt min kurslitteratur är det något som inte bör behandlas som extravagant eller ens uppseendeväckande. Min kurslitteratur till denna veckan är uttalat genus- och feminismorienterad. Den skriver om en artikel i tidningen FORM om någon manlig konstnär som hängett sig åt den historiskt feminina textilkonsten. Han hyllas vidare som en gränsöverskridare. Vill man inte bara rycka på axlarna? Eller snarare undrar jag hur det känns för honom?
Jag kommer ju bara komma ihåg honom som killen som broderar. Inte som en konstnär som skapar något. Han är killen som broderar och jag rycker på axlarna. Det finns många som broderar. Sedan är det klart olyckligt att han får uppmärksamhet för att han är kille, det vore mer intressant om han uppmärksammades för sina verk. På samma sätt som det är roligare att läsa om Yoko Onos konst snarare än hur hon som flickvän till Lennon förstörde Beatles.
Men vad vet jag?

Det kändes det som på jobbet idag.
I efterhand konstaterar jag att jordgubbsvin varken är gott eller gör nytta för förnuftet.
Sängen hade varit rätt plats att begrava sig i efter hemkomst igår kväll.
Nåja, det är lätt att vara efterklok.

1. Dricker äckligt, mousserande jordgubbsving jag fått av min lilla mamma ur dricksglas.

2. Ringer vänner jag inte pratat med på flera månader. (Lyckligtvis är de också fulla och blir glada när jag ringer)

3. Bokar in datum  då jag ska åka iväg för att festa. Inte bra att göra på fyllan, eftersom man kanske planerat in något man inte skrivit upp. Eller helt enkelt vill vara ledig.

4. Går in på sin internetbank och gör lite random fondköp.

5. Minns att man mimat till Sanna Nielsen. Och att det har blivit filmat.

6. Blir sentimental och älskar sönder vänner.

7. Bloggar om hela skiten.

8. Minns att man mimat till Sanna Nielsen, inser att man kanske kommer göra det igen på bröllopsfesten. För att man för i helvet är en sådan som bjuder på sig själv.

Är för full för att bildgoogla men kan pitcha om en ny modeblogg som öppnar nästa lördag. Oh shino goes fashion! Och hon tar med sig familjen, håll utkik efter länken.

Man går på möhippa. Man bjuder till.
Och man har jävligt roligt.

Jenny är så jävla fashion!

Micaela är fashion.

Goda L är fashion.

Framför allt var jag casualfashion.
Om nu någon såg det.

Men jag skaffade mig ett par nya vänner. I alla fall i mina ögon. Love is love, som man säger här där hjärtat sitter till vänster.

Är på väg till möhippan, tar mig en stärkande drycka.
Jag går fashioncasual. Det känns rätt.
Som en liten teaser inför nästa lördag.

Som ingen kan ha undgått stundar en bröllopsfest nästa lördag. Shoppingen har totalt spårat ur.

LET'S GO FASHION!

Nu gäller det bara att få ihop mina trupper till den stora dagen. Mina stora kompetensområden innefattar dessvärre inte håruppsättning, sminkning (vi minns alla lektionen i berlin) och de där små tillbehöver som sätter pricken över i. Lyckligtvis ställer mina fashionvänner mer än gärna upp och troligen blir det en let's-go-fashion-förfest med syfte att få mig vacker strax innan festen. Låt oss bara hoppas att det går bra...

Shoppingen gick över all förväntan, snabbt och lätt. Dessutom kommer jag se vuxen ut, vilket är trevligt som omväxling.
Jag får väl lägga upp någon bild på själva dagen, då när jag är som hetast.

För övrigt har jag åtagit mig att ordna med musiken och dj:andet på festen. Brudparet hade vissa önskemål. Sådana som jag personligen inte är så förtjust i. Min dator kommer att bli besudlad, den ska formateras efter festen. (Här skulle Mallan sagt; Du kan formatera men skammen går aldrig bort!)
Men, som den goda vän jag är, följer jag deras önskemål till punkt och pricka. För jag borde verkligen sluta vara smakfacist, det är inte klädsamt. Och bara för att jag tycker något är det inte rätt.

Ett annat bekymmer har varit bröllopsgåvan. Fast efter en diskussion med brudgummen vet jag exakt vad det kommer bli. Och fint kommer det att bli, så bra att jag nog innerst inne vill behålla det för mig själv.

Idag ska jag inhandla högtidsklädsel inför den bröllopsfest jag ska besöka nästa helg.
Jag behöver framför allt ett par byxor med en viss elegans. När folk gifter sig kommer man dessvärre inte undan i jeans.
Möjligen införskaffas även en tjusigare överdel, men där har jag lite mer att välja på hemma. Det vill säga, jag behöver det egentligen inte.
Vi får se hur det går, jag är lite nervös.
Har inte vågat känna efter om det egentligen är en shoppingdag idag.
Det kan alltså sluta i tårar istället.

