Oh Shino!

Jobb idag, inget häpnadsväckande alls.

Men efteråt! Glöggkväll hos bästa J och E med tv-spelsjulmusik á la 047 och glöggklassikerna från Glöggtestet 2008. Jag höll mig långt borta från 04:an såklart men lyckades norpa ett glas av den härliga 05:an.
Den julstämning som känts så avlägsen den senaste veckan (jag vet!) kom tillbaka och tog mig med storm. Efter ett tag kastade jag mig på Astrid och cyklade hem. Ljusstakar och must, Fairytale of New York och pepparkakor. Attacksjuk kan man kalla det.

Jag inser nu att jag inte köpt någon adventskalender i år. Inget att öppna och räkna ner. Det känns... tomt. Jag får helt enkelt införskaffa ett nytt julpynt varje dag från imorgon till julafton. Det blir min adventskalender till mig själv.

Från och med förste december kan man börja önska folk god jul. Det gillar jag.


Jo, varje julpynt ska dokumenteras och läggas ut på bloggen. Jag ber om ursäkt för eventuella olägenheter det kan medfölja.

Jag är ju inte det. Förlåt om jag vilseledde er.

Jag är mer nervöst lagd än vad jag trodde och såhär långt innan.

Jag hade skrivit ett otroligt långt och fullständigt innehållslöst inlägg om mintpastiller. Eller snarare med mintpastiller som metafor och det känns ju inte fullmatat med kvalité. Det är dags att skärpa sig lite tror jag.
Recensera en busschaufför istället.

Jag har en ganska ny kollega, låt oss kalla honom för fotbollsproffset. Han är aderton år gammal, smal och lång. Det är sista året på gymnasiet för honom, fotbollsgymnasiet, och det enda som räknas är just fotboll. Och fest. Vad gäller tjejer vet jag inte så noga, vi har inte en tillräckligt god relation för att jag ska kunna fråga om det. Även om vi hade det skulle jag inte fråga, sådant skiter jag högaktligen i.
Hur som haver. Jag var med och lärde upp honom när han började. Sedan dess har vi inte setts, jag ringde honom nångång för att han skulle jobba åt mig men that's it.
Ikväll skulle jag jobba med honom, innan han börjar diskuterar jag och min chef som vanligt stort och litet. Drar råa och emellanåt elaka skämt om allt och alla möjliga. Jag frågar om fotbollsproffset blivit varm i kläderna ännu. Chefen intygar att han har det, skrattar högt och säger att fotbollsproffset omnämnt mig som;

Hård och besynnerlig.


Jag tar det naturligtvis som en komplimang, jag har sett mig i respekt hos pojken. Genast fick jag prestationsångest, vilket rykte jag hade att leva upp till!
Jag hoppas sannerligen att han efter ikväll inte tycker att jag är mjuk och normal. Det vore det absolut värsta.

Jag sitter och funderar på om man inte kan tvinga fram effektivitet på samma sätt som med inspiration. Inspirationen dyker sällan upp enbart för att man vill det, det är något man jobbar fram. Effektivitet borde fungera på samma sätt. Därför ska jag försöka jobba fram effektivitet.

Helst av allt vill jag ta ett piller och bli effektiv. Finns det effektivitetspiller?
Var köper man i så fall sådana?

Att dricka kaffe, moffa pepparkakor och lyssna på julmusik hjälper inte till att färdigställa uppsatsen kan jag upplysa om. Men det är fint och jag kan inte låta bli att mysflina lite.

det är märkligt hur människor kan ha det så olika hemma. även om spår av kreativt kaos finns överallt är det angenämnt ljust och vitt. alltså en fullständigt motsats till min (i jämförelse) kitschiga lägenhet.

ombyte förnöjer!

Rubriken sammanfattar dagen ganska bra. Lägg till en trevlig lunch, tre intervjuer och en analys och jag har inget mer att tillägga.

Jag tillägger en bild.

Idag väntade jag på bussen nere i stan och hamnade i samtal med en språksam 86-åring. Hon förtalte både det ena och det andra om sina barn och deras fruar/män. Dessutom hade hon en lösning på hela finanskrisen. Hon ville inte berätta, hon misstänkte att jag skulle stjäla idén. Jag nickade, kisade och sa insiktsfullt; Du är inte dum du. Då flinade hon och lyfte på sin hatt. Hon var fin.

