Oh Shino!

Jag och bästa A hade flyttat in i den stora trean nära stan med låg hyra. Det skulle firas. Därför bjöd vi in till inflyttningsfest en vacker lördagkväll i juli. I vanlig ordning flödade den fina ölen och humöret var glatt. (Här chansar jag egentligen, men eftersom jag skulle ha kommit ihåg dålig stämning och bråk antar jag att det var glada miner.)

Senare på kvällen gick vi ut på krogen, det dracks lite mer och dansadess. Jag fick/tog för mig av, mer eller mindre klandervärt, ragg. Bästa A kom springandes med andan i halsen från stadsparken mot oss när vi väntade utanför. Extatiskt skrek hon ut vad hon gjort i stadsparken medan vi andra dansade. Hennes pojkvän hörde ingenting. Därefter följde jag mitt ragg hem. Hemma hände det som brukar hända och sedan skulle det tydligen gosas.

Jag är inte mycket för det här att gosa när det som skulle hända har hänt. Alltså tog jag på mig kläderna, vi tog en cigg i vardagsrummet medan jag ringde efter taxi. Av tradition bytte vi nummer. Något sms skickades säkerligen, som brukligt.
I taxin på väg hem översköljdes jag av skam. Den gamla sanningen "du kan duscha men skammen går aldrig bort" malde i huvudet...

Det gjorde den inte heller.

Just den här kvällen bar med sig många smaskigheter i sin barm, men jag ska sprida ut det lite. Det är för lätt att överdosera av det goda.

Läste en massa bloggar som handlar om sex, relationer och andra smaskigheter. Sedan undrar jag varför jag aldrig skriver om samma ämnen utan recenserar busschaufförer istället. (Men visst var det längesen nu?)
Slutsatsen, eller i alla fall en av anledningarna, är att sex är något privat. Alltså inte sexet i sig, men vem man gör det med och varför. Om vi ändå inte kommer träffas av någon annan anledning än att sexa (jag vet, men jag såg 'de halvt dolda' igår och då användes det ordet) behöver jag således inte prata om det till höger och vänster. Vilket jag kanske inte skulle göra om det uppstod en relation av det seriösare slaget heller. Eller jo, det skulle jag nog. När man är safe kan man ju häva ur sig vad som helst.

Relationer kan hända att jag skriver om i någon mån. Inte den traditionella tvåsamheten, men absolut andra relationer. Då sammanfattar vi; en av två såhär långt.

Smaskigheter då? Tja... smaskigheter är oftast relaterade till just sex och relationer. Men också till alkohol. I och med nyårsutmaningen 2009, som innebär att jag inte dricker alkohol på 365 dagar, blir det dåligt med alkoholrelaterade smaskigheter. Visserligen borde jag författa ett par inlägg om gamla fyllor. För smaskighetens skull, och sådana finns det gott om. Det lovar jag. En gång i veckan ska jag skriva ett smaskigt inlägg. Med lite tur kommer det på fredagar, för att pigga upp er inför helgen.

Jag träffar finaste Sillen. Varför jag kallar henne det kan jag mycket väl ha berört förut, det minns jag inte. Hur som helst finns svaret i en blöt utekväll, mer ingående än så tror jag mig inte behöva vara. Vi ska ses för att vi inte setts på länge och för att jag vill få henne skriva en artikel åt mig. Det är trevligt, vi summerar tiden sedan vi sist sågs och jag lägger sedan fram min idé. Hon ställer upp. Hon är snäll.
Därpå följer en tämligen intressant diskussion gällande stadsplanering, arkitektur och segregation. Vi går helt upp i det och blir sedan stilfullt och diskret utkastade, ty fiket har stängt. Då vet man att man haft en bra diskussion.

That about wraps it up.

Höjdpunkter under resten av veckan:
- Kafferep imorgon.
- Övernattning imorgon vilket ger mig tillfället att spetsa värdinnekunskaperna.
- Ikea på torsdag med E som ska köpa saker till sitt nya kontor. Jag ska köpa ljus.
- Myskväll med raringarna på fredag.
- Jobb och kulturnatt på lördag.