Dagens absolut finaste är kulturtanter på bockstyrecyklar.
Jag riktigt sken upp där vi möttes på cykelvägen.

Ibland här i livet får man fokusera på det lilla. Särskilt när det stora blir lite för stort för att omfatta. Och i det stora finns på tok för många dragningar både hit och dit, intriger, komplikationer, att det är lätt att resignera. Därför tar jag till mig det lilla.
En spontan afterwork där jag gjorde den spännande upptäckten att GTA4 inte är lika bra som San Andreas men att jag ilkväl kan tillbringa större delen av en dag med att spela det. Sådana småsaker som är enkla att greppa och bli glad av.
Hemmagjorda energikakor tror jag kan bli en sådan sak också. Hälsosamt så man blir mörkrädd och vackert eftersom man vet exakt vad de innehåller.
Det är de små sakerna, de man faktiskt kan ta till sig och uppskatta. Bara man inte förringar dem. För det fungerar som motvikt mot det ogreppbara, det stora. Jag struntar i det ett tag, hittar lite ro i annat.


Och fokuserar något så (d)jävulskt på att inte investera i valfri spelmaskin!

Jag är just hemkommen från presskonferens på den lokala teatern. Det var fint, inte så mycket för föreställningarna kanske, men för att det väckte något. Inuti, lite inspiration, lite vilja, lite ambition. Som att jag inte hade nog med ambitioner. Skam den som ger sig!

Dessutom är det stora saker på gång i den lilla staden. Tyvärr är det än så länge obekräftade rykten, även om de är från en säker källa. Jag längtar, längtar och hoppas. Är det sanning ringer jag in hela legionen, då blir det i sanningen en helkväll. Inga halvmesyrer, semester från jobbet och öl med en alkoholprocent över 3,5. För det skulle bli fest och jag skulle stormtrivas. Hoppas, hoppas...

Att få den på måndagen har rubbat hela min värld. Jag kan inte avgöra om det är måndag eller söndag. Därför lade jag undan tidningarna men den obekväma känslan av att det blir fel hur man än gör idag ligger kvar som rökelse i rummet.
Pralinerna vi gjorde blev heller inte bra. Och det känns liksom uppgivet. Inte så mycket mer att göra än att rycka på axlarna.
Läser texten vi ska analysera tills på fredag, ungefär lika underhållande som att ta stolpiller. Pessimismen har gjort mig sällskap och det är ju, när det kommer till kritan, inte särskilt trevligt.
Sluta gnälla, börja yoga.
Så får det bli.

Om man inte bor i Stockholm får man söndagstidningen på måndagen. Som att man vill läsa förra veckans nyheter då?
Och mitt älskade söndagsnöje! Nu kan jag lika gärna bara ligga i sängen till klockan elva istället. Jävla värld.

Mitt hem har tagits över av legendariska Gladys Ganache och Gertrud Gjutning. Choklad smälts och tempereras genom njutningsfull rörning. Den heta blandning av grädde och honung gifter sig med den vita, hackade chokladen. Mjuk ganache växer fram under skeden. Av någon outgrundlig anledning blir det erotiskt och jag kan bara gapande stirra medan Gladys Ganache och Gertrud Gjutning skapar mästerverk med sina bara händer. Och lite choklad förstås...

Men vackert, det är det...

Något jag är mycket förtjust i är att sitta hela söndagförmiddagen och läsa min morgontidning. Kalla det vuxet eller till och med pensionärsbeteende men ett ljuvare vardagsbehag får man leta efter. Just idag såg jag extra mycket fram emot det eftersom det ger variation i läsandet. Kurslitteratur är i all ära intressant men kan knappast betecknas som fritidsintresse.
När jag traskade ner till brevlådan fann jag till min förskräckelse att där inte fanns någon DN. Bara något reklamblad som min hyresvärd struntat i. Jag blev bestört.
Så istället för att läsa tidningen i godan ro har jag dammsugit. Även det helt olikt kurslitteratur trots att det inte ritkigt går att dra den parallellen. Bah, jag dricker kaffe istället.

Astrid är min cykel. Vi har en märkligt djup relation med tanke på att hon är en cykel.
Under veckan har Astrid varit sjuk, jättesjuk. Till och med så sjuk att jag börjat oroa mig för att hon skulle gå bort.
Tre punkteringar, om och om igen, på samma hjul. I morse bytte jag alltihopa, både innerslang och ytterdäck. Provcyklade och det gick ju bra, men det kan vända när som helst. Man vet aldrig.
Jag har dock stora förväntningar på denna medicin. Ett tag fruktade jag att det var ekrarna som gjorde hål inifrån. Efter noggrann undersökning har jag dragit slutsatsen att det är omöjligt. Alltså måste det ha varit ytterdäcket. Hoppas, hoppas att det här var vad som behövdes.

Det klär mig inte att åka buss.