När jag sedan steg av bussen och skulle ta en rask promenad till arbetet hamnade jag i samtal med en mörk man. (Dessa mörka män!) Hamnade och hamnade förresten, var väl snarare så att han började småprata. För att sedan förhöra sig om vad jag sysslade med, berätta om sina studier och vid avsked föreslå en 'appointment' för att dricka kaffe. Jag avböjde och sa att vi ses när vi ses. Ändå var han ihärdig och jag fick ursäkta mig med mitt jobb. Han log och önskade mig en trevlig dag.
Det är min mössa. Den grå mössan som jag blir oförskämt het i.

Mallan tyckte jag skulle dricka kaffe med honom. Vad tycker ni?

Trots alla arbetstimmar. I lördags kväll fick jag det mest uppmuntrande och glädjande beskedet på mycket länge. Sådär glad blev jag att jag låg i sängen och flinade innan jag skulle somna.
Igår kväll kom skånska E för filmkväll. Hon hade föreslagit en film, Notebook, som jag skulle gråta till. För det är det man gör till den filmen. Nej, jag grät inte. Rara, skånska  E grät och jag flinade naturligtvis.

På bussen hem igår var det den där busschauffören som var alldeles ny sista jag åkte buss. Nu körde hon själv, som en fullfjädrad busschaufför. Det gick väldigt bra, långt över förväntan får jag medge. Dessutom är hon otroligt trevlig vilket är ett välkommet inslag i den lokala busstrafiken. Man blir nästan chockad av  en busschaufför som ler. Jaja, jag ska ge mig med busschaufförsrecensionerna. Jag lovar.

Kanske sextioåtta någonstans. Det är mitt procenttal idag.
Så ring inte om något viktigt.
Sextioåttaprocents Oh Shino kan inte svara på något.

Det finns få saker här i livet där jag varit 'a late bloomer'. Jag var ingen late bloomer vad gäller sexuell debut, niktonmissbruk eller rebellbeteende. Däremot vad gäller smink är jag en uttalad late bloomer. Ni minns säkert Berlinresan och hardcoresminkningen.
I afton ska jag bevista ett 75-års jubileum med fina kulturtanter och kulturgubbar.
Alltså måste jag bjuda till, klä upp mig och på alla sätt göra mig fin.
Utan att ta mig min fina mössa sminkar jag mig grundligt. Efteråt möter jag min spegelbild och utbrister;

I've died and come back - HOT!

Det ni!

Förra helgen tappade jag bort min bästa grå mössa. Jag sörjde det lite grann, den var varmt och snygg. Satt perfekt på min skalle. Idag hade jag fått paket på posten. Två mössor och två par vantar. Visserligen inte lika varma mössor men den grå mössan är heeeet. Och jag kan ha den inne. Aldrig att jag tar av den. Inte förrän i mars, tidigast.


Vad som övrigt gäller blir jag emellanåt outsägligt trött på männsiskor i min närhet. Sådär trött att axlarna hänger och man tappar tron på mänskligheten.

Tänker er följande scenario;

En solig men kall novemberdag i det välputsade villaområdet. På trottaren spatserar en förtjusande klädd dam med sin lilla hund. Det är tyst och lugnt, inte ett ljud hörs. Från en garageuppfart på andra sidan gatan kommer en pigg cyklist på en tjusig, men till åren kommen, cykel. Det hälsar glatt på varandra och cyklisten tar fart.
Bara ett tjugotal meter därifrån kommer hon tiill en trevägskorsning där hon ska svänga vänster. I sann actionanda lägger sig cykeln ner och cyklisten glider fem-sex meter på den hala vägen. Ljudet av jeans och jacka mot asfalten bryter tystnaden.
Den förtjusande damen utropar "Hur gick det?!" med illa dold förfäran i rösten.
Cyklisten ler ett tappert leende, reser sig upp och svarar; "Bra, får ta det lite lugnare."
"Ja, det får du verkligen", svarar damen med handen för munne.
Den tappra cyklisten kastar sig upp på cykeln och försvinner bort i oändligheten. Lite långsammare och lite mer uppmärksam på underlaget.