Jag hoppas blygsamt på en succévecka.

Mina drömmar är onekligen svåra att få grepp om ibland. Härom natten drömde jag att min farmor byttte ut min gasspis mot en leksaksspis. Och jag blev fullständigt rasande.

I natt ledde jag en maratonhinderbana för barn i åldrarna 3-7 år. Banan var egentligen för lång för barnen och arrangören tyckte att jag skulle entusiasmera barnen ordentligt. För om de inte såg glada ut på fotografierna skulle FN:s barnkonvention komma och arrestera oss hela bunten. Vet ni hur svårt det är att få en femåring, som ska klättra tre meter upp i ett rep, att vara glad? Det gick givetvis inte och flera av barnen gav upp innan de var i mål. Min chef tröståt marängbottnar.

Finns det någon drömtydare därute? Vad betyder det här? Är det ett tecken på att jag börjat glida in i galenskapen?

En kreativ helg är precis vad jag hoppas på, med bara en ekonomiuppgift kvar att lösa till på måndag är jag full av tillförsikt till att jag kommer kunna slappna av och inte studiehetsa. Vilket bäddar för kreativitet.

Framför allt kommer denna bedårande kreativitet få sitt utlopp i köket. Om jag känner mig själv rätt, and I think I do.

För övrigt känns det bra att det var min hyresvärd och inte jag som bröt av sin postnyckel i låset. Men det är befriande, jag har en fantasi om att en godhjärtad personer kommer och tar mina fakturor samt betalar dem.
Det händer när som helst nu, jag känner det.

God helg förresten!

Igår var jag entusiastisk, tänkte att det var skönt med lite matematik och logik. Idag är jag inte av samma åsikt. Alla siffror blir samma. Vad är det egentligen för skillnad på eget kapital och kassa? Och varför i hela friden är det nödvändigt att balansrapporten går på ett ut? Är det hela världen om debet-sidan är lite högre än kredit-sidan?
Jag menar, ärligt talat, så länge inte skulderna överstiger tillgångarna är det väl inget problem? VA!?

Min gudhund och jag skulle gå på morgonpromenad hem till min lägenhet. Hon var ivrig och glad över att få komma ut. Alltså visade hon upp sitt bästa humör och var lyhörd till mina ödmjuka kommandon. När vi väl kom hem till mig tröttnade hon, det var inte roligt att hänga hos mig. Inte alls. Vilket resulterade i att jag fick hasta igenom mina göromål och traska hem med henne igen. Och eftersom hon var på dåligt humör trilskades hon hela vägen hem. Puh. Det är tur att det inte tar särskilt lång tid att gå hem igen...

Man kanske borde beröra den nye amerikanska presidenten. Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. För allt om hoppet, de skyhöga förväntningarna och så vidare har redan skrivits. Personligen är jag försiktigt positiv, glad att det blev han men osäker på hur mycket som var valfloskler och vad som var hans ärliga ambition. Den som lever får se, vilket dessvärre betyder att hundratalet palestinier aldrig kommer få veta. Och det är långt mer angeläget än vilken sorts hund ungarna Obama ska få nu när de flyttat in i Vita Huset.

Kanske är det en fantastisk spelfilm, en svensk komediserie med tvivelaktigt existensberättigande eller så är det hur jag bor just nu. Det är smidigare än man kan tänka sig, spelplatsen är en trea så man behöver inte ramla på varandra precis.

Imorgon börjar en ny kurs. Ekonomi, mina damer och herrar. En av böckerna heter 'Företagsekonomi 100'. It's gonna be good, straight A's I tell ya. Även om det kanske inte avspeglas i min privatekonomi är jag ypperlig med budget och siffror. Dessutom känns det behagligt att studera något där det finns rätt och fel. Jag är trött på analyser.