Jag sitter med i styrelsen för den lokala teaterföreningen. Vår ordförande är en krutig dam på några och sjuttio (om jag minns rätt) och tycker om när saker och ting är formella. Däremot har åldern tagit ut sin rätt och hon kan ibland blanda ihop datum lite till höger och vänster. Det underhöll hon oss med när vi bokade in hösten styrelsemöten. Hur som helst fick vi inte riktigt skratta klart innan hon äskade tystnad för att läsa om en föreställning vi eventuellt ska boka in till våren.
Under högläsningen hoppade hon emellanåt över en mening eller två men ingen vågade säga något, raseriutbrottet låg ju där någonstans och lurade. Tyvärr lyckades jag naturligtvis inte hålla masken och utbryter i ett förlösande gapskratt varpå två tredjedelar av församlingen också gapskrattar. Ordförande skriker något om att vi för helvete har styrelsemöte men det är ingen som riktigt uppmärksammar det, vi är upptagna med att skratta. Och småningom också av att skylla ifrån oss.
När vi slutligen lugnat oss, som en annan skolklass, fortsatte hon läsa och berättade att föreställningen varade i tio minuter inklusive paus. Lyckligtvis kunde inte ens hon hålla sig för skratt.
Resterande delen av mötet minns jag inte mycket, det tror jag inte att någon annan heller gör.

Om och om igen.

Känslan av att inte kunna göra rätt.

igår var jag med om något fantastiskt. På vägen hem, sent på kvällen, anade jag att någonting svepte omkring över mig. Jag vände mig om men såg ingenting, det var som att något drev med mig. Därför skyndade jag på stegen, ville komma hem så fort som möjligt. När jag nått min garageuppfart kände jag ett vinddrag och såg, med mina egna ögon, hur någon landade framför mig. Jag var förskräckt naturligtvis men tvungen att gå fram. Det var Harry Potter!

Han följde med mig upp, vi drack varm chocklad och pratade om vad han gjorde nu för tiden. Han drev mest omkring sa han, nu när Lord Voldemort var borta och hans kids vuxit upp. Dessutom var han nyseparerad och levde det så kallade goda livet. Efter lite övertalning fick jag honom att ställa upp på bild. Till slut tackade han för chokladen och berättade att han skulle åka till Ron och baka smulpaj. Vi tog farväl och jag stirrade länge upp i himlen efter honom.

Så fort jag kommit på hur jag mobilbloggar ska ni få se honom på bild!

Det absolut roligaste man kan göra på mitt jobb är att bygga om. Eller tja, egentligen är det absolut roligaste att bowla med en djupfryst gödkyckling på lagret, men det räknas inte riktigt som jobb. (Av någon outgrundlig anledning!)

Hur som helst har jag börjat följa goda Mallans råd, att sluta vara irriterad på saker om jag ändå inte kommer göra något åt det. Hon gjorde det och hävdade att hon var hur harmonisk som helst. Jag har provat en gång och det kändes verkligen harmoniskt. Harmoni är mitt nya svart.

Som jag nämnt så kanske civilingenjör är något att satsa på ändå. Man kan tydligen jobba med lite vad som helst och dessutom tjäna bra med pengar. Pengar är egentligen inte det viktigaste för mig, även om jag har en viss prylmani kan jag för det mesta hålla den i schakt. Framför allt tror jag att det handlar om en vilja att inte behöva tänka så mycket. Inte för att man slipper tänka när man är civilingenjör, men om jag börjar lägga större vikt vid pengar blir livet enkelspårigt och gravt förenklat. Jag tänker såhär;
- Om jag bankar in i skallen att jag blir lycklig av konsumtion måste jag se till att ha råd att konsumera.
- Om jag kan köpa mig lycklig ska jag göra det.
Det finns någon slags logik mitt i det. Problemet är, och har alltid varit, att jag är notoriskt rastlös och skulle tröttna på att sätta min tilit till pengar och söka nya vägar inom kort. Att bli civilingenjör är inget som görs i en handvändning, ergo kommer jag hinna tröttnat redan efter en halv termin.
Min tankar går då till den andra extremen. Jag skiter i pengar och börjar leva av inget. Snålare, lugnare och förhoppningsvis mer harmoniskt. Då är frågan om jag hittar lyckan i anti-konsumtion. Att jag blir lycklig av att inte äga någonting. Det är såklart mycket möjjligt att jag blir det.
Summan av resonemanget bör bli att jag borde prova bägge delar. Först av allt sälja ut allting jag äger och leva under existensminimum. Skriva någon typ av manifest och regelverk för vad det är rimligt att jag lever på, vad jag får köpa, hur jag ska bo och så vidare. Med avsikt att ha så lite kapital som möjligt.
Efter låt oss säga ett år vänder vi på steken och jag börjar jobba mycket, tjänar pengar och vräker mig med ägodelar och fina middagar. När jag gjort det ett år tar jag ett beslut om när jag egentligen var lyckigast. Sedan kör jag på det.
Vad tror ni?