För er kan jag avslöja att när cyklisten kom hem har hon smärtor i vänster höft, armbåge och axel. Men det var en galet snygg vurpa.

Det är vad jag behöver. Ta hand om mig själv lite grann. Sådär som ens mor brukar säga på telefon om man har den minsta släng av förkylning. Så ikväll ska jag lyxa.
De ekonomiska ramarna ska ruckas på, en fotbalja ska inhandlas och god mat det bjudas på. Jag funderar på att hyra in catering, för att lyxa lite extra. Men det är orimligt, det inser till och med jag.

UPDATE: Kaffe och chokladbollar tiill frukost. Det är lyxigt.

För att återgå till vad som blivit någon slags serie av busschaufförer. På väg hem från UB idag råkade jag kliva på en buss med en riktig newbie. Hon var så grön att hon hade med sig en gammal busschaufför som pekade vad hon skulle göra hela tiden. Lyckligtvis var jag på glatt humör och hade gott om tålamod.
Det behövdes.
Nu tillhör jag de som anser att det är en förutsättning att busschauffören vet om att handbromsen ska vara i när passagerare kliver på bussen. Hon tillhör uppenbarligen inte denna grupp människor.
Jag anser också att en busschaufför bör kunna ta betalt och skriva ut biljett till passagerare inom en rimlig tid. Särskilt då passageraren lämnar korrekt växel. Det gick inte fort kan jag säga.
Till hennes försvar ska sägas att det mycket väl kan har varit hennes allra första dag. Och hon var galet trevlig med ett ständigt leende på läpparna.

Till mitt försvar ska sägas att jag tänkte undvika att skriva om den förbannade uppsatsen och därför fokuserar på bekräftade meningslösheter såsom busschaufförer.

Jag kommer hem efter jobbet, gör den sedvanliga bloggkollen medan jag äter dygnsgammal bulgursallad och knäckebröd. Dricker ett glas iskallt vatten, inte för att jag nödvändigtvis måste ha iskallt vatten men det är vad man får ur kökskranen. Skulle helst vilja se en film men har inget jag inte redan sett och är för trött för upprepning.
Slösurfar oengagerat och öppnar min mail. Min handledare har mailat och egentligen har jag ingen lust även om jag är nyfiken. Försöker undvika att läsa det ett tag. Sedan måste jag öppna, tar ett djupt andetag och stålsätter mig för att orka läsa alla punkter med saker jag måste ändra på.
Det skriver hon inte. Eller jo, det gör hon. Fast inte direkt. Först av allt skriver hon;

Oj, vad långt du kommit!

Vidare en massa andra uppmuntrande ord varvat med konstruktiv kritik. Alla vänligheter gör det lättare att ta till sig uppmaningar till förbättringar och med brinnande iver sätter jag igång. Vid tio en måndagkväll. Samma måndag som startade i glädje för att snabbt förbytas till butterhet. Samma måndag då jag fått städa upp efter två kunder som saknade pengar på  kortet. Samma måndag som jag fått förklara för en kund att jag inte kan växla hans centimeter höga bunt med hundralappar till tusenlappar eftersom vi inte har tusenlappar på lager. (Att förklara det för honom tog fem minuter och jag är fortfarande inte säker på att han till fullo förstod.) Att jag en sådan måndag kan formulera uppsats med en intensivitet och lycka som jag aldrig förr skådat är, i brist på bättre ord, ett mirakel.
Jag är nöjd med min handledare.

På taken vilar en smal hinna frost som gnistrar välbekant i solens sken. Himlen är ljusblå och nästan förförande i sina löften om en härlig dag. Skolbarnen knatar förbi huset med sina ryggsäckar. Det nästan osar av förväntan om dem att berätta om helgen för sina klasskamrater. Jag myser, slår på kaffe och traskar ut i mysbyxor och regnjacka för att hämta dagens tidning. Stannar till med tidningen i handen och ser mig omkring. Romantiken över villaområden visar upp sin bästa sida. Jag tänker att här, hääääär, kan sannerligen en familj bli lycklig. Kanske suckar jag lite förnöjt när jag går uppför trappan och häller upp morgonkaffet. Eventuellt ler jag insiktsfullt medan jag tittar ut genom fönstret.