 

Inatt har jag tydligen ägnat mig åt en mindre smickrande handling, jag har snarkat. Det är inget jag gör till vardags utan snarkningar uppstår i vanliga fall i samband med förkylning. Och även om jag inte gör det med mening när jag ligger och hindrar mina medmänniskor från att sova drabbas jag av ett enormt dåligt samvete. Därför ska jag investera i alla förkylningsdämpande produkter som finns på apoteket. Apoteket, som redan har tjänat en mindre förmögenhet på mina halsbekymmer, måste onekligen ha januari som mest inkomstbringande månad. Till skillnad från resten av handelssektorn. Nåväl, snarkningarna måste bort.
Något annat är inte värdigt.

Jodå. Fick hänga på jobbet en timme längre än vanligt idag. Mycket givande, särskilt med tanke på den dubbla ersättningen som tickade in medan jag satt och väntade på varorna. Sweet!

Huruvida självförtroendet kommer tillbaka imorgon eller inte låter jag vara osagt. Det kan faktiskt kvitta. Vi får låta det komma och gå lite, det goda självförtroendet. Det är lite som en tonåring, mitt självförtroende, och nu är det dags att jag ger det lite utrymme. Låter det hitta nya vänner och  bara hoppas att jag gjort ett tillräckligt gott arbete med det så att det tar rätt beslut. Jag har fullt förtroende för det.

Jag kollar min mail lite på fredagkvällen i godan ro. Se om det är någon som har velat mig något. Det är det, ett sprillans nytt mail ligger och väntar på mig. Då blir jag glad.
Sedan läser jag mailet och blir inte alls lika glad. Det är feedback på en novell och det är inga rosor precis. Visserligen åtminstone delvis befogat men ändå. Vissa kvällar vill man bara höra bra saker.
Hela denna veckan har förresten gått i det dåliga självförtroendets tecken. Dessvärre är jag ovetande om orsaken till varför. Jag ser mig själv i spegeln och ser ingen vinnare. Utan en alldeles vanlig medelmåtta.
En medelmåtta med spår av ren och skär uselhet.

Ah, well... Efter helgen är det ny vecka och jag gissar att jag är på toppen igen.

Andra resultatet av bildgoogling på att öppna ett mail. Jag öppnade inte mitt mail på min mac.

Ta-Det-Värsta.
Kanske min bästa städteknik.

Hur som helst. Opponeringen gick bra om någon undrar, tror inte det ska behövas några större justeringar för att bli godkänd. Vilket är skönt. Idag ska jag fira genom att göra ingenting. Det ska bli sweet.

Bah. Inget intressant, återkommer.

Då jag har ett digert kontaktnät och många sociala kretsar att hänga i kan jag till vardags besöka olika epoker av mitt liv. Idag var jag exempelvis på campus och fick en flashback av sena nätter, vilda efterfester med borttappade dörrklockor och turer mellan byggnader med en kaffekanna i handen. Någonstans blir jag måhända en smula nostalgisk och längtar tillbaka. Längtar till dålig tv i soffan med mallan. Oprah och kaffe ur höganäsmuggar. Kan sakna att frenetiskt bli tvingad att boka tvätttid eftersom ens vän glömt den och således låst in sina kläder. Elektroniklås i all ära.
Samtidigt lever jag med den sunda insikten att den tiden i mitt liv är över nu. Och jag vill inte försöka igen, jag behåller mitt campus som jag minns det. På gott och ont.

Min hals är ett rivjärn. För tillfället river jag ingefära och citron i  den. Och en och annan treo. Jag vet inte om det kommer hjälpa. Det enda jag vet är att rivjärn har man i köket, inte i halsen.