Tills jag slår ut kaffekoppen över både mig och tidningen, upptäcker att brödet har möglat och 'någon' slängt det gamla kaffefiltret jämte papperskorgen. God jävla morgon, morrar jag för mig själv.

Jag har källsorterat samt tvättat. Söndagar är tacksamma för sådant..
Dessutom har jag legat i soffan och läst dagens DN från pärm till pärm. Nu har den visserligen inga pärmar, men ni förstår vad jag menar.

Jag har inte källsorterat.

Efter flera timmars vila kom kreativiteten tillbaka. Den smygande apatin jag inte visste att jag led av försvann.
Lusten hälsade på.

Men faktum kvarstår, jag har inte källsorterat.

Jag behöver inte göra någonting idag. Skulle kunna hoppa i min säng tills solen går ner och sedan spela kangas på taket. Eller kasta vattenballonger från fönstret ut i regnet. Å andra sidan skulle jag kunna källsortera mina sopor och tvätta också.
Valmöjligheterna är oändliga!

Jag ska källsortera tror jag. Det gör underverk med självkänslan.

Det är inte min optimala telefonröst som kommer fram. Jag är lite grötigare i rösten, lite strävare. Får inte riktigt fram trevliga tonlägen eller min charmerande personlighet. Kaffe först, kaffe.

Igår besökte jag och skånska E ett av smålands största jippon, en enorm julmarknad. Vi var där förra året och hade fina minnen. I år blev något av ett antiklimax, när vi gått in var det enda jag kände "jaha, samma sak i år igen". Ändå tvingade jag mig själv att njuta, eller det är klart att jag njöt av stämning och myset. Dessutom var tomteparaden rolig. Jag kunde inte otvunget flanera runt i matbodarna och girigt provsmaka mig mätt. Köpte det jag skulle, sedan drack vi glögg och konstaterade att vi var på väg hem.
Väl inne i stan igen drog skånska E med mig till stadens finaste mataffär. Jag tappade andan, blev lycklig och ville fotografera allt. Hyllmeter av potatissorter, lökar och en fabulös pressa-din-egen-juice-masking. VI var där inne säkert en timme och jag handlade mat för 68:50. Egentligen hade jag velat göra av med mer. Förkovra mig i olivoljor (tre hyllmeter och smakprov). Det gjorde jag inte, det hade varit ekonomiskt oansvarigt. Lycklig, det blev jag.

Effektiviteten måste få grepp om min kropp och mitt sinne. Såhär kan jag inte hålla på.

Det är 41 dagar kvar. Alltså har symptomen på allvar börjat visa sig.
Idag har jag meckat julkort på temat konst.
Än så länge har dadistiskt, fauvistiskt och kubistiskt julkort fabricerats.
Tid tar det. Därför funderar jag på om resten ska vara minimalistiska.
Vitt med liten liten text.
Enkelhet är lockande, men teman ska följas. Till punkt och pricka.
Jag behöver hjälp.


För övrigt finns det trevliga och mindre trevliga spöken från det förgångna som hör av sig.
Nu senast ett trevligt spöke, ett mycket trevligt till och med. Sådant piggar upp.

Ordföranden var sjuk.


På tal om något annat.

Helgen ebbade ut. Även glöggen ebbade ut. Och vad finns då kvar?
Grå, regnruskig vardag med arbete och studier. Som vanligt hänger jag på UB.
Har inte gjort en enda vettighet sedan före lunch. Det är synd att jag med sådan raffinerad enkelhet blir fullständigt uttråkad och istället för att idka studier roar mig med min cocoaphone.
Jag laddar hem menlösa spel för pengar jag kunde gjort annat för. Stör kategoriskt mina studiekamrater (vilket de har vänligheten att ha överseende med) och förstår inte varför man inte bara kan höfta ihop en uppsats.
Det kanske jag förresten kan, det återstår att se.

Snart styrelsemöte med teaterföreningen. Jag undrar om jag kan reta ordförande idag igen...

I lördags gick glöggtestet av stapeln. Skånska E och jag förvandlades till glögghaggor av rang.
Det blir redovisning i stapeldiagram. Jag älskar stapeldiagram.