Det är lite som att bo i ett kollektiv just nu. Och det är fint, även om jag inte somnar och blir hånad mitt i natten.
Ändå känns det tryggt att det alltid finns någon att vara snäll mot, någon att laga en extra portion mat till och någon att faktiskt anstränga sig för. I'd make aperfect housewife!
Och det är få förunnat att verkligen känna sig hemma hos någon annan. Det uppskattar jag, när det verkligen känns okej att rota igenom en annan frys än sin egen. För om ens värd eller värdinna säger "Känn dig som hemma!" menar man ofta in det. Man menar att man ska slappna av och vara sig själv, men fråga om man tänker göra något man vanligtvis bara gör hemma.
Här frågar jag inte, jag bara gör.

Jag är hundpassare åt min gudhund idag. Dessvärre har jag en hel del uppsatser att läsa igenom inför seminariet på torsdag så jag kan inte riktigt vara den där roliga gudmodern jag gärna vill.
Finaste gudhunden har redan tröttnat på mig och lagt sig i sängen. Med en lång suck, kan jag tillägga.
Därför är det dags för en promenad och skoj & lek. Det tror jag hon kan behöva. Och jag också.

Tolfte resultatet av bildgoogling på gudhund. Jag vet inte riktigt vad Niklas Strömstedt har med saken att göra...

Söndag kväll, sent. Vi har gått och lagt oss i dubbelsängen. Jag ligger på Y:s sida och bästa E på sin egen.
Naturligtvis somnar jag inte, det är sällan man gör det sådär direkt när man sover i någon annan säng än sin egen. Klockan går, jag hör att hon slår tolv uppe i den blinda grannens lägenhet. Plötsligt vänder sig bästa E emot mig i sömnen och säger;

Hade Y varit här hade han gjort det bättre.

Jag nickar och håller med. Jo, han hade nog somnat bättre än vad jag gör. Men han bor å andra sidan här jämt.
Imorgon ska jag göra bättre ifrån mig, somna direkt, jag lovar.

Mina damer och mina herrar!
Tillåt mig att presentera det senaste tillskottet i min elektroniska familj;

Fortfarande helt betagen övar jag medkänsla när jag tittar ut på den grå verkligheten genom fönstret.

Idag ska jag köpa mig min belöning. Alltså kommer jag att vara materiellt tillfredsställd i eftermiddag.

Jag hade tänkt ta itu med det där oljudet min dator drar sig med. En fläkt som har blivit skev, det har jag föstått på ljudet. Efter att ha öppnat finaste maggie lokaliserar jag nämnda fläkt. Ärligt talat förstår jag inte varför Mac ska ha så finurliga lösningar på allting men ingen bruksanvisning? I varje fall fick jag efter nån halvtimmes svärande ut fläkten.
Stoppade den i väskan och traskade ner till staden. Besökte den lokala macbutiken, visade fläkten och sa att jag behövde en sådan.
"Vi har inga reservdelar här. Det måste du beställa på nätet."
Okej. Då fick jag alltså gå hem igen och sätta in den gamla fläkten igen. Jag har tre delar över och fläkten är inpluggade men sitter inte fast precis så som den ska.

Kalla mig småsint och elak, men jag kan inte sluta skratta.

Djurhumor, när den är som bäst.

Det är nu en timme och kvart kvar till inlämning. Och jag funderar på vad jag ska äta för lunch.
Kanske har jag en alltför avslappnad inställning till det här, men som min handledare påpekade;

- Ekonomiskt sett spelar det ju ingen roll om du klarar det eller inte.

Och jag tänker, nej just det!

För flera veckor sedan tog jag den här bilden och roade mig oerhört. Tänkte att det här ska ut på bloggen.
Sedan blev det inte av, dåligt av mig tycker jag. Men å andra sidan får ni njuta av den nu istället.