Smakassociationer:

Blossa 03: Vinglögg, apelsin, sylt

Blossa 04: Brännvin, disktrasa

Blossa 05: Fanta, sylt, glitter

Blossa 06: Vinglögg, sylt, löksill

Blossa 07: Ljummet vatten, kanel, Fanta, glitter

Blossa 08: Glitter, sylt, Fanta


Nedan följer det samlade betyg i ett jämförande stapeldiagram. Som ni ser har två favoriter utkristalliserats.

Jag äter choklad men det smakar inte. Mjuk och krämig smälter det i munnen och jag inser att det är nu jag ska känna välbehag. Ingenting mer än en svag hinna på tänderna.
Jag tar en bit till. Samma sak.
Lönlöst, lägger förpackningen åt sidan. I taket ser jag flera nyanser av vitt.
Som det alltid funntis. Olika men samma. Om och om igen.
Bilarna på gatan. Olika men samma.
Husen längs gatan. Gatorna längs gatan.
Jag blir sömnig av likformigheten.
Olika men samma.
Varje affär, varje cykelväg, varje kommunhus.
Varje människa?
Olika men samma.
Unika men enformiga?

Någon skrev;
Var du än går, går du alltid mot döden.


Botten upp och resten i håret.

Jag är inne i en ond cirkel där jag hatar. Riktigt avgrundshatar, avskyr och spottar på. Det känns inte alls bra, det är för tidigt. Såhär ska det kännas först i mitten av december. Inte en månad tidigare, inte redan.
Frustrationen vet inga gränser, jag vill slåss. Inte slå på någon utan något. Får köpa en sandsäck.
Våld tror jag är det ändå som hjälper, vanligt kravlöst våld.





Jävla C-uppsats.

...det kallas arbetsdag.

Jag blev alldeles för trött på att vänta på cocoaphonen. Därför spatserade jag ner till butiken, tog reda på om något avtal överhuvudtaget slutits vilket det inte hade.

På stående fot slöt jag ett och tittar för tillfället på min färdigladdade cocoaphone.
Hinner inte blogga mera.

Jag sitter med studiekamrater på UB i en delvis inglasad kub. Det är fint, de är betydligt mer studiebenägna än jag. Jag vill mest snacka skit och dricka kaffe. Men det blir det inte.

Min vän Lina har en bärbar dator med widescreen. På allvar överväger jag att traska till Mediamarkt och köpa mig den där ultraportabla datorn jag tjatat så mycket om. Men jag hinner inte, ska ju underhålla en poet om bara några timmar.

För övrigt har Lina bestämt att jag ska ha glöggkväll för konstvetare och att jag ska infinna mig på UB igen klockan 8:00 imorgon bitti. Det är trevligt när någon bestämmer över en igen, hon är lite som du mallan fast på dalmål.

...alls.

Jag ser på dålig film.
För att slippa tiitta på uppsatsen.

Moget.

Som vanligt, när matlådorna i frysen tar slut, fyller jag på. Storkok är ljuvligt, förutsatt att man bor i enpersonshushåll. Annars blir det lätt storkok varje dag. Så jag äter samma mat i fyra dagar. Kanske inte det mest fantasifulla men ack så ekonomiskt. Man blir girig när man ser siffran stiga på sparkontot...

Hur som haver ägnas dagen i övrigt åt studier. Inte heller det mest fantasifulla man kan syssla med. Men det är effektivt. Det måste vara effektivt. För annars hinner jag inte jobba heller, hinner jag inte jobba växer inte siffran på sparkontot och då måste jag ta lån. Då stiger siffran på beloppet jag är återbetalningsskyldig istället. Det vill jag inte.

Obama vann förresten. Det är stort. Jag är glad å hans vägnar. Till och med lite glad för Amerika.

Skånska E (min glöggentusiast) har fått en bra jobb idag! Naturligtvis behövde detta firas men sambon jobbade natt. Jag ställde upp med årgångsglögg, choklad och en rödvinsslatt. Vi roade oss med att lyssna på musik vi skulle ha på våra begravningar och diskutera pinsamheter man gör som berusad. Det var tjusigt.