För ungefär en timme sedan var jag outsägligt trött. Efter att ha dragit iväg en bakfull vän ut på långpromenad säckade jag ihop efter en sen lunch (och ett avsnitt på spåret). Deklarerade att jag inte orkade fira trettondagen alls, jag var för trött.
Dock kände jag att fyra är lite tidigt för att göra kväll så jag städade undan de sista tecken på jul. Ljusstakar och den sista julgardinen. De där gardinerna som alltid satt i köket i mitt barndomshem. Med två tomtar som kom kånkandes på en skål med het gröt. Nisse nummer två bar gröten, ettan domderade med en grötslev. Att det kan sitta så många minnen i en gardin.
Hur som helst bytte jag detta och måste kommit upp i varv. För jag passade på att städa, allting är fräscht. Men det finns inget kvar att göra och jag är på randen av förtvivlan. För det är tråkigt att vara igång men inte ha någon inspiration till något.
Uppsatsen (den jag inte bloggar om) får vila tills efter sista handledningen imorgon. Men jag har tråkigt.

Har du något aktivitetstips?

För ett par dagar sedan promenerade jag till jobbet, inget sensationellt med det. På den kombinerade cykel- och gångvägen spatserade jag avslappnat någonstans i mitten av den. Möjligen drog jag lite åt höger. En äldre man på hoj cyklar förbi mig och tro mig, vägen är bred det fanns gott om plats för oss både.
När han cyklat förbi pekar han till vänster med hela handen (könet) och säger auktoritärt;
- Du ska gå där!
Jag flinar lite medan han cyklar vidare. Han bevärdigade mig inte ens med en blick. Obstinant tänkte jag; "Du bestämmer inte över mig!"
Så istället gick jag i mitten av vägen och kände en småaktig och allt annat än charmerande glädje att göra tvärtom.

Jag lagar lunch from scratch. Tar mig ett glas vatten och bänkar mig framför datorn. Inte för att läsa bloggar, inte för msn och inte för detta satans påfund facebook.
Nej, jag bänkar mig för att se "På spåret".
Till en början föreställer jag mig att det är för att döda tid. Men föga förvånande sitter jag snart förtjust och myser.

Joråsåatteh....

Jag har en gedigen historia med elektronik. Emellanåt är jag ett elektronikfreak. Framför allt är jag svag för mobiltelefoner och datorer. Det har gynnat mig mycket under åren. Dessvärre har jag också någon outgrundlig kraft i mitt inre.
Denna kraft gör att varje elektronisk pryl som kommer i mina händer inom ett år slutar att fungera. Eller kanske inte slutar helt att fungera men börjar krångla i varje fall.
För ganska exakt ett år sedan köpte jag en ny dator. En Power G5 av min kusin som i sin tur köpt loss den från jobbet. Det var vansinnigt billigt. Ett klipp, om man så vill. Jag var mycket exalterad och har så varit ett bra tag. Igår började den krångla. Stänga av sig själv, låsa sig men fortfarande spela musik och undviker numera helt att logga in på nätet. Och jo, nätet finns där, det ser jag. Men datorn vill inte att jag ska surfa. Frustrerad är bara förnamnet.
Fast mest blir jag ledsen. Det är tråkigt.

Särskilt i uppsats- och novellinlämningstider. Då blir man särskilt trött. Uppgiven.
Så man traskar ner till finaste som varit i norrland alldeles för länge och abonnerar hennes dator istället. Det mina vänner, är grejer det.

På återseende när jag kan.




PS. Jag var och inhandlade ett usb-minne idag för att rädda vad som räddas kunde. I butiken sålde de ut sina skylt-ex. En macbook med 250 gb för 9900. Jag var lycklig att jag inte kunde föra över några pengar när jag stod framför den och smekte dess svarta yta. (Jo, jag borde söka hjälp för det där...) DS.

Värre än så är det inte. Vi skriver nolla-nio istället för nolla-åtta. Jahaja.

I övrigt kommer mina blogginlägg fram till åttonde januari mest bestå av uppsatsångest och mutter. Jag funderar på att strunta i att blogga tills den är inlämnad. Det blir ju lätt ointressant med samma typ av inlägg. (Som att den här bloggen i övrigt är särdeles intressant, jag är så ödmjuk!)

Men jag kan säga såhär, jag lovar att bara blogga om annat än uppsatsen. Om jag då har något att blogga om.
Det säger vi. Det blir kanon.

Jag går och shoppar istället.