Gällande axelvärken.
På jobbet hookade en kollega upp mig med piller från Thailand. Jag gissade att dessa skulle göra susen, jag hoppades att de skulle vara som knark.

Jag älskar tigerbalsam. Inte bara doftar det gott, det bränner fint när man stryker det på huden också. Idag är det dessutom elementärt att jag använder tigerbalsam. Högeraxeln är annars en avgrundskälla till smärta.
När hände det? Vilket år blev jag för gammal för att göra tunga lyft?
Snarare, när förlorade jag kunskapen om hur man lyfter rätt?
Den kraftiga värken påminner om att jag trots allt inte har svaren, så har jag inte heller kunskapen.
Nåja, ska ändå bara jobba ikväll...

UPDATE:
Jag känner mig som en riktig tant. Går och ojar mig och tar mig för axeln. Så kan vi inte ha det.
Sannerligen inte.

Skånska E (nu är du omnämnd!) är en förtträfflig människa. Jag hörde av mig i panik och tvingade ner henne till systemet för att köpa årgångsglöggen. Och det gjorde hon, men inte bara det. Hon inhandlade även en kavalkad i årgångsglögger från '03-'07. Därför beslutade vi att utföra glöggtest på lördag.
Varje glögg kommer att betygsättas utifrån ett visst antal kriterier såsom färg, smak, doft, sötma und so weiter. Därefter matar vi in siffrorna i ett fantastiskt program som kallas Excel (Eller SPSS om den ömma modern har lust att pula med det). Ur programmet sliter vi sedan ut mängder av stapeldiagram och jämförande analyser vilka kommer att presenteras här eller maila ut som nyhetsbrev till närmast sörjande. Redovisningen får vi se hur det blir med.

Jag tror att den här vetenskapliga undersökningen kommer sätta ribban för samtliga glöggtest i fortsättningen...

Jag börjar tro att jag har drömt alltihopa. Att jag aldrig pratat med en kvinna från Nokia. Det har jag inte heller visar det sig. För jag ringde till Nokia och skulle prata allvar. Sätta ner foten, säga att jag inte orkar vänta längre.
Men jag ska ringa min återförsäljare, det vill säga Telenor. För det måste vara de som ringt.
Jag tänker att jag fixar det via deras hemsida. Har länge tänkt att jag borde kolla upp deras chattfunktion.
Den är kass. Kaputt, fungerar icke. Men, tänker jag, oldschool-telefonsamtal är jag mycket för. Det ger snabba svar och brukar vara trevligt. Så där sitter jag snällt i tre minuter och väntar medan en förinspelad röst tackar för att jag väntar.
Sedan kommer jag fram, jag har operatörsbruset runt omkring och väntar på att någon ska presentera sig.
Men det händer inte.
Samtalet kopplas bort.
Snopet.
Och jag orkar inte ringa igen.

När eller om jag får den där jävla cocoaphonen ska jag skicka tillbaka den.

Den där käcka göteborgskan hittade på. Jag tror det.
Vi måste göra något åt att jag är så godtrogen.

Skickade ett sms idag;

Hej Självförtroende.
Förlåt att jag var elak.
Kom hem.
/M

Vi får se om det hjälper...

I just went fashion!

Vi konverserar och är trevliga, nästan artiga mot varandra. Även om det lugnar att höra din röst blir det tungt. För det ligger något där, mitt emellan. Som dimman när den föll igår. Dämpande, kall och ändå omfamnande. Jag kände vemod, visste inte hur jag ska förhålla mig. Inga tårar, inget hulkande (där är vi inte än). Det var tungt, betryckande.

Men dimman lättar alltid. Idag är det strålande sol.

Solen skiner utanför fönstret och det gnistrar på taken. Tystnaden är påtaglig, de enda människor som syns är de som har en hund att rasta. Jag vaknar med livslust och glädje. Plockar och springer ner till tvättstugan. Försöker hämta morgontidningen. Låset på brevlådan är genomfruset och jag kommer ingenstans där jag står och huttrar i mysbyxor och t-shirt. Men jag låter det bero. För solen skiner och det gnistrar. Då kan man inte sura över att man inte kommer in i brevlådan.